Kultur och litteratur har blivit en värld för kvinnor. Kvinnor både läser och skriver mer än män. Kan männen återerövra litteraturen? Ja kanske: om de vågar berätta sina egna historier och göra det på sina egna villkor. Vilka manliga berättelser kommer att gestalta vår samtid? Vilka insikter kommer att förmedlas? Kommer någon befrielse från det tillstånd av förnedring som den svenske mannen nu befinner sig i att kunna skildras?

Expressen Kultur publicerade under veckan en diskussion mellan Daniel Sjölin och Åsa Beckman som handlade om männens frånvaro i den samtida skönlitteraturen. Kvinnor läser mer än män, men kvinnor skriver också mer än män. Det som sades om pojkars stigande svårigheter att hantera svenska skolan kändes relevant liksom tanken att kulturvärlden i stort har blivit ”kvinnligt kodad”, det vill säga att litteratur och kultur har blivit något som kvinnor ägnar sig åt och att unga män därför inte längre söker sig dit. Men när Daniel Sjölin sade sig se ett samband mellan mäns sympati för Sverigedemokraterna och deras ointresse för litteratur kändes allt plötsligt väldigt konstigt. Problemet skulle alltså vara att män lockas av en ”kulturfientlig” ideologi som inte omfamnar den kvinnliga vänsterns ”öppenhet” inför kultur och skapande. Jaha.

Självklart är kulturvärlden både effeminiserad och vänstervriden och självklart har många män svårt att relatera till den. I den bemärkelsen har Sjödin rätt. Men det betyder inte att det är något fel på männen. Om vi har ett kulturetablissemang som förfaller i osjälvständig hysteri kring klimathot, ”metoo” och ”orättvisor” kommer många män vända den ryggen. Och det med rätta. Vissa av de män som nu uppbär framskjutna positioner på våra stora dagstidningars kultursidor är väl för övrigt knappast att betrakta som några män. Läs en artikel av Björn Wiman på DN eller av Jens Liljestrand på Expressen: Hysteriska gråterskor som inte ens klarar av att stå självständiga gentemot sin samtids mest uppenbara flockbeteende.

Sjölins grundfel är att han föreställer sig att hans kultur är den enda möjliga. Så är det inte. Det finns andra sätt att leva ut en identitet som kultur- och litteraturintresserad man än att ondgöra sig över sund självhävdelse och nationalism. Den kulturvärld han representerar kommer leva kvar. Den blir vi inte av med i första taget. Men det kommer också komma nya impulser. Det kommer dyka upp begåvade författare och filmskapare, eller kanske konstnärer, som identifierar sig mot nuvarande kulturetablissemang och inte med. Vad kan dessa personer tänkas vilja beskriva? Vad kommer nytänkande manliga författare vilja beskriva?

2020-talets manliga berättelser kommer förhoppningsvis handla om insikt och befrielse. Insikt om vår samtids begränsningar, lögner, okunnighet och direkta fientlighet när det gäller just manlighet och manliga värden. Och befrielse från denna okunnighet och fientlighet. Att mannens väg framåt skulle vara att bli mer kvinnlig ser jag om helt uteslutet. På olika sätt kommer manlighet och mäns vilja att definiera sig själva oberoende av vad de nu så uppfostrande kvinnorna tycker vara ett framträdande ämne. Exakt hur det kommer att komma till uttryck är omöjligt att säga. Men det vore märkligt om inte seriösa författare kommer vilja beskriva hur män kommer till insikt om de begränsningar som samhället just nu påtvingar dem och hur de söker befrielse ur dessa begränsningar.

Tyvärr blir det nog inte alltid fråga om så muntra beskrivningar. Romaner kommer att skrivas om hur det är att tillbringa varenda kväll under hela sin tonårstid framför datorn på sitt pojkrum. Romaner kommer också att skrivas om porrmissbruk och uppgivenhet inför ofrivilligt celibat. Romaner kommer att skrivas – och filmer kommer att regisseras – om hur det är att leva utan pappa och med kriminalitet som enda väg framåt mot en kompromisslös manlighet. Kanske kommer romaner att skrivas – och kanske har några redan skrivits – om hur det är att vara man i ett samhälle där mannen fortfarande förväntas vara man i ordets alla positiva bemärkelser samtidigt som han i realiteten inte längre åtnjuter några som helst privilegier som skulle möjliggöra en sådan roll. Kanske kommer romaner att skrivas om män som får hantera kvinnors avgrundsdjupa bitterhet över att aldrig ha fått träffa en riktig man och det förakt de i hemlighet när mot de kastrerade goddagspiltar som blev deras livspartners.

Men vi har humorn också. Befrielsen kan åstadkommas via humorn. Satiren har redan fått en renässans på sociala medier och det minsta man kan säga är att vår samtid inbjuder till både hånfullhet och skratt. Har vi någon gång under Sveriges tusenåriga historia talat så mycket om dårskap och vansinne som vi gjort under det sena 2010-talet? Det milsvida avstånd som finns i vårt pk-samhälle mellan ambitioner och resultat, mellan ideal och verklighet öppnar för oändliga möjligheter när det gäller skarp och elak humor. Vi får hoppas på romaner, TV-serier, teaterpjäser som iscensätter vår tids galenskap och absurditet. Problemet är kanske att pk-Sverige är så absurt i sin verklighetsfrånvända idealism att verkligheten inte går att överträffa med dikten och att dikten därmed förlorar sin funktion. Det blir så att säga meningslöst att skriva en absurd teater om något som redan är en absurd teater. Eller också blir det bara hur tacksamt som helst.

Vad jag inte hoppas att vi får är en omfattande resignationslitteratur där allt vi får lära oss är ta livet med ro och inte låta oss påverkas av världens fåfänglighet och förgänglighet. Det har sagts att grekerna utvecklade stoicismen och epikurismen efter att de förlorat sin politiska självständighet och att dessa filosofier som lär oss att avnjuta livet utan att egentligen ha några andra ambitioner än att avnjuta livet uppkom som ett resultat av grekernas politiska nedslagenhet. Handling hade blivit meningslöst. Att lära sig att leva i resignation var det enda möjliga.

Jag vet inte riktigt hur man ska tolka Jordan B. Petersons framgångar i det här perspektivet. Han lär oss i sin självhjälpslitteratur att ta tag i livet och vägra vara offer. Kanske antyder hans filosofi att vi går mot en period av handling och inte uppgivenhet. Vi får hoppas på det.

Daniel Sjölin säger i diskussionen att han för sin del hoppas på en ny Ulf Lundell.