Just nu stormar det kring Sölvesborg. Kommunen har nämligen beslutat att man ska återgå till traditionell flaggning på stadshuset.

Egentligen är det förstås den naturligaste saken i världen att en kommun väljer att hissa flaggan på ett traditionellt sätt, det vill säga att de flaggar med nationsflaggan och stadens flagga. Men eftersom en av de flaggor som därmed inte längre kommer att hissas på stadshuset i Sölvesborg är Prideflaggan – och eftersom SD är ett av de partier som slutit upp bakom beslutet – så har svenska medier gått i taket. DN och Expressen öser på med fejk news så det sjunger om det och kallar beslutet för ett ”förbud mot Prideflaggan” trots att det inte ens handlar om det. Dessa medier, som annars anklagar alla som skriver något de själva inte gillar för att sprida fejk news, skyr inga medel för att svartmåla Sölvesborgs politiker och sprida hat mot dem.

Men att Prideflaggan – eller någon annan intresseorganisations flagga – vajar på ett kommunalt stadshus är naturligtvis inte alls självklart. Det är faktiskt inte ens rimligt. En kommun ska inkludera alla sina medborgare, och vi vet sedan tidigare att Priderörelsen faktiskt väljer att exkludera människor utifrån deras åsikter i vissa frågor – trots att dessa nödvändigtvis rör just hbtq. Varför ska en sådan organisation överhuvudtaget ha sin flagga hissad på stadshuset?

En annan orsak till att Sölvesborg fattat helt rätt beslut är att det finns en stark folklig förankring för värnandet av traditioner. Jo, så är det, även om de verklighetsfrånvända journalisterna på de stora mediehusen inte vill inse det. Maria Ramnehill skriver arrogant i Göteborgsposten att ”Sverigedemokraternas Louise Erixon hänvisar till en samling hypotetiska, traditionsmedvetna pensionärer”. I hennes värld existerar tydligen inte traditionsmedvetna människor, och om de nu faktiskt gör det så är de ändå inte värda att bry sig om. Rätt värdegrund, liksom.

Dessutom har Ramnehill fel i sak. Det är inte bara ”hypotetiska pensionärer” som anser att traditioner ska värnas. Folk i alla åldrar börjar tröttna på att svenska traditioner ständigt ska brytas eller bytas ut mot nya. Det räcker med att surfa runt på sociala medier en kvart för att förstå det.

Om någon ska kritiseras för flaggningen i Sölvesborg så är det istället Heléne Björklund, det tidigare socialdemokratiska kommunalrådet som 2013 tog initiativet till att hissa Prideflaggan på stadshuset. Att en kommunpolitiker tar sig friheten att frångå traditionell flaggning är, för att använda ett numera klassiskt socialdemokratiskt uttryck, ”inte okej”.

Björklund är förstås synnerligen besviken över att hennes flagginitiativ nu får stryka på foten för en betydligt äldre och mer folkligt förankrad tradition. Kommunen visar tydligt att de ”inte vill symbolisera de värdena längre”, säger hon och menar att ”det är några andra värden man vill signalera”.

Hon förklarar inte exakt vad det är för slags värden, men det är uppenbart att det är värden hon själv ogillar och då måste det givetvis vara dåliga värden. Traditioner är ju till för att
brytas, enligt den moderna socialdemokratiska katekesen.

Moderaten Sophia Ahlin, Pridegeneral i Blekinge, går ännu längre. Hon påstår till och med att Sölvesborgs kommun vill ”stoppa Pride”. Ungefär som om Priderörelsen skulle påverkas av hur stadshuset i Sölvesborg flaggar. Priderörelsen är en av de mäktigaste organisationerna i hela landet – frågan är om det ens finns någon annan organisation som får så många att göra sitt yttersta för att vara med på tåget, bildligt såväl som bokstavligt. Att ens antyda att dess existens är hotad av att Sölvesborgs kommun vill hissa flaggan traditionsenligt är så pinsamt att skämskudden åker fram.

Om Sophia Ahlin verkligen tror att Pride står och faller med Sölvesborg så har hon sannerligen inte mycket tilltro till sin egen organisation. Men nu handlar ju det här om att en svensk kommun vill följa svensk tradition. Och då är alla medel tillåtna, till och med lögner, fula påhopp och skapandet av fejk news.