”Vad fan får jag?” Den frågan ställde Svenskt Näringslivs Leif Östling, när han pratade om de höga skatterna i Sverige. Högst olämpligt, ansågs det, för det vet väl alla att de svenska skattepengarna enbart går till nyttigheter! Skatterna är vår livsluft, det som gör välfärden möjlig, som betyder skillnaden mellan välstånd och fattigdom, mellan liv och död. Det är häftigt att betala skatt, sa det socialdemokratiska sorgebarnet Mona Sahlin en gång och även om det yttrandet mest blivit utskrattat så är den stora majoriteten av nettoskattebetalarna förhållandevis toleranta mot skattetrycket. Jag tror att många svenskar har en bild av att våra makthavare vet att fördela skattepengarna på ett förnuftigt och klokt sätt så att de kommer alla till gagn.

Men stämmer den bilden med verkligheten? Det beror på hur man ser på saken. Det är klart att skattepengar går till sådant de är avsedda för, som skola, vård, omsorg och så vidare. Men det är också uppenbart att det slösas skattepengar även på sådant som totalt saknar relevans för majoriteten av skattebetalarna. Samtidigt som vi får allt mer av det vi inte behöver får vi därför allt mindre av det vi har rätt att kräva. Fler kamelcentra ger i förlängningen sämre vård, helt enkelt, eftersom allt hänger ihop. Och när politikerna försöker få oss att tro att så inte är fallet ljuger de.

Här är några exempel på vad vi får för våra skattepengar:

• Vattenfalls köp av Nuon

• Ett kamelcenter i Göteborg (konkursmässigt per omgående)

• En ”skatesamordnare” i Malmö

• Studieresor till musikfestivaler och inspirationsresor till Paris för tjänstemän i Malmö

• Assistansbidrag till fuskbolag och ekobrottslingar (parallellt med indragen ersättning till många som verkligen behöver den)

• Ett levande konstverk i form av en heltidsanställd person som ska strosa omkring i Göteborg

• Mental träning för anställda inom äldreomsorgen i Älmhult.

• Stabsläge på Akademiska sjukhuset i Uppsala (Mindre vård och mer byråkrati)

• Stabsläge på Södertälje sjukhus

• Stabsläge på Universitetssjukhuset i Örebro

• Stabsläge på Västmanlands sjukhus (it goes on and on…)

• Gratis körkort för nyanlända invandrare i Östergötland

• Gratis körkort för ensamkommande ungdomar i Kramfors

• Öronmätare (?) till ett integrationsprojekt i Söderhamn (Fråga inte för ingen kan svara)

• 236 (!) kommunala kommunikatörer i Göteborg

• Världens längsta skidtunnel under ett berg i Bräcke

• ”Medeltidens värld” i Götene (ett fiasko för 100 miljoner)

• Sänkt värme på äldreboenden (”de äldre kan ha filtar”)

• Gratis restaurangbesök för matbloggare i Uppsala

Det finns mängder med liknande exempel på hur skattepengar slösas bort helt i onödan, och helt utan att finansiärerna – du och jag – får tycka till. Vad får vi för skattepengarna är därför en fullkomligt relevant fråga som vi alla bör ställa – och som vi dessutom bör ställa ofta.

Att politiker och tjänstemän slösar bort hårt arbetande medborgares skattepengar är naturligtvis en ren skandal. Men det är också ett symtom på en sjuka som makthavarna lider mycket svårt av, nämligen ett utbrett förakt för den nettoskattebetalande medelklassen. De vet att skattebetalarna är det kitt som håller samman samhället, men istället för att erkänna och respektera det har de skapat en alternativ verklighet, där de tror sig ha något slags gudabenådad rättighet att göra i princip vad de vill med våra pengar.

När skattebetalarna har mage att ifrågasätta detta ska de skam- och skuldbeläggas och även näpsas mer handfast. Ju mer högljudda protesterna mot skatteslöseriet blir, desto mer vidlyftiga verkar därför makthavarna bli. Titta bara på Malmö, som verkar sträva efter att slå någon sorts rekord i slöseri. En ”skatesamordnare”? Att ens komma på en sådan tanke i en kommun som hålls under armarna av skattebetalare även från andra kommuner, det är ju direkt kriminellt.

Alla dessa galenskaper, från kamelcentret i Göteborgsförorten Angered till att Malmö anställer en samordnare för skateboarding, är faktiskt inget annat än en ett föraktfullt långfinger åt landets skattebetalare. Därför ska vi fortsätta att fråga vad vi får för pengarna – och vi ska inte sluta förrän vi får sanningsenliga svar. Och vi ska inte ta åt oss när det påstås att vi är ogina och onda för att vi vill veta vad vi får för pengarna.