OPINION När barn når en viss grad av mognad kan de börja plocka isär klockor och andra enklare apparater för att förstå sig på mekanismen och för att det är en spännande utmaning att försöka sätta ihop maskinerna igen. Inom samhällsvetenskapen förekommer ett snarlikt beteende. Skarpa tänkare på universiteten ”dekonstruerar” ideologier, konstnärliga verk, och hela samhällen vilket är ungefär som när en ung människa sönderdelar en väckarklocka i dess komponenter för att begripa funktionssättet.

Även jag tycker det är kul att dekonstruera. Jag har funnit följande beståndsdelar i det svenska samhället.

Det finns två huvudkomponenter. Den ena – som dominerar i bemärkelsen att den bestämmer det övergripande tick-tacket och därmed urets uppfattning om sig själv (om du kan tänka dig en besjälad klocka) – är politikerna plus den av dem försörjda kretsen av välfärdsadministratörer samt dessas klienter. Alla dessa hämtar sin inkomst ur statens och kommunernas skatteintäkter. De andra huvudkomponenten är de nettoskattebetalande medelklassarna (där nettoskattebetalande betyder att inkomsten inte består av offentliga medel utan på något vis erhållits från privata aktörer i det civila samhället, till exempel genom arbete hos Scania i Södertälje). De nettoskattebetalande medelklassarna försörjer politikerna och dessas protegéer.

Välfärdsadministratörerna är en synnerligen månghövdad och heterogen krets. Där finns exempelvis kommunala socialsekreterare och professorer i pedagogik vid statliga universitet. Underligt nog har den statliga våldsapparaten, alltså polisen och försvarsmakten, under de senaste decennierna, förvandlats från gamla tiders eldsprutande drake med uppgift att aggressivt säkerställa trygghet och ordning till social lektant. Det märker man exempelvis på polisens inställsamma försök att bjuda gängkriminella på korv och på krigsmaktens högste befälhavares sång- och dansnummer på Pride-festivalen.

Även välfärdsadministratörernas klienter är en brokig skara. Den ursprungliga kärngruppen, rekryterad redan på 1930-talet, utgörs exempelvis av sjukskrivna och barnföräldrar i behov av motsvarande bidrag. Sedermera har helt nya slags klienter engagerats, till exempel invandrare och aktivister. De senare är värda ett särskilt omnämnande. Aktivisternas antal har vuxit explosionsartat under de senaste årtiondena. Om jag fick önska mig ett enda sociologiskt forskningsprojekt så vore det en kartläggning av framväxten av troligen hundratusentals offentligförsörjda entusiaster inom non governmental organizations, kulturgrupper, Expo, Refugees Welcome, Afrikagrupperna, nätverket #vistarinteut,  det finns hur många som helst, men de har ett gemensamt karaktärsdrag, nämligen att de är försörjda av politiker med hjälp av skattepengar (det är i alla fall min hypotes som jag skulle vilja se undersökt i ett större, seriöst forskningsprojekt som dock aldrig kommer att iscensättas eftersom ingen av de dominerande aktörerna har lust att visa upp så trista fakta för dem som betalar, alltså nettoskattebetalarna).

De nettoskattebetalande medelklassarna som betalar för hela denna överbyggnad skulle troligen av en ännu mer dekonstruktivt lagd person än jag kunna analyseras och indelas i undergrupper med olika funktioner men det har jag aldrig känt något behov av. Det är möjligen slarvigt av mig eftersom denna medelklass inte upplever sig själv som klass och inte samarbetar för sina intressen – vilket Karl Marx skulle ha kallat att den saknar klassmedvetande – något som gör att det kanske finns grader av förståelse av medelklassen som en ivrigare dekonstruktivist än jag skulle kunna uppnå.

Man skulle kunna tro att denna samhälleliga apparat, Sverige alltså, vore så full av konstruktionsfel att den aldrig skulle kunna fungera. Den mest uppenbara svagheten i hela urverket är att det verkar orimligt att de nettoskattebetalande medelklassarna skulle ta på sig jättebördan att betala för politikerna och deras klienter. Det handlar trots allt om miljontals människor som ska försörjas. En annan inbyggd konflikt är hur det ska gå till när inte bara nettoskattebetalarna utan även en stor del av välfärdsadministratörerna börjar kräva att våldsapparaten ömsar skinn och tar fram de traditionella batongerna och slutar grilla korv med det invandrade yngre klientelet.

