Spanien är sedan 1978 indelat i 17 autonoma regioner, och vissa regioner har utvecklat en stark regionalnationalism, förknippad med användningen av det regionala språket. I Katalonien vill som bekant en sektor av befolkningen göra regionen självständig. Detta har inneburit djupa politiska motsättningar mellan medborgarna. Vad kan man se av detta under fyra dagar i Barcelona och vad säger de som inte är regionalnationalister om situationen? 

Fredag 11 oktober 

Utlänningar kan tro att det är givet att man får tala spanska i Spanien, men så är det inte. På fredag kväll den 11 oktober skulle det hållas en diskussion om det ämnet inför nationaldagen på lördagen. Organisatör var en förening som heter ”Hablamos español”, det vill säga ”Vi talar spanska” som just vill försvara medborgarnas rätt att tala spanska i Spanien, en rättighet som till yttermera visso står inskriven i konstitutionen. Syftet var att diskutera ett förslag till ny språklag i Spanien om att spansktalande skolelever måste studera på katalanska i Katalonien. Som påpekas i en nyutkommen bok av Mercè Vilarrubias, där språklagen beskrivs, är Spanien det enda kända exemplet i Europa, där landets gemensamma språk motarbetas. I Katalonien har halva befolkningen spanska som modersmål.

Organisatören Gloria Lago berättade över en lunch att hon fått arbeta sedan juni med att kunna hyra en sal. När hon ringt till de medborgarcentra som just har salar att hyra ut till medborgarna, fick hon flera gånger först svaret att det går bra, bara för att dagen därpå höra att salen redan var bokad. Hon fick till slut ett ja från det som i Sverige skulle kallas Advokatsamfundet och som har en fastighet med flera stora samlingssalar i centrala Barcelona. Det var uppenbart en anställd på lägre nivå som gjorde bokningen, därför att sedan började försöken för att mota bort föreningen. Det nämndes att en strejk var utlyst och att det inte skulle vara lämpligt att ha ett arrangemang just då. Strejken avlystes dock. Plötsligt var den bokade salen inte tillgänglig men däremot en annan på sjätte våningen som var större och dyrare. Vi tar den, sade arrangörerna. Sedan var plötsligt inte heller den ledig utan bara den allra största och dyraste salen. Föreningen accepterade förändringen, skrev kontrakt, betalade i förväg och kom någon dag innan och kontrollerade att högtalarna fungerande.

Så kom då fredag klockan 19 när diskussionen skulle börja, och då var dörrarna låsta och en vaktmästare meddelade att mötet var inställt. De som kommit protesterade, och efter en timmes oordning och ingripande från en rikspolitiker i publiken gav påtryckningarna effekt och arrangemanget kunde genomföras men på ett improviserat sätt. Detta är ett exempel på nationalisternas respekt för andras yttrandefrihet och för det demokratiska samtalet. Och advokater som inte respekterar ingångna avtal! 

Lördag 12 oktober 

Spaniens nationaldag den 12 oktober är en helgdag, men inte i Katalonien. Som bekant anser Kataloniens nationalister inte att Katalonien är en del av Spanien. Dagens firades dock av medborgare som anser sig vara spanjorer med en parad nerför huvudgatan Paseo de Gracias, Barcelonas Champs Élysées. Flera omständigheter gjorde detta till ett ovanligt nationaldagsfirande. 

På bussarna stod meddelanden om att bussrutterna var omlagda den dagen på grund av en ”demonstration”. Myndigheterna anser alltså att det är en politisk åsiktsyttring att fira landets nationaldag. Och det är så. Att gå ut med spanska flaggor kräver mod i Katalonien, därför att alla kan fångas på bild, och repressalier kan komma. I sin mildaste form kan de ta sig uttryck i att grannar och släktingar slutar att tala med dig. Under två timmar strömmade folk ändå ner för gatan i riktning mot Plaza de Cataluña och bar på flaggor, ofta knutna om axlarna som mantlar. Det spelades spanska pasodobles i högtalarna.

