Maud Hemberg är en av flera framträdande personer i kulturföreningen Gimle. I tider av globalism och mångkultur är syftet med Gimle att bevara och förvalta vårt svenska kulturarv. ”Vi behöver ta hand om vår egen kultur”, säger Maud Hemberg. ”Annars försvinner våra traditioner och vi tappar vår identitet. En kultur kan alltid utvecklas, men den ska inte raseras.”

Gimle är en nystartad rikstäckande svensk kulturförening med ”kulturkonservativ” inriktning. På sin hemsida skriver man att det finns en ”tydlig koppling mellan bevarandet av det svenska kulturarvet och bevarandet av vår svenska identitet. Vi anser att man har rätt att känna en stolthet över sin kultur, och genom att synliggöra och tillgängliggöra vårt kulturarv så möjliggör vi för fler att ta till sig av det.”

Ordförande i föreningen är Sverigedemokraternas tidigare gruppledare i Riksdagen Mattias Karlsson och likheten med Sverigedemokraternas kulturkonservativa inställning är ganska tydlig. Gimle säger sig dock vara en opolitisk och fristående organisation och alla som har ett intresse för svensk kultur är välkomna till föreningen.

Maud Hemberg, från Stockholm men nu bosatt i Dalarna, är ledamot i Gimles styrelse. Jag träffar Maud över en lunch i Uppsala för ett samtal dels om Gimle men också om vårt komplicerade förhållande till vår egen svenska kultur.

Maud berättar först att man utöver riksorganisationen nu fått igång lokalföreningar i Skåne och i Stockholm-Uppsala, och flera distrikt står i startgroparna runtom i landet. Det kommer inte bli någon specialisering på något visst kulturområde. Allt vi förknippar med svensk kultur (hantverk, musik, dans, mat, måleri…) ska kunna få plats i verksamheten. När jag ber Maud beskriva syftet med föreningen säger hon att det handlar om att vi gemensamt måste värna våra traditioner och vår kulturella identitet.

”Vi får inte låta våra traditioner försvinna, säger Maud, det går så fort. Vilka ungdomar idag vet hur man knypplar, hur man dansar hambo eller hur man gör en spånkorg? Otroliga mängder kunskap kan försvinna från en generation till nästa. En del av vår verksamhet består i att vi själva försöker lära oss saker som nästan gått förlorade. Det finns ofta eldsjälar ute i landet som håller gammal kunskap vid liv. I och med att vi startat föreningen har en del av dem hittat till oss och de är ofta mångkunniga personer som har ett stort intresse för svensk kultur i allmänhet. Men vi är också många glada amatörer som helt enkelt vill lära oss.”

Så vad kommer verksamheten konkret bestå i?

”Vi ska dels få igång ett kursprogram där Gimle fungerar som ett traditionellt studieförbund. Men vi ska också ha egna events och sammankomster där vi lär oss av varandra och helt enkelt umgås och skapar gemenskap. Det här med gemenskapen är en viktig del av projektet. Vi svenskar behöver samlas kring fler traditioner än dans kring midsommarstången. Sveriges folk består idag av ensamma individer och vi längtar efter att umgås i naturliga gemenskaper. Här kan vår kultur och våra traditioner bli något som vi samlas kring. Det har till viss del varit tabu att tala om vår kultur som svensk och det finns inom många kulturkretsar en ängslig inställning till vår svenska identitet. I Gimle utgår vi från den självklara tanken att svensk kultur, precis som vilken kultur som helst, har rätt att finnas och att vi svenskar har rätt till vår egen kultur. Nya svenskar är också välkomna i föreningen, självklart, men det är svensk kultur föreningen ska ägna sig åt.

Har ni gått några reaktioner från kultursverige i övrigt? Kulturvärlden brukar, som du antyder, ha ganska svårt för det där med kulturkonservatism.

Jag är kanske inte rätt person att fråga om det. Några har skrivit negativt om oss, men vi fokuserar inte på det. Det finns naturligtvis institutioner och föreningar i kultursverige som har som officiell policy att inte ha något med kulturkonservatism och absolut inte med sverigedemokrater att göra. Men det absurda är att alla säger att kultur och traditioner ska både bevaras och utvecklas så vi känner inte att vi har något att skämmas för här.

Finns det områden där svensk traditionell kultur står sig stark idag?

