Jag reser ofta till Finland. Jag har varit några gånger i Estland och Lettland, men inte förrän häromveckan var jag i Litauen, i Vilnius. Dessa länder tilldelades Stalin vid uppgörelsen med Hitler. Balterna hade inte Finlands möjligheter till framgångsrikt motstånd. 

Det var en omskakande upplevelse. Den första bekantskapen med den mycket trevliga och intagande staden gjorde jag under ledning av en guide, som talade flytande, uttrycksfull svenska. Som tonåring märkte han hur svenska företag investerade i landet och fick en idé om att det skulle komma att behövas svensktalande. Han lärde sig svenska och innan han hade slutfört studierna fick han ett jobberbjudande i månaden. (Han fick äran att hälsa de nordiska ambassadörerna, vid invigningen av universitetets nygrundade skandinaviska institution, välkomna. Han gjorde det med orden ”Ärade hästar”. Han såg att hans lärare blev röd i ansiktet och undrade varför). 

Jag skall här inskränka mig till att redogöra för en upplevelse. Den utgör i komprimerad form en framställning av denna lilla nations erfarenheter – numera med en folkmängd om 2,5 millioner sedan en halv miljon, främst ungdomar, utvandrat.  

Länge var landet ett hedniskt samhälle av olika stammar, som först mot slutet av 1300-talet kristnades, i ett försök att därigenom åstadkomma ett enande och så kunna klara sig emot framförallt den Tyska Orden. Genom århundradena har landet haft svårt att stå emot utländskt inflytande, senast i samband med andra världskriget då det ockuperades av både nazister och kommunister. Viljan till självständighet yttrade sig i en långvarig gerillakrigföring mot Sovjetmakten. Motståndsrörelsen kallades för Skogsbröderna. Den förde sin envisa men hopplösa kamp långt in på femtiotalet.  

Sovjetmaktens främsta instrument för förtrycket var KGB, Putins lärdomsanstalt. KGB-fängelset finns bevarat som det lämnades av ockupanterna 1991. Den här artikeln beskriver det väl. 

Besöket där var verkligen en omskakande upplevelse. Förutom den starka upplevelsen av det våld som utövats och den skräck som rått, fick jag en nästan fysisk upplevelse av kommunistdiktaturens meningslöshet, en meningslöshet som också KGB och dess tjänstemän måste ha känt.  

Denna meningslöshet avslöjades 1991. Redan 1990 hade Litauen utropat sig självständigt. KGB fortsatte ändå envist sin verksamhet. När de inte längre hade makten att föra människor till sin tortyrkammare och avrätta dem med nackskott, försökte de destabilisera den unga nationen med ryktesspridning och falska nyheter av olika slag. Först sedan kuppen i Ryssland i augusti 1991 misslyckats gav de upp och försvann ur landet. 

Uppdraget och den inövade verksamheten var de anställdas liv och mening. Också när det måste ha varit uppenbart att deras verksamhet var meningslös fortsatte de. Vad skulle de annars göra? Pensionera sig? 

Så måste livet för många i det lugna landet Sverige te sig. De etablerade politiska partierna, de traditionella massmedierna, kanske främst statsradion och statstelevisionen men också stora delar av den statliga och kommunala administrationen, måste känna att de arbetar på övertid, så som KGB gjorde.  

De vet inte längre vad de skall verka för: ska ungarna få lära sig något om antiken eller inte, är invandringen en välsignelse eller en börda, skall vi förbjuda tiggeriet eller inte, håller vi på att utplåna klotet genom utsläpp eller inte, är det vi svenskar som är de värsta rasisterna på jorden eller inte, hjälper eller stjälper vi fattiga nationer med vår u-hjälp? Alla verkar ha tappat orienteringen, utom miljöpartisterna. De vet inte ens om att de blivit idéhistoriska fossiler.  

De flesta andra är däremot medvetna om sitt bryderi. Men vad skall de göra? De har, i motsats till KGB-tjänstemännen, inte något hemland att återvända till. Dem väntar bara den inre exilen. 

(Här en del av historien berättad av en svensk-litauer.)