Följande har jag sagt nästan hur många gånger som helst ehuru kanske med andra ord men det tål sägas igen. Min enkla observation är att den politiska höger/vänster-skalan är överspelad sedan årtionden. Överspelad betyder inte att folk inte skulle prata om den. Det gör de. Men även om skalan brukas i debatten är den ett spöke i bemärkelsen en vålnad efter något som tidigare fanns i sinnevärlden men numera upphört att existera.  

Den som inser att den gängse politiska debatten i Sverige är ett slags väletablerad spökhistoria begriper varför politiker och partier som lever kvar i denna spökvärld har så svårt att få kontakt med levande människor. (Det är som i verkligheten: spöken, har jag läst, söker kontakt men lyckas mycket sällan. Min farmor påstods spöka men det var få släktingar som såg henne.) Till exempel kommer socialdemokraterna säkert att kalla sig för ett arbetarparti långt efter det att den siste industriarbetare slutat rösta på partiet. Partiets politiker framstår som gengångare från ett Sverige som stod i sitt esse för femtio år sedan. På liknade vis framstår moderaterna och de övriga borgerliga partierna som en del av andevärlden när de låtsas företräda en grupp som en gång var borgerlighetens kärna, nämligen företagarna (kapitalisterna).  

Varav består då partierna? Skribenten Viktor Barth-Kron besökte centerpartiets stämma och beskrev delegaterna så här: 

Här finns välfärdsorienterade socionomkvinnor bredvid anarkoliberala gossar i synthfrisyr. HBTQ-aktivister bredvid trivselkonservativa herrar som lika gärna kunde varit ombud på ett riksting i KD… Partiet är ett tvärsnitt av det mesta. Ett Sverige i miniatyr om man så vill, och precis som Sverige fäster centerpartister stor vikt vid att ha trevligt och att vara överens. 

Detta stämmer ungefär med min bild av politiken. Verksamhetens syfte är att politikerna ska ha trevligt och vara överens. Detta gäller inte bara inom utan också mellan partierna. Syftet med politiken är att säkerställa den samhällsordning över vilken politikerväldet har ansvaret på ett för de inblandade politikerna så behagligt sätt som möjligt.  

Det svenska välfärdssystemet är politikernas – oavsett parti – gemensamma skapelse och stolthet som länge varit grunden för det erkännande och väljarstöd de åtnjutit från svenska folkets sida och den beundran som riktats mot dem från kollegor i andra länder. Välfärdssystemet består närmare betraktat av politikerväldet som högsta beslutande organ, sedan den organisationsapparat som administrerar systemet och sysselsätter uppemot en tredjedel av den svenska arbetskraften samt slutligen systemets klienter. Tillsammans bildar dessa tre grupper en intressemässig järnaxel. 

Mot dessa står det andra politiska huvudintresset i Sverige, nämligen de nettoskattebetalare som motvilligt försörjer järnaxeln. (I verkligheten är gränssnittet mellan dessa två huvudgrupper inte så distinkt som min beskrivning antyder. Skattepengar är huvudintäkter för många företag, exempelvis bland de så kallade vårdföretagen, vilket gör att de tänker annorlunda än företag som är nettoskattebetalare. Samhällsvetenskapen är inte lika precis som matematiken.) 

Problemet, som illustreras av Barth-Krons beskrivning av personsammansättningen vid centerstämman, är att dagens verkliga huvudmotsättning – mellan politikerväldet och nettoskattebetalarna – har trängt sig in i partiernas kärnor och spökar ut sig enligt gamla tiders mönster vilket gör att varken de själva eller medborgarna begriper så mycket. Jo, medborgarna förstår att politikerväldet värnar om sitt system och sin maktposition, men därutöver är det svårt att vinna klarhet.  

Centerstämmans socionomkvinnor och HBTQ-aktivister kan antagligen komma bra överens och likaså, i varje fall i många frågor, de anarkoliberala gossarna och de trivselkonservativa herrarna. Men att tänka sig att de trivselkonservativa skulle demonstrera under HBTQ-aktivisternas Pride-fanor är svårare.  

Motsvarande delning, som enligt min mening skiljer politikerväldet med allierade från den nettoskattebetalande medelklassen, finns i andra partier med renoveringsbehov. Det förekommer interna demonstrationer såsom helt nyligen i Sölvesborg där ungmoderaternas ordförande Benjamin Dousa stegade in på kommunkontoret och presenterade en Pride-flagga i protest mot att kommunens styre, där moderaterna ingår, hade bestämt att bara Sveriges flagga och kommunens eget banér fick hissas på kommunens flaggstänger.  

Gradvis graviterar Sveriges politiska system bort från den gamla indelningen från industrikapitalismens dagar till en ordning som bättre stämmer överens med truppformationerna på vår tids politiska slagfält.