Trump uppträder som en mafioso. Varför? Han måste. Han litar ju inte på den etablerade byråkratin – och den inte på honom. Därför inrättar han en parallell, av honom helt styrd maktordning, som sträcker sig utanför den officiella apparaten. Denna måste han belöna och hålla på gott humör, helt utanför de ordinarie belöningssystemen. Alltså måste han sticka till dem mer eller mindre svarta belöningar.

Också Reinfeldt är en mafioso – och av samma skäl. Han kunde inte lita till det klassiska utredningsväsendet, eftersom det i så fall hade beskrivit och talat om för honom att han höll på att förstöra landet. Istället litade han till av honom upphöjda springpojkar. (Omdömet gäller inte ekonomin utan invandringen och därmed förbundna frågor).

Regeringen Löfven fortsätter på samma sätt. Det finns inga klara, långsiktiga linjer. De maktpolitiska uppgörelserna har låst fast läget och kräver dessutom beslut, avsedda att främst tillmötesgå de olika stödpartiernas särskilda behov. Extremt tydligt framgick detta när man skapade en gymnasielag för ett antal afganer, som därigenom under någon tid kunde undgå utvisning. Detta skedde trots att alla remissinstanser ansåg lagen vara helt undermålig. Ingen brydde sig. Löfven lät det passera därför att han behövde Miljöpartiets stöd och på detta sätt kunde betala för stödet. Och Miljöpartiet ville ha det för att få spegla sig i sin självrättfärdighet.

Man klagar alltså, med rätta, över att det klassiska utredningsväsendet inte längre används, men man vill inte förstå varför. Det skulle ju tvinga partierna att ta hänsyn till verkligheten. Det första steget i en klassisk utredning är att ange problemet, frågeställningen. Därvid måste man beskriva läget, verkligheten. Det kan man inte kosta på sig. Det skulle försvåra all den politik man har fört och fortsatt vill föra.

Nå, detta kan man ju beklaga och ondgöra sig över, men behöver man bry sig? Med all sannolikhet kommer nästa val att pensionera socialdemokraterna från makten – och då försvinner väl detta problem?

Nej, det kan bli värre. Nyligen beskrev jag hur socialdemokratin med sitt demoniserande av SD gjort sig omöjlig som partner i den politiska konstellation, som med viss sannolikhet kommer att styra landet efter nästa val. Vad kan S då göra? De kan satsa på en parallell maktstruktur, vid sidan av den demokratiska statens. De har stora möjligheter till detta genom att använda sig av sina många sidoorganisationer, av vilka vissa, enligt vad Johan Westerholm visat, har ett utvecklat samarbete med tvivelaktiga muslimska organisationer. Därvid skulle man utveckla samma praktik som den sicilianska maffian, när den försvarar sig mot staten. Tentaklerna sträcker sig överallt, suger näring överallt där den står att få.

Nu tror jag inte att det kommer att gå så illa. Visst kommer alla socialdemokratins sidoorganisationer att bestå och visst kommer de att vilja behålla allt sitt statliga och kommunala stöd, men möjligheterna att påverka staten från sidan, utifrån, kommer att vara begränsade, framförallt därför att S sannolikt kommer att mista stödet från LO, och därmed mista en del av sin utomparlamentariska makt.

Antagligen, och förhoppningsvis, kommer de inte ens att uppträda med den bittra förvirring som en annan tidigare makthavare, Reinfeldt, uppvisar när han skall kommentera dagens verklighet

Han ger uttryck för en förvirrad verklighetsuppfattning, styrd främst av önsketänkande och med totalt förakt för empiri. Han har, genom att handla som en mafioso, utan respekt för seriös utredningsverksamhet och förvaltning, lett Sverige till det elände vi nu upplever.

Han vidhåller den förfalskade bild av verkligheten som styrde maktutövningen under hans regeringsår. Sverige är fortfarande det förlovade landet med stora fält och skogar, väl ägnade att ta emot miljoner nya invånare.

Det bekymrar honom mer att vanligt folk djärvs yppa sina tvivel och vågar redogöra för sina erfarenheter. Det stör honom mycket. När han styrde höll folk (utom Billgren) tyst.

Är det så här illa? Kanske inte. Widar Andersson är en klok man som tänker fritt och självständigt. Så här beskrev han läget häromdagen: ”Socialdemokraterna kommer nog inte undan med mindre än en rak och öppen ursäkt för det som har gått fel och ärliga förklaringar till varför det gick fel. Och ett erkännande till SD; de har haft mer rätt än fel om invandringens problem och konflikter.

S, SD och M bör därefter bilda stommen i det svenska omtaget.”

Det är en vacker, men – tror jag – omöjlig tanke.