Det beror på vad man menar med stark. Intresset för traditioner och kultur ser väldigt olika ut i olika delar av landet. Svensk folkmusik är ett område som i alla fall är levande. Många unga människor i Sverige spelar nyckelharpa och det finns ett intresse även internationellt för svensk folkmusik. Däremot är folkmusikbranschen livrädd för att förknippas med någon nationalism. Det är som att man överkompenserar för att man ägnar sig åt svensk ursprungskultur. Folkdräkter är ett annat område där intresset är levande. Det finns Facebook-grupper för folkdräktsfantaster. I Rättvik, där jag bor, har vi förresten ett litet muséum om folkdräkter. Och det är inte bara äldre människor som syr folkdräkter. Det kanske är så att ett visst intresse för det svenska lite grann har börjat vakna till liv. Dessutom tror jag att det faktum att vi har lyft frågan och att vi överhuvudtaget har uppstått har satt lite press på dem som sysslar med svensk folkkultur. En del ser oss som ett hot, andra som ett tillskott.

Man får också göra skillnad mellan vad som sägs från officiella organisationer och vad kulturutövarna själva tänker. Jag vet att när man vid öppnandet av folkmusikstämman i Bingsjö spelade någon mångkulturell mischmasch med inslag av invandrarkultur så var det flera stycken som reste sig upp och gick därifrån. Så även om det officiellt finns en stark PK-ängslighet inom folkmusikvärlden är det inte säkert att alla som verkar där är så förtjusta i den hållningen. (Föreningen ”Folkmusikens hus” markerar starkt på sin hemsida mot att förknippa folkmusik med nationalism och hävdar att ”Svensk folkmusik är ett öppet och levande begrepp vars innebörd laddas av dess brukare” red. anm.)

Jag tänker att det finns en otrolig naivitet i svenskt kulturliv som består i att tro att invandrare ska berika våra egna traditioner när många av dem förmodligen är totalt ointresserade och istället har ett starkt behov av att knyta an till sin egen kultur eftersom de till viss del har lämnat den bakom sig.

Visst är det så; vi tar vår egen svenska kultur för självklar, vi tror inte att den behöver försvaras och upprätthållas för att existera. Folk runt om i världen älskar Sverige och vill att Sverige ska finnas. Jag är dessutom övertygad om att många invandrare vill att det ska finnas en stark svensk kultur. Jag talade för ett tag sedan med en svensk man som tyckte det var så intressant att besöka sin utländska frus hemland och att han älskade deras mat och traditioner. Och därför var han för det här med mångfald och mångkultur. Jaha, sa jag, så de ska inte kunna komma till Sverige och ta del av just våra traditioner? Sveriges kultur ska inte finnas och odlas i Sverige utan vi ska vara ett hem för alla kulturer? Och då erkände han faktiskt att han inte hade tänkt på det. Och han var ändå advokat! Han hade aldrig tänkt så långt som att Sverige också ska odla sin egen kultur och vara ett exotiskt land som turister ska kunna besöka.

Tror du vi kan en ”svensk renässans” i Sverige? Kan svensk kultur och svensk identitet bli något som stärker oss i vår identitet och gemenskap?

Jag hoppas det. Jag tror till exempel att vackra detaljer från våra folkdräkter kan komma tillbaka i klädseln. Det har kommit lite det här med kurbits (dekorativ målarkonst från Dalarna, red anm.) i kläder (och i tatueringar, red anm.) och det är kul. Det finns alltså lite traditionella influenser, men det behöver komma mer. Ta till exempel Åhléns reklam med muslimska hucklen. Det är ju ren kulturreklam. Vi behöver göra samma sak: ta vår traditionella klädsel och göra den aktuell. Risken är annars att något annat tar över. Det är våra traditioner som ska vara vedertagna i vårt eget land.

Maud säger också att man inte behöver ha några egna förkunskaper för att gå med i Gimle. Många av medlemmarna är intresserade amatörer. Man kan gå med för att man saknar någon del av sig själv, sitt ursprung, sitt arv och för att man vill bidra till att återskapa en svensk gemenskap och en svensk kultur. Många upplever den påtvingade mångkulturen som något de inte alls vill identifiera sig med. Många människor känner dessutom förtvivlan inför utvecklingen. Men om man själv blir en del av en rörelse som gör motstånd blir det lättare att själv fatta mod.