Det sista den moderna västvärlden behöver är hädelselagar. Det skriver Emma Webb, direktor på FIDE, Forum on Interation, Democracy and Extremism vid Civitas, i Spiked med anledning av att en högskolestudent underkändes för att ha uttryckt vad den engelska betygsnämnden OCR (Oxford, Cambridge and RSA Examinations) kallade ”obscena rasistiska kommentarer”. Det visade sig att studenten hade kallat halalslakt för avskyvärt, något som enligt skolverket var ”islamofobiskt”.

När betygsnämnden fick information om att yttrandet gjordes utifrån studentens perspektiv som vegetarian bad man visserligen om ursäkt. Men det skrämmande är att om hon hade kritiserat den muslimska halalslakten i sig så hade man inte varit lika förlåtande.

OCR säger sig ta alla fall av misstänkta ”kränkningar” mot religiösa grupper mycket allvarligt. Men är det verkligen meningen att studenter ska vara rädda för att uttrycka kritiskt tänkande? Borde inte religion och religiösa företeelser kunna diskuteras fritt, och alldeles särskilt i en akademisk miljö? Den typen av censur är djupt rotad och indikerar att det finns åsikter som anses vara felaktiga och måste tystas och där vi måste söka efter en dold agenda hos dem som uttrycker dem, menar Emma Webb.

Historiskt sett har anklagelser om islamofobi använts som hädelselagar för att tysta kritik mot och diskussion om muslimska företeelser. Det har använts som hot mot journalister och andra som undersökt allt från barnäktenskap till islamistisk aktivism liksom mot liberala muslimer, som svartmålats som ”onkel Toms” för att de arbetat mot extremism. Men uttrycket borde granskas ordentligt, eftersom det kan ha en försåtlig effekt på den medborgerliga friheten. Vägen till helvetet är kantat med goda intentioner – och det är synnerligen sant när det gäller begreppet islamofobi, skriver Webb.

Enligt engelska APPG, All-party Parliamentary Group (en grupp där representanter från alla partier i både underhuset och överhuset ingår), har islamofobin sina rötter i ”en rasism som riktar sig mot muslimska uttryck eller det som upplevs som muslimskt”. Det är en vag och utsträckt definition som grundar sig på den förvirrade idén om ”kulturrasism” – ett slags rasism som påstås uttryckas genom aversion mot olika kulturella företeelser. Definitionen av islamofobi blandar därför ihop antimuslimsk diskriminering med kritik mot islam som religion. Således kan kritik mot exempelvis hijab uppfattas som en rasistisk antimuslimsk attack.

I den andan anklagades för en tid sedan Ofsted, den brittiska utbildningsförvaltningen, för rasism efter att ha uttryckt oro för att mycket unga flickor bär hijab i skolan. (Hijab kan tolkas som en sexualisering av personen som bär den, i detta fall mycket unga flickor, något som också påvisats av Riksorganisationen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime.

I maj skrev en grupp med fler än 40 experter, aktivister och religiösa ledare med olika perspektiv ett öppet brev till APPG, där de invänder mot den vedertagna definitionen av islamofobi eftersom den allvarligt kan skada yttrandefriheten och tysta kritiken mot islam. Andra, som den brittiske författaren och islamexperten Tom Holland, varnar också för att den kan begränsa den historiska forskningen.

APPG hävdar att definitionen inte kommer att inverka menligt på yttrandefriheten – och samtidigt avfärdar de själva yttrandefriheten då de i sin rapport konstaterar att utnyttjandet av begreppet yttrandefrihet och en förmodad rätt att kritisera islam resulterar inte i något annat än ytterligare en form av antimuslimsk rasism, där kritiken förnedrar, marginaliserar och stigmatiserar muslimer. Att ge upp termen islamofobi – och med det möjligheten att skapa rättsliga instrument för att hantera den – bara på grund av den upplevda risken att den kan begränsa yttrandefriheten skulle vara helt felaktigt.

Emma Webb konstaterar också att brittisk polis, som tidigare uttryckt oro över att den vedertagna definitionen av islamofobi skulle kunna underminera arbetet mot terrorism, nu har bytt ståndpunkt och kräver att den nye premiärministern Boris Johnson ska anamma begreppet.

Hur parlamentet än går vidare med definitionen av islamofobi är risken överhängande att yttrandefriheten åsidosätts och att de mänskliga friheterna inskränks. Det finns många sätt att bekämpa diskriminering av muslimer men införandet av hädelselagar – som det i praktiken är frågan om – och en inskränkning av yttrandefriheten är inte rätt väg att gå, avslutar Emma Webb.