Den grekiske skalden Archilochos som föddes på 700-talet före Kristus gjorde en fruktbar observation om två helt olika mänskliga personligheter som han förlade till djurriket. Han hävdade att räven kan många saker, men igelkotten bara en enda.  

Precis vad han menade med det verkar inte ha överlevt. Men Aisopos, som föddes ungefär när Archilochos dog, tog upp tråden i sin fabel nummer 605 som handlar om en katt och en räv som resonerar om sina respektive tricks och lister. Räven skryter om att han kan många finter men katten erkänner att han bara är bra på en enda sak. Så kommer en grupp jägare med sina hundar. Katten klättrar snabbt upp i ett träd. Räven kan inte bestämma sig för vilken av sina många kompetenser han ska tillämpa och blir därför tagen av hundarna.  

Spänningen mellan de två karaktärerna – specialisten mot generalisten; igelkotten eller katten mot räven – tycks genom tiderna har fortsatt att engagera mänsklighetens fantasi. Aisopos trodde mer på specialisten igelkotten än på generalisten räven. Erasmus av Rotterdam omnämnde olikheterna mellan igelkotten och räven men jag vet inte vilket av djuren som han ansåg vara det mest överlevnadskraftiga. 

Märkvärdigt nog – eller självklart – uppträder dikotomin fast i annan djurförklädnad i utomeuropeiska kulturkretsar. I det indiska eposet Mahabharata, som antas ha skrivits på 800- eller 700-talet före Kristus, uppträder en svan och en kråka. Svanen kan bara flyga på ett sätt men kråkan lite hur som helst. Kråkan flyger ut över havet för att visa sina konster men hittar ingenstans att landa. Svanen flyger ut till den uttröttade kråkan och bär honom tillbaka till land där han förödmjukad får övertänka nyttan av sin mångsidighet.  

Antikens sens moral tycks ha varit att den tröga igelkotten eller andra sådana sega och kanske förlusttippade djur i verkligheten ofta vinner över lågoddsaren räven. Lite som att en rättvis ordning ska återställas och att de sista ska vara de första.  

Distinktionen mellan igelkotten och räven lyftes åter upp i samtidens medvetande när den engelske filosofen Isaiah Berlin år 1953 skrev en bok med samma namn. Det var länge sedan jag läste den och eftersom jag är en räv orkar jag inte läsa om den bara för att få veta vilket av djuren Berlin satsar på. Men som jag minns ger han inga tips om vilken av personlighetstyperna som är den mest gynnsamma för samhället och för individen själv. 

En som emellertid utser en vinnare, och nu för ovanlighetens skull räven, är den amerikanske forskaren Philip Tetlock som undersökt om det är igelkottarna eller rävarna som gör de bästa förutsägelserna för framtiden i frågor som exempelvis vem som kommer att vinna ett val eller vad som nu kommer att ske i Syrien. 

Tetlock resonerar ungefär att igelkottarna är de etablerade specialisterna och experterna som hela sin karriär sysslat med en enda fråga eller en detalj av en enda fråga. De är världsmästare på det de kan. Till exempel är de experter på Mellanöstern eller på IPCCs klimatmodeller. De har hela sin prestige uppbunden till någon viss tolkning som de kanske redan skrivit ett antal böcker och artiklar om. De åtnjuter samhällets respekt för sina djupa kunskaper och den position de uppnått på något betydelsefullt universitet eller annat framstående institut.  

Rävar är däremot skeptiska mot storslagna auktoriteter. De drar sig inte för att inhämta massor med information från alla möjliga källor, alltså inte bara sådana som är vetenskapliga och redovisade i erkända tidskrifter. De sniffar och undersöker, har inga bindningar och drar sig inte för att om det verkar klokt förkasta teorier de omfattade i förra veckan. 

Personligen känner jag igen den här tudelningen mycket väl eftersom jag alltid varit en räv (och statsanställd framtidsforskare därtill, tyvärr inte alltid med den framgång som en noggrann läsare av Tetlock skulle få anledning att förmoda). Jag vet hur det känns när man tröttnar på igelkottsexperterna och känner sig tvungen att ge sig iväg utanför den kända, trygga kunskapen för att leta efter annan kunskap. Det är riskabelt men ger ibland utdelning. 

Att mänskligheten i nästan tretusen år tycks ha varit stimulerad av att diskutera denna dikotomi beror, tror jag, på att Aisopos hade fel. Det finns inget rätt svar. Om det funnits ett rätt svar så hade diskussionen tagit slut. Varken igelkotten eller räven är givna vinnare. Ju mer erfarenhet en räv som jag skaffar sig, desto mer respekt får han för igelkottarna. För snart fyrtio år sedan skrev jag, som total autodidakt, en bok om svensk historia (med framtidsförutsägelser som faktiskt i varje fall i någon mån verkar vara på väg att slå in). Då slog det mig med kraft hur hjälplös en räv är om han saknar det stabila fundament av kunskap som idoga och gnetande igelkottar samlar ihop för att vi rävar ska kunna välja och vraka och hitta på våra tolkningar.