Yögi tuggade rå potatis så länge att tuggorna blev söta. Det hade hon gjort i Estland och fortsatt med i Nyköping. Jussi var så utsvulten när han kom som litet krigsbarn att ha gick direkt till det dukade bordet och stoppade hela smörklumpen i munnen.

Jag vet inte vad det blev av Yögi men Jussi blev hög tjänsteman i Världsbanken.

Tillsammans med de två bodde jag i ett trevåningshus, färdigbyggt 1945. De flesta hade, liksom vi, föräldrar som var arbetare, men där fanns också några ingenjörer och även en man som kallades disponenten. Vad han disponerade fick jag aldrig klart för mig, men det var helt uppenbart att han hade högst social status. Alla hälsade på honom och han hälsade på alla.

Vi gick alla i samma folkskola, även om vissa gick i hjälpklass. Efter fyra år avskildes de som skulle till läroverket. Dit flyttade också jag. Jag fick några gliringar hemma på gården, men annars fortsatte samvaron där som tidigare.

I läroverket fortsatte avskiljandet som en följd av vald studieinriktning. Många flickor var det på latinlinjen, färre på reallinjen, men de fanns. Latinlinjens flickor var sötare, men blev fulare allteftersom tiden gick. Detta konstaterade inte bara jag, utan också en dam som själv gått på latinlinjen, vid en återträff några decennier efter studentexamen. Latinflickorna hade lätt att bli gifta och lätt att förslappas som hemmafruar. Våra realflickor behöll spänsten – också som en följd av ett aktivt och kvalificerat yrkesliv.

Jag vikarierade som lärare efter lumpen och före högskolan. Jag hade många klasser av olika slag. Trevligast var en hjälpklass. Vi hade mycket roligt ihop. På roliga timmen läste jag Djur som inte av Beppe Wolgers. Alla skrattade. Jag mest. Eleverna kanske mest åt mig.

Jag har nu beskrivit en skolgång byggd på avskiljande och differentiering. Detta skedde i en social miljö som var mycket mer homogen och mindre ojämlik än dagens. Det fungerade. De mer begåvade fick använda sina resurser, de mindre begåvade skyddades i avskild miljö. Denna ordning producerade mycket bra resultat. Varje elev kunde se sina prestationer i de betyg som utdelades från och med andra terminen i första klass.

Av någon, för mig obegriplig anledning, ansågs denna ordning vara socialt förkastlig. Den nutida idén är att alla skall gå tillsammans i nio år. Det leder till stora, välkända svårigheter. Dessutom bryter man mot detta ideal på många sätt. Särskiljandet sker nu istället mellan olika skolor. Svenskarna vill inte gå i skolor med invandrare. Elever med ambitiösa föräldrar går i av dem utvalda skolor.

Det finns bara en bärande princip som styrt denna utveckling och lett till denna dubbelmoral. Man – skolmyndigheter, politiker – vill inte vidgå begåvningens avgörande betydelse. Denna skygghet visar sig också när brottsligheten diskuteras – och givetvis när invandringens följder förtigs. Brottsligheten är till största delen ärftlig. Amir Sariaslan visar i en studie på genetikens betydelse. Ivar Arpi presenterar resultaten här.

I Springer Publishing publicerades resultat som visade att latinsk härkomst innebar större brottslighet än vit och svart härkomst större än spansk. Diagrammet nedan visar andelar som suttit i fängelse fördelade efter ekonomiska resurser. Det visar ett mycket tydligt resultat. Washington Post återger ett lättläst diagram:

I USA skulle man säga att brottsligheten varierar mellan raser. Vad skall vi säga? Svarta slår bruna som slår vita?

De nya Pisa-resultaten har kommit och skolmyndigheter och skolpolitiker andas ut. Resultaten har för bättrats. Däremot fortsätter ojämlikheten att öka. Resultaten i utsatta områden är mycket sämre än i mer välbeställda. Detta kommer att leda till fortsatta satsningar på skolor i de utsatta områdena. Dessa har många – ja, huvudsakligen – invandrarbarn. Somalier utgör en stor del av dessa. Somalier har en mycket låg genomsnittlig IQ, Dessa satsningar kommer därför, hur välkomna de än må vara, inte kunna göra mycket åt saken. Det blir inte lättare för somalierna eftersom så gott som alla är analfabeter.

Att citera denna statistik, som jag nu gjort, är ett HMF-brott. Också i andra avseenden kan det leda till tråkigheter.

Jag skulle kunna fortsätta länge på den här fortsatta vägen. Men kanske har det framgått att skol- och kriminalpolitiken aldrig kommer att nå sina mål, därför att man vägrar se verkligheten. Inte heller arbetsmarknadspolitiken kommer att kunna nå önskade resultat. Det är därför man inte vill veta av följande fakta.

Fortfarande finns det vissa trosvissa – också i regeringen – som tror att invandringen kommer att vara en vinst för landet. Denna ihärdiga förnekelse kan endast förklaras som ett utslag av religiös tro, alternativt som ett föga framgångsrikt sätt att dölja resultatet av den invandringspolitik man så länge förordat.

Men ännu har man ju lagen på sin sida. Fakta kan leda till dom för brott mot HMF-lagen.