Det går inte en dag utan att jag blir påmind om hur arroganta våra politiker är. Nu senast var det utbildningsminister Anna Ekström som i SVT:s nyhetssändningar utgöt sig över de stora framgångarna i den svenska skolan. En glädjens dag, konstaterade hon segervisst efter att PISA-resultaten blivit bättre, och ett bevis för att den svenska skolan minsann står stark.

Men det var naturligtvis inte alls hela sanningen. I själva verket har 11 procent av landets skolelever så dåliga kunskaper i svenska att de inte ens fick vara med i undersökningen. Vilket visar att Anna Ekströms självgoda påstående är alldeles felaktigt och att den svenska skolan är fortsatt svag. Först när man exkluderat hela 11 procent av eleverna kan man visa på en förbättring. Det är ungefär som om man skulle utesluta en mängd skjutningar och sprängningar från brottsstatistiken och därefter tjoa och tjimma om hur våldet har gått ner.

Det här visste förstås Anna Ekström om redan när hon stod där i TV-nyheterna och annonserade den enastående utvecklingen med glittrande, uppspärrade ögon och forcerat leende. Ändå valde hon att vidhålla att skolan mår alldeles utmärkt och ”står stark”. Det är så arrogant och ansvarslöst att det är pinsamt.

Jag fattar givetvis att hon vill framhäva att den rödgröna regeringen är superduperduktig på skolpolitik, och därför väljer att slira på sanningen. Men är hon verkligen så trögfattad att hon inte förstår att sanningen ligger öppen för hela svenska folket, och att hennes halvsanningar och halvlögner avslöjas i samma ögonblick som hon öppnar munnen?

Uppenbarligen. Om inte så borde hon ha valt att lägga fram en mer nyanserad bild istället för att uppträda som en extatisk frikyrkopredikant. Som läget är nu framstår utbildningsministern som både trög, bakslug och uppblåst på samma gång, och det är väl ingenting en minister strävar efter – eller?

Det är där det riktigt otäcka kommer in. Det finns nämligen en annan skrämmande möjlighet. Det kan nämligen vara så att Anna Ekström struntar fullkomligt i hur medborgarna uppfattar henne eftersom hon sitter säkert där hon sitter, oavsett hur hon beter sig. Idag verkar det ju faktiskt vara så. Det tycks inte spela någon roll vad ministrar gör, eller underlåter att göra, de sitter ändå stadigt kvar på sina poster. Gör de sig riktigt omöjliga på en post så flyttas de måhända till en annan. Men den posten är lika upphöjd. Några negativa konsekvenser av deras oförmåga att sköta sitt arbete blir det sällan.

Ett utmärkt exempel på det är Anders Ygeman, som trots IT-skandalen på Transportstyrelsen snabbt återfick statsministerns förtroende. Det borde inte vara möjligt, men så är det.

Morgan Johansson är ett annat exempel. Han har på alla sätt och vis försökt sätta käppar i hjulet för en vettig terrorlagstiftning, vilket innebär att Sverige idag blivit en tummelplats för islamistiska extremister. Som om inte det räckte har han dessutom suttit med händerna i kors och tittat på medan våldet i samhället eskalerat. Hans mest framträdande bidrag till den politiska diskussionen har varit små förnumstiga uttalanden om hur mycket våldet har minskat. Men likväl har han statsministerns fulla förtroende.

I vår regering sitter alltså ministrar som formligen dryper av inkompetens – men som ändå sitter stadigt på makten. Och budskapet till de övriga ministrarna är förstås glasklart: Med en regeringschef som Stefan Löfven behöver de varken sköta sina jobb, tala sanning eller iaktta vanlig enkel hyfs mot medborgarna. De får behålla jobben ändå.

Det är förstås skönt för Anna Ekström, efter hennes korkade och arroganta halleluja-rop om PISA-resultaten. Det är mindre skönt för oss medborgare. Det minsta vi har rätt att kräva är en regering där varje minister sätter en ära i att vara sanningsenlig och renhårig i sitt förhållningssätt mot skattebetalarna.