OPINION Även om jag inte skriver krönikor för att maximera antalet läsare – utan snarare för att jag är nyfiken och vill förstå och gärna delar med mig av förståelsen när jag tror mig ha begripit något plus att min självpåtagna hets att leverera en text om dagen tvingar mig att ständigt trimma antennerna och skärpa uppmärksamheten – så ska jag inte förneka att min fåfänga tilltalas när vissa artiklar alldeles särskilt faller läsekretsen i smaken. En dålig dag får jag runt tvåtusen läsare men med en artikel som är mitt i prick kan det bli fem-, tio-, ja uppemot femtontusen läsningar. 

Hur det där går till är inte självklart för mig. Jag trodde när jag började blogga att jag skulle få en någorlunda fast och stabil läsekrets som förhoppningsvis skulle öka över tiden. Jag jämförde med papperstidningar som har ett antal prenumeranter och antog att samma logik skulle gälla för mig. Men så är det uppenbarligen inte eftersom antalet läsare varierar så kraftigt från en dag till en annan.

En alternativ förklaring av en typ som särskilt brukar framhållas på skrivkurser är att skribenten inte får slarva med ingressen utan i stället försöka göra den så intressant som möjligt för att en potentiell läsare ska klicka på ”Läs mer”-länken varigenom maskinen registrerar ytterligare en läsare. Jag fuskar nog en hel del med den uppgiften för jag tycker det skulle kännas fjäskigt eller manipulativt att bete mig som Expressen. Den förklaringen skulle innebära att det kanske faktiskt finns en rätt fast läsekrets som vissa dagar bara skippar ett antal artiklar.

Ett mått – ehuru ett dåligt mått – på den fasta läsekretsen är antalet ”prenumeranter” vilket i det här fallet betyder det antal personer som begärt automatisk avisering per mail när nya artiklar publiceras. Bloggen har 3 148 sådana prenumeranter (många gillar inte att få sin mailbrevlåda full med aviseringar särskild som WordPress av något tekniskt skäl skickar ut dubbla notiser varför folk väljer att inte prenumerera). Att antalet prenumeranter är ett dåligt mått framgår exempelvis av att bloggen varje dag får mer än dubbelt så många besökare som det finns prenumeranter eller av att antalet unika besökare i månaden ligger kring 125 000 stycken (med svag ökning över tiden). Så många personer har alltså varit på besök åtminstone en gång per månad.

Så hur går det till? Vad är det för mekanismer som genererar trafik? Hur ser läsarnas sökbeteende ut? De enda som vet säkert är läsarna själva, det vill säga du. Det vore jättehyggligt om du ville beskriva hur just du väljer vad du ska läsa.

Jag misstänker att det här med Facebook spelar stor roll (även om jag själv inte utnyttjar vare sig Facebook eller Twitter eller Instagram). Förr i tiden, det vill säga före internet och sociala medier, bestämdes folks läsvanor, i varje fall mina, av vad som publicerades i de tidningar som jag läste. Handlade det om något annat än tidningsartiklar, till exempel filmer eller böcker, fick man tips av tidningarnas recensenter samt av vänner och bekanta av vilka man varje dag träffade kanske tio stycken i kafferummet på jobbet eller så.

Numera är sökbeteendet mindre standardiserat. Hylands Hörna-syndromet, det vill säga att alla ser samma program vid samma tidpunkt eller läser samma tidningar, är ett passerat fenomen. Dels letar vi själva på de ställen – bloggar, sajter och motsvarande – där vi av erfarenhet tycker oss hitta intressant information, dels tar vi via sociala medier råd i form av delningar och tips från hundratals fler människor, som vi inte ens behöver känna, än vi gjorde förut när sådana impulser nästan bara kom från kafferummet på jobbet.

Detta betyder att vi skribenter inte kan ta något för givet. Det finns inte den säkerhet som det nog fanns när världen var mindre och kontakterna mer begränsade. Nu är det faktiskt match varje dag.