OPINION När SL, Stockholms lokaltrafik, gjorde sin särskilda trygghetsmätning 2018 tillfrågades resenärerna om vad som gör dem otrygga när de reser med kollektivtrafiken. Svaret blev hemlösa, missbrukare, passiva och aktiva penninginsamlare (tiggare), personer med psykisk ohälsa, stökiga och högljudda ungdomsgäng och gruppen ensamkommande vuxna och unga.

Totalt 2091 personer har svarat på frågan om hur ofta de reser. Därefter har de 2007 personer som svarat att de reser med SL gått vidare till följdfrågorna. Nästan hälften av respondenterna reser dagligen. Två tredjedelar gör det med tunnelbana och buss under dagtid på vardagar. Endast fyra procent reser aldrig med SL.

Bara 65 procent av de tillfrågade känner sig trygga då de åker själva på pendeltågen och 67 procent i tunnelbanan. Andelen trygga som åker buss är högre, 80 procent. På vägen till eller från kollektivtrafiken känner sig endast 66 procent trygga. Nästan hälften, 44 procent, har någon gång valt bort att resa med kollektivtrafiken på kvällar och hela 60 procent nattetid. Nästan en tredjedel har dessutom varit med om något som minskat tryggheten – för bara tre år sedan, 2016, låg motsvarande andel på en fjärdedel.

Det här gick Trafikförvaltningen ut med i en skrivelse i mitten av december. Men efter att Dagens Nyheter uppmärksammat mätningen och ifrågasatt resultatet tycks mätningen ha fått ett annat resultat än det ursprungliga. Trafikförvaltningens kommunikationschef Suss Forssman Thullberg hävdar nu att de utpekade grupperna inte alls skapar otrygghet, som respondenterna angett, utan att det i själva verket är de som är utsatta.

– Vi riktar insatser till dessa grupper eftersom de är speciellt utsatta, inte för att de orsakar otrygghet gentemot andra, säger Forssman Thullberg till Dagens Nyheter.

Det är ett märkligt yttrande, med tanke på de 2000 svaren i trygghetsmätningen. Antingen gällde frågorna inte respondenterna själva – eller så är deras svar ovidkommande för Trafikförvaltningen.

När jag ringer upp Trafikförvaltningen för att ta reda på hur det verkligen ligger till är det svårt att få kontakt med Forssman Thullberg. Vad jag främst vill veta är följande:

Om trygghetsåtgärderna riktas mot grupper av missbrukare, stökiga gäng osv, hur ska då övriga resenärers trygghet hanteras?

Vem är det som orsakar otryggheten om det alltså inte är de grupper som resenärerna uppgav vid mätningen?

Jag får inga konkreta svar på de frågorna. Däremot får jag ta del av rapporten, i vilken det står att ”de sårbara och utsatta individerna/grupperna i samhället har lika rätt att åka kollektivtrafik som alla andra resenärer (med giltigt färdbevis), men de kan i vissa fall påverka tryggheten negativt för vissa övriga resenärer. Upphandlingen av utökade trygghetsresurser med fokus på sårbara och utsatta individer/grupper är viktig att ta hänsyn till och är en del i det hållbara utvecklingsarbetet inom Trafikförvaltningen för att nå målet om en trygg och säker kollektivtrafik för alla.”

När det gäller tiggarna samarbetar man redan med Stockholms stad som ”erbjuder med ett antal civila organisationer, genom ett idéburet offentligt partnerskap (IOP), dagverksamhet och boende på härbärge.” Det framgår också att ”Socialtjänsten i Stockholm har idag fyra heltidstjänster för detta ändamål, ett s.k. EU team”. I undersökningen framgår också att ett ”större antal hemlösa använder nattrafiken, främst nattbussar, som sovplats framförallt vid kallare väder. Stationer kan också förekomma som hemvist för många hemlösa där det oftast är varmare och tryggare än utomhus. Vissa resenärer kan uppfatta hemlösa som otrygga och kontaktar då trygghetstelefonen på trygghetscentralen som skickar trygghetsresurs för att be den hemlösa att vid behov flytta på sig eller lämna stationen”.

Rapporten ger vid handen att den ursprungliga skrivelsen från Trafikförvaltningen är sann. Vad säger det om Suss Forssman Thullbergs helomvändning? Den känns mest som en eftergift  för DN:s kritik mot formuleringarna i skrivelsen. För även om det stämmer att man avser att rikta insatser mot de utpekade grupperna, genom samverkan med bland annat polisen och organisationer som Stadsmissionen, så är anledningen just den att de nämnda gruppernas närvaro i kollektivtrafiken skapar otrygghet.

Detta utelämnas i DN:s tillrättaläggande artikel. För det är ju exakt vad det handlar om – ett tillrättaläggande av ett undersökningsresultat som, enligt DN, är felaktigt. Istället för att ta reda på sanningen väljer DN att slå ner på vissa uttryck och sedan slå näven i bordet, varpå Trafikförvaltningen tar tillbaka sanningen och istället mumlar fram ursäkter. Och plötsligt förvandlas de stökiga, störande och ibland hotfulla grupper som skapar otrygghet till särskilt utsatta. De vanliga resenärerna – de som använder kollektivtrafiken på det sätt den är tänkt att användas, nämligen från att ta sig till punkt A till punkt B – får finna sig i att bli både misstrodda och nonchalerade då deras svar på undersökningen ignoreras.

Det är minst sagt märkligt, särskilt som Dagens Nyheter brukar framställa sig som ett flaggskepp i kampen mot fejk news.