Trots dessa inbyggda samhälleliga konflikter har Sverige hittills fungerat i bemärkelsen att ordningen har upprätthållits och folk fått sin lön eller sitt bidrag den tjugofemte dagen i månaden. Det beror på att systemet är legitimt. Svenskarna tycker att det ska vara så här och de vill inte höra talas om felkonstruktioner. Att Sverige fungerar, om än kanske inte så som många nettoskattebetalare egentligen hade velat men inte törs säga, beror på ett mentalt tillstånd, en nationell självförståelse som vilar över vårt land – med en enligt mitt tycke passande metafor – som en  lågtrycksrygg som täcker hela nationen.

Denna lågtrycksrygg är den politiskt korrekta ideologin, PK-ismen. Det samhällssystem jag beskrivit med sina speciella klasser och sociala undergrupper är, påstår jag, ett historiskt unikt system som jag kallar politikerväldet efter den främste makthavaren analogt med att Vasatiden i svensk historieskrivning kallas Vasatiden för att Vasakungarna dominerade.

PK-ismen är detta samhällssystems egen hemmautvecklade ideologi eftersom alla dess föreställningar syftar till att upprätthålla detta samhällssystem. Det är ett fräckt och obevisat påstående av mig. Men tills motsatsen är bevisad kommer jag att hävda att varenda tes som ryms inom PK-ismen direkt eller indirekt syftar till att försvara dagens politikervälde med dithörande sociala underavdelningar.

Låt mig ge exempel. Det viktigaste för systemförsvaret är att den nettoskattebetalande medelklassen inte slutar betala. Det kräver att medelklassen accepterar systemet ty om den inte gjorde det skulle den, i Mahatma Gandhis efterföljd, genom civil olydnad göra diskreta skatterevolter vilka på lite sikt skulle fälla politikerväldet liksom Gandhis saltmarsch så småningom fällde det brittiska kolonialväldet i Indien.

PK-ismens idéer syftar till att genom skambeläggning av medelklassen sätta stopp för all sådan obstruktion. Medelklassen får därför veta att den är rasistisk, fascistisk och egentligen bara ett gäng brunråttor när den lite blygt ifrågasätter ett kostsamt politikerprojekt såsom den med europeiska mått unika svenska satsningen på stor invandring. Ett annat exempel är att medelklassen skälls för påstått förakt mot klientgrupper som kvinnor, mörkhyade och alternativkönade när den inte ser någon mening med att staten ska betala för att femtonåringar mot föräldrarnas vilja ska tillåtas könsbyteskirurgi.  Då skäms medelklassen. Folk som skäms orkar inte göra motstånd.

PS Du kanske tycker att jag har glömt bort journalisternas roll i detta spel. Journalister är intellektuella i bemärkelsen att de arbetar med ord. Intellektuella har i Sverige sedan Gustav Vasas tid, när de var präster och blev statsanställda i och med att den katolska kyrkan förstatligades, varit maktens härolder. Så är det fortfarande. När makten över samhället förändras så traskar de intellektuella patrullo, det är i varje fall min spaning.

PS När jag läser igenom den här texten för tredje eller fjärde gången för att hitta fel så slår det mig hur historiskt unikt vårt samhälle måste vara. Överallt och i alla tider har betraktare kunnat göra en distinktion mellan dem som arbetar och betalar skatt (eller på andra grunder tvingas betala) och, å den andra sidan, dem som tar emot och disponerar skattemedlen. Skattebetalarna har, tror jag, i alla tider varit medvetna om att det är de själva som stått för fiolerna (även om de inte alltid vågat klaga). Men vår tids nettoskattebetalande medelklass har ingen riktig förståelse för sin situation. Den kan inte se vad Karl Marx skulle ha kallat utsugningen. Det beror troligen på att vårt samhälle genom sin oerhörda produktivitet möjliggjort att andelen skatteförsörjda blivit så stor att dessa genom sin blotta massa – i tillägg till sin kontroll över opinionsbildningen som härskarskikt i alla tider strävat efter att utöva – kväver tankeverksamheten hos de under oket flämtande nettoskattebetalarna. Jag känner många sådana. De tycker inte ens att det är anmärkningsvärt att de betalar ungefär två tredjedelar av sin lön i skatt om man tar med de sociala avgifterna och momsen i beräkningen.