När jag började på Sida som byråsekreterare i löneklass Ag 18 sattes jag att skriva promemorior ty att skriva promemorior är själva meningen med byråkratens liv. Ylva hette en av de damer som skrev ut handläggarnas blyertsmanus på maskin. Ylva sa att hon blev imponerad av mina promemorior eftersom hon inte förstod ett dugg. Det är klart att det är stort att träffa folk som verkar begripa något som man själv inte fattar.

Sedermera har jag upptäckt att det råder andra uppfattningar utanför byråkratins trygga, skattefinansierade murar. Folk blir i allmänhet inte alls glada av att inte förstå. (Poeter och kulturskribenter må vara undantagna.) Det var en jobbig insikt för mig eftersom den tvingar mig att skriva så att läsarna i bästa fall begriper vilket i sin tur kräver att jag själv ska fatta, ett tungt krav som inte ställs på byråsekreterare. Min metod är att göra allting enkelt vilket av mina motståndare, som gillar svårgenomträngliga och komplexa tankegångar, kallas att jag förenklar.

Inrikesminister Mikael Damberg, s, skrev en debattartikel i Dagens Nyheter som fick mig att göra följande reflektion.

Om en grupp personer kommer utomlands ifrån och flyttar in i ett svenskt bostadsområde och detta bostadsområde därefter utvecklar kriminalitet, fattigdom och andra sociala problem är det då området, alltså husen, gatorna och parkerna, som orsakar besvären eller är det de inflyttade människorna? Min hjärna, post-Ylva, kan inte annat än dra slutsatsen är att problemen måste bero på människorna, inte på betongen och asfalten.

Inrikesministern tycks ha motsatt uppfattning. Liksom så många andra inom politikerväldet verkar han mena att svårigheterna beror på husen och trottoarerna, på att tonårssonen skolkar och på att grannen inte har något jobb, alltså sådant som på byråkratspråk kallas socioekonomiska faktorer. Min hjärna har svårt med det där. Processen startar med ett ganska normalt svenskt bostadsområde. Sedan kommer det dit ett gäng nya människor och strax uppstår sociala problem. Därefter används dessa sociala problem som förklaring till efterkommande sociala problem som gradvis ökar av sig själva tills våldet och den övriga brottsligheten fått ordentligt fäste. Det är som ett slags perpetuum mobile med extra skruv.

Inrikesministern säger att han och hans medarbetare – vilka kan han annars avse med pronomenet ”vi”? – ”inte på riktigt kan bryta gängvåldet utan att också ta oss an grundorsakerna till att unga män dras in i kriminalitet”. Hur ska han och hans medarbetare lyckas med detta då? Han anger några konkreta åtgärder. De ska ”rusta upp” bostäderna i miljonprogrammet. De ska ”säkerställa att skolor och barnpsykiatri prioriteras”. De ska ”se till att socialtjänsten finns tillgänglig på kvällar och helger”.

En av de åtgärder ministern föreslår skorrar mot hans övriga analys som går ut på att alla problem handlar om husen och gatorna och att socialen inte har kvällsöppet. Han vill minska tillflödet av migranter genom att ”egenbosättning (ebo) begränsas i dessa områden”. Där tycks han liksom jag mena att det är de berörda personerna själva som utgör de svårbemästrade socioekonomiska faktorerna.

När jag läst debattartikeln ett par gånger förstår jag vad ministern egentligen menar. De konkreta åtgärderna som han planerar ska genomföras enligt ovan. De bygger på den svenska välfärdsapparatens traditionella tänkande som är ”mer av samma som tidigare fast med lite mer pengar den här gången”. Det som bekymrar ministern är att moderaterna, enligt vad han påstår, inte är så pigga på dessa förstärkta och långsiktiga sociala satsningar.

Genom Mikael Damberg talar det välfärdsindustriella komplexet som månar om sin framtid och oroar sig för att några politiker skulle kunna svika den offentliga välfärdsapparaten:

Vi vill se en långsiktighet kring alla de åtgärder som nu vidtas. Därför hade det varit en styrka om Moderaterna orkat ta i hand kring uppgörelsen… Vi måste visa beslutsamhet och uthållighet nog att låta många insatser – repressiva och förebyggande – verka över en tioårsperiod, utan att ryckas undan varje gång regeringen byter färg. Det borde Ulf Kristersson kunna ta i hand på.

Detta är enligt min uppfattning överdådigt i sin fräckhet. Nu begärs förnyat förtroende med tioårsgaranti och ytterligare miljarders miljarder kronor för en politik som politikerväldet – även Kristerssons parti – bedrivit under årtionden med katastrofalt dåliga resultat. Vid det här laget borde alla medborgare, åtminstone nettoskattebetalarna, inse att svensk politik inte, som den låtsas, handlar om att hjälpa det välfärdsindustriella komplexets klienter utan om att gynna det välfärdsindustriella komplexet självt. Och nu vill komplexet ha ett tioårslöfte om att få sitta i orubbat bo vad som än händer med Sverige.