Motsvarande har sagts om demokratin, alltså att den skulle vara det sämsta av alla styrelseskick med undantag för alla de andra. Bara så att du känner igen dig i tankegångarna.

Denna utsaga om demokratin har sin grund i observationen att alla samhällen de facto har något slags styrelseskick. Även värsta anarki eller mafiastyre utan ordning och grundlag representerar en sorts styrelseskick. Om det kom marsmänniskor och förslavade jordborna skulle det också vara ett styrelseskick.

Att jag överför resonemanget från styrelseskickens till gudarnas värld beror på att jag med tilltagande erfarenhet och iakttagelseförmåga har blivit alltmer övertygad om att det inte finns samhällen utan religion. Liksom alla samhällen har ett styrelseskick så har alla samhällen en religion. Samhällen som tror sig sekulära eller rentav ateistiska, vårt till exempel, visar sig vid närmare undersökning vara nog så religiösa.

Med religiöst menar jag ett samhälle som håller sig med en bergfast tro på existensen av något magiskt, övernaturligt och allsmäktigt som låter sig mobiliseras att bruka sina krafter för de troendes sak om dessa bara förstår att dyrka det upphöjda väsendet på rätt sätt. Att vårt samhälle anser sig för sekulärt beror mest på att vi tror att det högsta väsendet måste vara en enda företeelse för att vår tro ska räknas till religionerna. Men det finns religioner som inte är monoteistiska utan polyteistiska, det vill säga med många gudar. Sådan är vår religion.

Vår religion är en variant av den västerländska standardreligionen med gudar såsom Framsteget, Vetenskapen och Centralmakten. Inom den västerländska kulturkretsen har alla dessa och många fler gudar stundom tillbetts. Valet av favoritgud har i historien uppvisat geografiska skillnader. Sålunda har man i de västra delarna, till exempel USA och England, framför allt dyrkat Framsteget, särskilt bland viktorianerna före första världskriget, medan tillbedjan till Centralmakten har varit starkare österut som i Sverige, DDR och Sovjetunionen.

Den västerländska standardreligionen har vuxit ur kristendomen och under lång tid samexisterat med denna lära. Från 1600-talet och framåt slutade västerlandet hänge sig hundraprocentigt åt den rena kristendomen så som den presenterades i den heliga skriften. Västerlandet blev mer polyteistiskt och öppnade sig för samtidig dyrkan av Jesus och exempelvis Vetenskapen.

Har jag förklarat varför exempelvis Vetenskapen och Centralmakten är likställda med Jesus? Det som förenar dem är att de tillmäts kraften att göra underverk. Att Jesus kunde göra underverk framgår av Bibeln vilket är bevis nog för de troende. Att Vetenskapen gjort underverk vet vi också, kanske på stabilare grund, tänk bara på penicillinet, men när vi fortsätter att dyrka den genom att offra miljarders miljarder varje år i hopp om att den ska hitta lösningar på problem som troligen ligger utanför dess räckvidd, se på den psykiatriska forskningen som bara upptäcker nya sjukdomar och diagnoser, så har det hela förvandlats från rimlig förväntan till dogm. Att den stalinistiska Centralmakten i Sovjetunionen kunde göra underverk för mänskligheten var det ingen av de sant troende som betvivlade.

Den gud som numera särskilt dyrkas i Sverige är Politikerväldet som antas ha magiska krafter att lösa nationens problem. Politikerväldet är en lokal inkarnation av Centralmakten och kan antas ha någon sorts släktskap med tidigare inkarnationer såsom Hitlerismen och Marxismen, två numera nästan utdöda förkroppsliganden av deras gemensamma urfader Centralmakten.

Många menar att Politikerväldet och framför allt dess PK-religion är ett resultat av en förbindelse mellan Marxismen och Postmodernismen ungefär som när Zeus förvandlade sig till en svan och förförde drottning Leda som sedan födde två tvillingpar, först Helena och Pollux, sedan Klytamnestra och Kastor. Att utreda hur sådant där går till var lika viktigt för de gamla grekerna som för vår tids intellektuella.

De flesta religiösa läror är vansinniga eftersom de förför sina anhängare att göra nästan vad som helst som de har fått för sig löser tillvarons och samhällets problem på något enklare vis än genom hårt arbete och tillämpat sunt förnuft. Hitler, exempelvis, hade fått för sig att paradiset skulle utbryta om bara arierna förintade judarna. Stalin hade en motsvarande idé om nödvändigheten att utplåna kulakerna. Sådana som Stefan Löfven tror att lösningen på Sveriges problem är att vi undviker att bygga murar och i stället skickar en massa nyanlända människor till Filipstad och andra numera ofta motvilliga kommuner. Jag säger inte att Löfven är en ond vettvilling i klass med Hitler och Stalin, jag säger bara att han är en vettvilling, troligtvis mer godsint, men lika religiös i sin tro på att åkallan av någon högre makt ska lösa hans problem när han nu inte vill använda sitt sunda förnuft. (Säger du att han inte har något? Det tror jag inte på.

Så mycket sunt förnuft som behövs har nästan alla bara de väljer att använda det.)
Om alla samhällen är religiöst anfäktade, vilket jag alltså preliminärt påstår, gäller det att hitta och ansluta sig till den minst vansinniga religionen. Där tror jag att kristendomen och kanske buddhismen har trumf på hand. Judendomen förstås också i egenskap av den underbart sköna kvinna som Zeus förälskade sig i och sålunda gav judendomen en möjlighet att framföda sin avläggare kristendomen.

Visst har kristendomen synder på sitt samvete, korstågen möjligtvis och medeltidens autodaféer för kättare. Men när man jämför med andra religioner undrar jag om inte kristendomen är den bästa religion världen sett och den kristne guden världens bästa gud. Jesus krävde precis så mycket för mycket av människorna att de kunde strunta i hans överdrivna krav om att älska sin nästa som sig själv och ändå hysa dåligt samvete för att de inte levde upp till hans uppmaningar.

Kristendom kanske inte är så bra, men konkurrenterna är ännu sämre. Exempelvis är PK-ismen en aggressiv, konfrontativ och exkluderande religion som tyvärr fått fäste i vårt land. Vid dess åsyn kan det falla sig naturligt att längta tillbaka till den jämförelsevis milda och förlåtande kristendomen. PK-ismen vill styra mig och förmå mig att känna mig ond. Motsvarande svavelosande schartauanism som hos de politiskt korrekta predikanterna har väl även förekommit under kristendomen men då som avart och undantag snarare än som religiös huvudfåra.