På busshållplatsen stod några afrikanska grannar och diskuterade livligt med varandra. En av dem hade just missat bussen, och eftersom chauffören såg svensk ut och inte öppnat bussdörren misstänkte han att han blivit utsatt för rasism. De andra höll med och berättade att de upplevt liknande saker i Sverige. När nästa buss kom utbröt ett mindre gräl med chauffören, som inte verkade förstå vad det hela handlade om, men efter någon minut gick afrikanerna och satte sig och bussen kunde köra vidare.

Alla som bott i en storstad har någon gång upplevt hur bussdörrar stängs mitt framför näsan, för att chauffören är ouppmärksam eller för att man inte hunnit fram i tid. Det händer antagligen i Nairobi såväl som i Göteborg. Men i Sverige kan alltså en sån händelse tolkas som rasism. Är svenskättade bussförare av ett särskilt illvilligt släkte, som praktiserar etnisk rensning under arbetstid, eller finns någon annan förklaring?

En Facebookvän berättade hur chockad han blev när han som nykomling till Sverige informerades om att 13 procent av svenskarna var nazister och rasister (det här var för några år sen, så idag kanske nazistprocenten enligt samma kriterier hamnar runt 20 procent). Kopplingen mellan SD och nazismen trummades ut i alla medier och var ämnet för otaliga debatter. Vad nazister är för sorts människor ligger ju bara en Googling bort, och tanken att var femte svensk tillhör denna sekt måste ju fylla mörkhyade migranter med fasa eller i vart fall förundran. För säkerhets skull tillhandahölls liknande information i SFI’s eget studiematerial, och enligt rykten jag tagit del av även av anställda inom socialtjänsten.

Redan i småskolan får barnen lära sig att rasism är ett allvarligt problem i Sverige. Två somaliska flickor i 7-8 årsåldern lekte en dag nedanför min balkong, när plötsligt en av dem tittade upp på mig och utbrast – som den naturligaste sak i världen: Inga rasister på våra gator. Kanske hade hon hört frasen på någon demonstration, kanske tyckte hon att jag liknade någon bild hon sett av en lägervakt från Auschwitz. I alla fall tillhörde hon en generation invandrarbarn som fostrats i antirasism. Det är inte riktigt samma sak som den antirasism svenska barn utsatts för i decennier. Medan svenska barn får lära sig att de tillhör en ras som genom historien utövat förtryck, och därför bör känna skuld, får afrikanska barn lära sig att de på grund av sin hudfärg är underprivilegierade. Med den kunskapen i bagaget kanske det inte krävs så många motgångar i livet för att de i ett samhälle som det svenska, ska känna sig ”omgivna av fiender”.

Nu är det långt ifrån säkert att afrikanerna vid hållplatsen reagerade som de gjorde bara för att de manipulerats av någon västerländsk antirasism. Folk är ofta mer självständiga än så. Kanske var de bara stolta, självgoda chauvinister som ville passa på att hävda sig, väl medvetna om att anklagelser om rasism var en öm tå som man ostraffat kunde trampa på.

Men faktum kvarstår att den svenska officiella hållningen underblåser den här typen av konflikter, under förevändning att göra något gott. Man kan fråga sig om det finns någon modern ideologi som haft ett mer destruktivt inflytande på förståelsen mellan olika folk, än just ”antirasismen”. Kanske bara nazismen (som den påstår sig bekämpa) hade kunnat ställa till mer skada.