Vänstern ogillar kulturella hierarkier. Inga skillnader ska finnas mellan det vackra och det fula, mellan det förnäma och det triviala. Men alla skillnader mellan högt och lågt handlar inte om makt och sociala värden. Som individer kan vi ha allt intresse i världen av att höja oss över det triviala och ta oss upp på de höjder där luften är friskare och utsikten längre. Låt oss tala om det upphöjda och förfinade igen!

Modernismen vill inte veta av några hierarkier inom kulturen. Inget ska vara finare än något annat. Därför har vi tappat bort en hel vokabulär som handlar om den kvalitativa kulturens upplyftande och förädlande verkan på människan.

Ta den ständigt pågående debatten om bildning till exempel. Dagens humanister säger att bildningen tjänar till att göra människor mer öppensinnade och mer förstående för andra individers perspektiv. Det låter sig sägas naturligtvis. Men när begreppet myntades på 1800-talet tänkte man nog snarare att bildningen höjer oss som människor och förfinar vår tanke och smak. Man vågade nämligen tala i termer av hierarkier mellan högt och lågt, mellan fint och vulgärt, mellan svårt och simpelt.

Den samtida kulturvärldens tänkande styrs i princip av ett jämlikhetssträvande vänsterpatos. Värdesystem ska utmanas och inte bekräftas. Och naturligtvis finns det en social dimension i den hierarki mellan högt och lågt som jag talar om. Jag har själv svårt för kultursnobberi och jag älskar att förakta den fina borgerligheten. Men ändå. Har vi inte ett visst intresse i att fortsätta tala om högt och lågt? Fungerar inte ”finkulturen” som en vägledning in i en kvalitativ konst som faktiskt befriar och förhöjer? ”Prisa undret att du föddes / människogestaltad, gudalik / undret över alla under!” skriver Verner von Heidenstam. Människolivet är sannerligen ett under och varför ägna vår korta existens åt det simpla och vulgära? Accepterar vi giltigheten av de hierarkier som finns mellan högt och lågt eller kvalitet och skräp kan det hjälpa oss att hitta fram till det förnämsta människan har skapat och låta våra liv förgyllas av det.

Så låt oss säga att det finns konst, musik och litteratur vars konsumtion är upplyftande, som höjer oss över det vardagliga, som gör livet till något högre. Och motsatsen är då det låga, det som sänker oss till något lägre stående. Vad vi gör är alltså att vi beskriver kultur med hjälp av en rumslig och vertikal symbolik där det som befinner sig över alltid på något sätt är bättre än det som befinner sig under. Den här symboliken är så självklar för oss att vi knappt reflekterar över varför den finns. Låt oss åtminstone precisera några av dess betydelser.

En viktig betydelse handlar om makt. Att stå över någon annan är att ha makt över någon annan. I en hierarki finns det överordnade och underordnade. De som bestämmer står över dem som lyder. En annan men mer generell betydelse handlar om värde. Det som är mer

värt befinner sig högre upp i en hierarki än det som är mindre värt. Vare sig det handlar om makt eller värde är det alltså fördelaktigt att befinna sig högt upp. Man ska inte vara där nere.

”Makt” och ”värde” är två fundamentala begrepp i modern kulturanalys. Den franske sociologen Bourdieu talar till exempel om ”kulturellt kapital” (apropå värde). All kultur, skulle han ha sagt, existerar på en marknad där olika kulturella uttryck representerar olika värden. I det här perspektivet är ”finkultur” i huvudsak en kultur som ger socialt värde åt dem som skapar eller konsumerar den i syfte att identifieras med den. Man går inte på operan för att förfinas i själen och sväva i de sköna konsternas höga rymder, men för att få tillgång till det sociala värde som ett operabesök ger. Och eftersom det finns en hierarki av värden finns det också en hierarki av makt. Att stå högt upp i värdehierarkin är alltid i någon mening att få makt över hierarkien och makt över dem som står längre ned.

Det är just det här makt och värde som fått vänstern att vända sig mot allt vad högt och lågt heter inom kulturen. Att inte acceptera skillnaden mellan det höga och det låga, mellan det förnäma och det billiga är i vänsterns värld att göra motstånd mot makt och värde. Att göra motstånd mot kulturella hierarkier blir alltså att göra motstånd mot sociala hierarkier. Inget är finare än något annat. Mindre pengar till opera! Mer pengar till menskonst! Men. Återigen. Problemet blir att man därmed också förnekar existensen av upphöjda och raffinerade. Om inget är mer upphöjt än något annat får vi heller ingen hjälp att hitta fram till det som människor under historiens gång faktiskt har sett som både upphöjt och förnämt.

Därför måste vi göra motstånd mot vänsterns motstånd och slåss för en mer positiv bild av det upphöjda, det vackra och sublima. Vi behöver nämligen inte bara tänka i termer av sociala hierarkier. Allt handlar inte om makt och orättvisor mellan människor. Som enskild individ kan man ha allt intresse i världen av att försöka höja sig över det enkla och klättra upp på de höjder där luften är friskare och utsikten vackrare.

För vad betyder det konkret för en människa att höja sig? Att klättra upp på ett berg till exempel? Att sticka upp över mängden? Till att börja med handlar det om styrkeprov och självhävdelse. Att höja sig är att visa att man är ambitiös, att man har en vilja och en drivkraft. Det kanske krävs en ansträngning för att läsa en roman från 1800-talet eller för att lyssna på en symfoni av Beethoven. Man blir något mer genom att anstränga sig. Man höjer sig över sig själv.

Men upphöjdheten är också en bild för befrielse. När man höjer sig över någonting befriar man sig från detta någonting. Man visar att man kan lämna det bakom sig, att man kan bli något mer, att man kan bli något bättre. Och friast av alla är förstås den som likt fågeln i skyn höjer sig över det jordiska och likt gudarna svävar i himmeln.

Men framför allt kanske den fysiska upphöjdheten handlar om utsikt och översikt. Man klättrar upp på ett berg för att se ut över världen. Man läser litteratur och filosofi för att få överblick och insikt. Känslan av upphöjdhet kan alltså samtidigt vara en känsla av befrielse och klarsynthet. Genom sin ansträngning lämnar man något bakom sig, man ser och förstår från den punkt dit man nått.

Så låt oss inte oroa oss så mycket för hierarkier. Låt konsten vara högstämd, upplyftande, upphöjd och himmelsk. Låt den lyfta oss till en högre moralisk och andlig nivå. Låt den vara höjd över det triviala. Låt den stå över det banala. Låt oss hålla konsten högt. Låt den upplyfta våra sinnen, vår blick och syn, men också vårt hjärta och själ. Vi ska heller inte vara rädda för det finstämda, det förfinade, det förädlade och sublima. Allt handlar inte om socialt värde. Vi kan söka oss till det förfinade för att det förfinar våra sinnen och vår förståelse. Det sublima är enligt Svenska Akademiens Ordbok det som ”överväldigar ens sinnen och fantasi samt åstadkommer en känsla av stor stegring eller lyftning genom att man känner sig höjd över den triviala och sinnliga världen”. Leve det sublima!