Första gången jag stötte på ordet ”intersektionalitet” var för snart tio år sen, när jag jobbade som läxhjälpsansvarig på en grundskola i Göteborg. En pojke i sexan hade fått ordet i hemläxa men var lite osäker på vad det betydde. Däremot kunde han redogöra för vad bokstäverna i HBTQ stod för. Hans SO-lärare var en mycket ambitiös, nyutexaminerad kille som var populär både bland elever och föräldrar. En sån där lärare som brinner för sina elever och vill att de ska utvecklas.

En annan del av hemläxan bestod av en kopierad artikel ur Dagens Nyheter som barnen skulle reflektera över och skriva en kommentar till. Jag skummade igenom artikeln och tappade hakan. Jag minns inte exakt vad den handlade om, men trots mina fyra år vid universitetet var det inte helt enkelt att tränga igenom texten. Antingen hade jag framför mig väldens intelligentaste sjätteklassare, eller också hade läraren ingen aning om vad han höll på med.

I pojkens SO-pärm hittade jag ett skriftligt prov i historia, som visade att den som komponerat provet trodde att Karl Marx föddes i Ryssland och att ståndsriksdagen bestod av adel, präster, krigare och bönder. Det där sista kan ha varit en sammanblandning av ståndsriksdagen och det indiska kastväsendet.

Jag begärde ett krismöte med rektorn och förklarade att barnen i sexan utsattes för vad som måste betecknas som intellektuell misshandel. Rektorn lyssnade tålmodigt och konstaterade lite uppgivet: ”Vi är medvetna om problemet”.

I rättvisans namn ska sägas att de flesta lärarna på skolan var ytterst kompetenta och duktiga. Den populäre SO-läraren tillhörde undantagen. Men på de här tio åren har säkert flera av de duktiga lärarna gått i pension och ersatts av yngre.

Händelsen dök upp i mitt minne när jag läste om skolverkets planer på att revidera läroplanen. En förändring som enligt den här artikeln i Forskning och Framsteg är betydligt mer omfattande än att bara handla om antiken. Istället för att gräva ner sig i historiska epoker, filosofier och såna saker vill man fokusera på nutiden. Skolverket anger tidsbrist som motiv. Alltför mycket ska hinnas med på alltför kort tid och en del moment måste tyvärr stryka på foten – exempelvis renässansen, forntida mytologier och kunskap om Bibeln.

Men argumentationen håller inte riktigt. Enligt min och mångas erfarenhet är den pedagogik som grundskolan tillämpar – där elever aktivt söker kunskap och även avgör vad som är relevant – också den mest tidsödande. Säga vad man vill om gammaldags katederundervisning, men tidseffektiv var den. Om mer kunskap ska klämmas in på mindre antal timmar är det väl bara att ändra undervisningsmetoderna.

Det låter som en bra idé men är lättare sagt än gjort. Vi har fått en lärargeneration där många tycker att intersektionalitet tillhör baskunskaperna, och samtidigt är lite osäkra på skillnaden mellan kastväsendet och ståndsriksdagen. På vissa grundskolor är upp emot hälften av lärarna obehöriga, ibland räcker det med ganska mediokra kunskaper i svenska för att få undervisa. Djupare kunskap om Bibeln, folkvandringstiden, svenska folkvisor eller antika filosofer är inget man kan ta för givet. Skolverkets nya läroplan

kanske inte bara är en anpassning till vad framtidens elever behöver kunna, utan också till vad man tror framtidens lärare är kapabla att lära ut.