I Finland har tusentals år gamla skidor hittats. De bevaras i de myrar i vilka de en gång sjunkit ned. I modern tid har finska skidåkare (efter dopingskandalen i Lahtis 2001) inte kunnat hävda sig. I backhoppning var de däremot länge dominerande.

I Sverige talar man gärna om det svenska musikundret, och syftar därvid bland annat på svenska låtskrivares förmåga att gång på gång producera alster som får världsvid spridning.

I Norge har man länge varit så överlägsen i längdåkningens spår att man antagligen tar sin dominans som given.

Island, med några hundratusen invånare, har lyckats nå internationell nivå i fotboll.

Hur skall man kunna förklara dessa olika framgångar? Det har med tradition att göra; de kunskaper och färdigheter som en gång byggts upp blir en tillgång, fungerar som avstamp för nya generationer. Detta gäller på alla områden, inte bara inom idrotten. Ett annat exempel från kulturen är de svenska, och nordiska, deckarförfattarnas framgångar utomlands. Ett tredje är de finländska dirigenternas ständiga internationella framgångar.

Man har skapat positiva spiraler uppåt. Tyvärr finns det också negativa spiraler nedåt. Vad som utlöser dessa rörelser – uppåt eller nedåt – kan vara svårt att urskilja, men det är lätt att se dem när de väl är igång.

En del av den mekanism som driver utvecklingen nedåt i slutna organisationer är den regerande klickens behov av att skydda sig. Det sker genom att man stöter bort alltför farliga medtävlare om makten. Den efterträdare till ordförandeposten som slutligen accepteras måste vara ofarlig, eller i alla fall lyckas framställa sig som sådan.

I svensk politik har vi nu länge haft en negativ spiral nedåt bland de äldre politiska partierna. Tydligast synlig har den varit inom socialdemokratin. Lövens framträdande i Agenda gjorde det pinsamt tydligt hur långt processen gått.

I socialdemokratins fall kan man också spåra nedgångens ursprung. När partiet erövrats av de identitetspolitiker som stod bakom Mona Sahlin, fick partiet den avgörande knuffen nedåt. Det var en liten, aktiv klick som förde fram henne.

Denna politik, inriktad på olika minoriteter, och med särskilt stöd för muslimer, var inte önskad av partiets gamla väljare. Den var också så avvikande från partiets traditionella vårdande av ekonomin och dess behov, att den så kallade kanslihushögern i stort sett försvann. Därvid försvann också en stor del av partiets intellektuella kapital.

Detta skedde samtidigt som massinvandringen förändrade den ekonomiska och sociala miljön på ett avgörande sätt. Säkert såg den socialdemokratiska partiledningen vad som hände, men den kunde bara tolka förändringarna positivt. Den ville ju ha mångkultur och genomsläppliga gränser. De kommunalmän som såg de konkreta förändringarna och var tvungna att ta hand om skol-, ordnings- och ekonomiska problem fick inget gehör för sina invändningar.

Den verklighetsfrånvända klicken i toppen styr fortfarande partiet och dess ordförande. Samtidigt blir den förda invandringspolitikens misslyckande så tydligt att Löfven inte vet hur han skall besvara de frågor som allt fler ställer. Han blir svarslös. Han går och gömmer sig.

Vad kommer att hända med partiet? Det kommer att fortsätta mot avgrunden. Ännu hävdar många, inte bara Anders Lindberg, att invandringen inte förklarar något av brottsvågen och det ökande dödliga våldet. Det finns inte heller någon med tillräcklig intellektuell förmåga och med en maktbas utanför den styrande klicken – tillgångar som skulle krävas för att radikalt ändra politiken. När Löven ersätts kommer det antagligen att bli en yngre förmåga, mer tränad i politiken men därför också mer skadad av den rådande förljugna, ointellektuella miljön.

Här har situationen i S beskrivits. Med undantag av SD är situationen likartad i de andra partierna. (Men visst, det finns grader).

Här belyser Kent Ekeroth effektivt och roligt vad som har skett i svensk politik den senaste tiden.