IDE OCH KULTUR Det franska 1600-talet hyste ett stort intresse för falsk idealism. I kyrkofadern Augustinus efterföljd tänkte man sig att människan styrs av en kärlek till det egna jaget. Egenkärleken, eller egenintresset förklarar till och med människors idealism och påstådda altruism. Allt handlar om självbild och fåfänglighet. Molière var en av de författare som skrev om ämnet. Huvudpersonen i hans pjäs Misantropen är urtypen för en falsk idealist som skäller på världen för att framhäva sin egen perfektion.

En anledning till att man med åren kan bli mer konservativ är att man inte längre tror på världsförbättrarna. Man tror inte på deras jämlika, klasslösa eller kanske ”fria” värld längre. Man börjar också tvivla på deras påstått idealistiska motiv. Det handlar nog mer om dem själva än om den där fantastiska världen de kämpar för. För visst måste det vara behagligt för egot att vara den som visar vägen mot det förlovade landet?

Det talas sällan om fransk 1600-talslitteratur i dag i Sverige. Det är synd. 1600-talets fransmän hyste nämligen ett stort intresse för det här med falsk idealism. Komediförfattaren Molière (1622-1673) skrev 1666 en pjäs som heter Misantropen, det vill säga människohataren. Misantropen går omkring i Paris salonger och är arg på alla eftersom de är så falska och förljugna. Allt är ett spel, säger misantropen, alla tänker på sig själva, och den som är sann och hederlig får alltid betala för det.

Det låter väl sympatiskt? Egoism och hyckleri tycker vi inte om. Men så enkelt är det aldrig hos Molière. Molière gillar inte människor som förkastar världen såsom den en gång för alla verkar ha skapats. För visst är det fel på världen, den är inte perfekt. Men det är fel på misantropen också för han klarar inte av att kompromissa med sina krav på absolut sanning och ärlighet och kommer därför aldrig kunna försonas med vår ganska så bristfälliga mänskliga tillvaro. Det finns inget samhälle där sociala relationer fungerar i total transparens. Man kommer alltid kunna klaga över halvsanningar, anpasslighet och hyckleri. Vad man kan göra är att försöka praktisera en anständig och för varje situation väl avpassad ärlighet i sina sociala relationer, men sanning och total uppriktighet är inte ens önskvärt. Det vore fruktansvärt om vi människor aldrig kunde eller ville förställa oss.

Men misantropen säger sig avsky mänskligheten för att den är lögnaktig och egoistisk. Han får en rad chanser i pjäsen att försonas med både verklighet och medmänniskor men han vägrar. Idag skulle vi kanske säga att han ”brinner för sanningen”. Men varför gör han det? Vad tjänar han på att hålla fast vid de omöjliga idealen om sanning och autenticitet? Och vad tjänar vår tids idealister på att fortsätta kämpa för en värld utan egoism och ojämlikhet som alltid visar sig omöjlig att förverkliga?

Ordet finns inte hos Molière, men idag skulle vi säga att misantropen är en narcissist. Han tjatar nämligen inte bara om omvärldens allmänna förfall utan även om att han själv inte är en del av det. Misantropen står ensam opåverkad kvar på sin ö av rättfärdighet i ett hav av moralisk degeneration. Och han tycks på flera sätt vilja provocera fram situationer där hans rättskaffenhet, hans oförvitlighet får framträda öppen dager. Han är indragen i en rättsprocess där han med hjälp av likvida medel skulle kunna göra rättens ledamöter lite mer välvilligt inställda till honom, men han vägrar. Han förklarar sin kärlek till den mest koketta och lättfotade av alla Paris vackra markisinnor, men tackar nej till den kärlek han erbjuds av den enda kvinna som skulle kunna leva upp till hans krav på trohet och exklusivitet. Hans triumf är total när han får paradera som den trogne älskaren som ger sin kvinna hela sitt hjärta men bara får brutna löften tillbaka.

Min poäng är här att ett idealistiskt engagemang ibland kan blåsas till liv av motiv som har mycket lite med en bättre värld att göra. Det kan handla om den egna självbilden. Det är detta vi menar när vi lite nedlåtande kallar flyktingaktivister för ”godhetsknarkare”: det är deras eget välmående det handlar om. Men välmåendet kommer inte bara av känslan att göra något gott för någon annan, utan även av att man känner sig förmer än andra. Man har höjt sig över mängden. Man står fast vid eviga värden när andra ger efter för egoism och likgiltighet.

Men ilskan då? Misantropen är ju en människohatare. Ilskan är en reaktion på en skymf, på ett svek. Människor har svikit det rätta, det eviga, det sanna. Man drabbas av en helig vrede, en rättmätig vrede. Ilskan blottlägger allvaret i brottet, men också rättfärdigheten hos den som reagerar. Vi måste reagera! Det här är oacceptabelt!

Så hur går det för misantropen? En komedi ska som bekant ha ett lyckligt slut. Man gör sig av med honom helt enkelt. Han får fly Paris och isolera sig på något slott ute i landsorten. Molières värld är en värld av pragmatik, av sunt förnuft och god vilja. Det verkar inte finnas någon plats för kompromisslösa revolutionärer i en sådan värld.