En kommentator ställde nyligen rubrikens fråga och erbjöd två alternativa svar som något omskrivna löd så här:

Vi är de som delar historia med varandra. Vi är de som vet vilken bygd våra förfäder kom från.

Jag utgick ifrån att den där bygden låg någonstans i Sverige, inte i Eritrea. Alternativet formulerades så här:

Vi är de som identifierar oss enbart med vår plånbok som nettoskattebetalare.

Kommentatorn anslöt sig själv till det första svaret och polemiserade kanske något mot mig i det andra eftersom jag brukar tala om ”oss” som ”den nettoskattebetalande medelklassen”. Men oavsett vad kommentatorn själv tycker är frågan väl värd att ställas ty historien förändrar Sverige i rasande fart och delar befolkningen på nya sätt och då är det bäst att skaffa sig ett genomtänkt förhållningssätt.

Om jag har förstått frågan rätt så skulle den enklare och mer brutalt kunna formuleras lite annorlunda, nämligen om ”vårt” Sverige är lintottarnas Sverige eller nettoskattebetalarnas Sverige. Svaret är inte självklart. Var och en har säkert goda grunder för sin personliga uppfattning. Jag kan bara redovisa mina egna tankegångar och de kanske inte är så solida som jag inbillar mig.

Det vore larvigt av mig att försöka förneka de vemodigt skimrande förnimmelserna av ett Sverige som jag fått uppleva utan att begripa hur bra det var: folkskolefröken Laura med flätkringlor kring öronen som spelade orgel i klassrummet och kontrollerade att eleverna kunde Fädernas kyrka och Trygga rekan liksom även multiplikationstabellen och Jämtlands sjöar utan att staka sig; dragspelsmusik på den bohuslänska bryggan med det fjärran dunket av en tändkulemotor i bakgrunden; en så obyråkratisk stat att jag en gång helt lagligt och utan krångel kunde köpa en Volkswagen jag fått lift med för 500 kronor och lämpa av den förre ägaren och köra vidare för att hinna med sista färjan för natten. Sådär kan jag och nog alla andra svenskfödda som vet vilken bygd deras förfäder kom ifrån romantisera i evighet. Det fanns inga muslimer. Den värste brottslingen hette Tumba-Tarzan, ordentligt gift med Alice och far till två barn. Han nöjde sig med att göra inbrott i tomma sommarstugor för att stjäla sprit.

Om magikern och seriehjälten Mandrake och hans muskulöse leopardklädde svarte vän Lothar hade kommit tillbaka och erbjudit sig att med en hypnotisk gest återställa detta förlorade Sverige utan att vi skulle behöva återgå till den tidens plågsamma tandborrningar så hade jag nog röstat för. Men Mandrake eller Förenta Staternas flotta eller någon annan räddare i nöden kommer inte att dyka upp eftersom vi lever i verkligheten snarare än i en serietidning eller i en Hollywoodfilm. Därför har jag kommit fram till att det är bäst att förlika sig med läget, bita ihop och försöka göra det bästa av situationen.

Alla tänker inte så. De föreställer sig att Sverige kan återställas genom att invandringen stoppas och ett stort antal invandrare, kanske helst alla, sätts på flygplan, eventuellt med en fet muta från svenska skattebetalare i fickan, tillbaka till sina ursprungsländer.

Visst, något ditåt skulle ju kunna prövas, men jag tror inte det återskapar ett gammalt idylliskt och välfungerande Sverige. Även om gränserna skulle stängas och ett stort antal personer utan uppehållstillstånd med ett himla besvär skulle kunna utvisas – minns Anders Ygeman, som för några år sedan skulle förpassa 80 000 personer med synnerligen klent resultat – så gäller det att inse, vilket jag alltså föreställer mig att jag gör, att Sveriges största problem inte är invandringen utan politikerväldet och dess PK-istiska tänkande. Invandringen är ett jätteproblem – och självklart ska gränserna stängas och obehöriga utvisas – men den är snarare ett symtom på grundsjukan än en självständig åkomma. Med andra politiker styrda av en annan filosofi hade Sverige kommit betydligt lindrigare undan, som Finland kanske.

Om man ser så nyktert och praktiskt på saken som jag alltså föreställer mig att jag gör så ställer man sig rimligtvis frågan vem som är ens vän, vilka som tänker likadant och som går med på att bita ihop och att hjälpa till att reda upp situationen bäst det går. Då tror jag att Sverige och därmed jag själv har större nytta av en ordentlig och skötsam nettoskattebetalare även om han kommer från Syrien än av en lintott som ägnar dagarna åt att drömma om Lönneberga.

Jovisst kan lintotten få drömma om Lönneberga men det viktigaste är att han är nettoskattebetalare och därigenom hjälper till att dra lasset i stället för att lägga sig ovanpå och bli dragen.