I ett samtal samma kväll berättade en man att hustrun nästa dag skulle tåget för att hälsa på sin familj som är nationalister. Sedan flera år följer han inte med därför att stämningen är så spänd. En kvinna berättade hur hon en vecka tidigare på internet såg hur bästa väninnas man var en av de personer som i Barcelona omringade, knuffade och spottade på en kvinnlig tv-reporter från en nationell, det vill säga spanskspråkig, kanal. Det finns också ett klipp på internet som visar hur hans vänner i sin tur hyllade hans uppträdande genom att göra ”vågen”. Kvinnan som berättade detta sade att hon gråtit i timmar över förlorad vänskap och en värld där personer som man trodde man kände plötsligt beter sig som fiender. En äldre spansktalande dam sa det kändes som om ”de” bara väntar på att sådana som hon ska ”dö undan”. Att flytta är ett alternativ som diskuteras i spansktalande familjer. En stark och principfast person vittnade om att han var trött och ville ägna resten av livet åt något annat än att hävda sin rätt mot självgoda nationalister. Alla kring bordet sa att situationen kommer att sluta antingen dåligt eller mycket dåligt, och flera lade till att nu förstår de hur inbördeskrig börjar.

Nationalisternas kanal TV3 nämnde i kvällens nyhetssändning i förbifarten att det hade förekommit nationaldagsfirande i Barcelona, men inget mer.

På kvällen blev det känt att domen över de nationalistledare, som förklarade Katalonien självständigt 2017, skulle tillkännages på måndagen. Det hade läckts att domarna inte hade valt den hårdaste linjen ”uppror” utan en mildare variant, som ändå innebär runt åtta års fängelse. Flera åtalade döms också för att ha använt skattebetalarnas medel för sin verksamhet.

Söndag 13 oktober 

Lugn i Barcelona. En promenad genom staden visar att det är lika många turister som vanligt på Ramblas. På Plaza Mayor berättar guider på olika språk förmodligen en nationalistisk version av stadens historia. Kolumbus står på sin pelare nere vid hamnen men vid Plaza España står polisbilar, och sedan kommer ett demonstrationståg med katalanska flaggor. Från järnvägsstationen Sants bärs det ut demonstranter som försökt blockera snabbtågen. Solen skiner, och temperaturen är runt 20 grader, fast det är oktober.

På eftermiddagen samtal med två kvinnor. Den ena säger att hon blivit ”allergisk” mot katalanska efter alla negativa erfarenheter. Hon vill inte ha en bok på katalanska ens som del i ett fotomontage. Den andra har en son som bor utomlands och är målare. Sonen vägrar att åka till Katalonien på grund av sina negativa erfarenheter. En sådan är att han för 20 år sedan, när han var ung och förhoppningsfull, skickade in en tavla till en utställning för unga konstnärer i Barcelona. Han slog in tavlan i skyddande papper och skickade med sitt CV. Tavlan blev inte vald för att ställas ut. När han fick den tillbaka, kunde han konstatera att paketet inte hade öppnats. Den enda förklaring han har kunnat se, var att han skrivit sitt CV. på spanska och inte på katalanska. 

Måndag 14 oktober 

Åker tidigt till flygplatsen, eftersom demonstrationer kan väntas. Kommer med ett av de sista flyg som avgår, innan kaos bryter ut. Köper fem dagstidningar varav en nationalistisk på katalanska. Alla artiklar utom en redogör sakligt för händelserna för två år sedan, hur rättegången avlöpt och vilka domar som väntas. Undantaget är en artikel i nationalisttidningen Ara som i stark sammanfattning säger att de som firade Spaniens nationaldag var fascister och se hur tolerant Katalonien är som låter dem göra det mitt i Barcelona. Flera tidningar innehåller uppgifter om hur nationalistiska organisationer, bland annat en ny sådan kallad ”Demokratisk tsunami”, tänker sprida kaos genom att sätta upp vägspärrar och hindra kommunikationer med tåg och flyg. Man tänker använda sociala medier för att det inte ska finnas någon organisation eller ledare som kan göras ansvarig.

Kvällens tv-sändning i den spanska regeringskanalen visar ett Barcelona i upplopp. De ledare som samma dag dömts kan skicka budskap till sina följare och gör det.  Förutsägelserna om att ”det här” skulle sluta illa, går i uppfyllelse. Hur illa vet vi inte än.

Nu väntar nästa akt.