Det finns en filmgenre man skulle kunna kalla ”Galen vit man i djungeln”. Där hittar man mästerverk som Afrikas drottning, Lord Jim, Apocalyps Now och inte att förglömma Fitzcaraldo med Klaus Kinski i huvudrollen. Moskitkusten med Harrison Ford når väl inte upp till samma konstnärliga nivå men är intressant på andra plan.

Filmen från 1986 bygger på en roman av Paul Theroux, skriven i kalla krigets slutskede, då apokalyptiska visioner om västerlandets snara undergång florerade. Storyn är följande:

Den excentriske miljöaktivisten och uppfinnaren Allie Fox bestämmer sig för att rädda familjen undan US-kapitalismen och en kommande kärnvapenkatastrof. Med fru och fyra barn flyr han till Honduras djungler. Redan under båtresan stöter han ihop med pastor Spellgood, som driver en missionsstation av typiskt amerikanskt snitt – och som visar sig ligga inom kanotavstånd från det idealsamhälle Fox ska försöka bygga upp. Fiendskapen är intuitiv och ömsesidig.

Genom hårt arbete och välvilliga ortsbor lyckas Fox skapa ett ekologiskt Utopia mitt i djungeln, med fantasifulla bambuhus, fiskodling och växthus med solmogna tomater. Sinnrika maskiner sköter bevattning och annat som gör livet lättare, medan barn av olika kulörer badar och kastar sig i lianer. Mitt i byn tronar Fox stolthet; en gigantisk ismaskin vars torn sträcker sig mot himlen som en kyrka. Aldrig tidigare har is producerats på denna plats.

En dag dyker Spellgood upp för att värva proselyter men ortsborna verkar föredra Utopia framför kyrkan, Fox vinner första ronden i kampen om själarna. Men när Fox är borta på en expedition till en isolerad indianstam (som ännu ej fått del av isens välsignelser) kommer Spellgood tillbaka och lyckas konvertera byborna som följer honom därifrån.

Mötet med indianerna blir för övrigt lite spänt. Isen hann tyvärr smälta precis innan Fox kommer fram och pilbågarna hålls i högsta beredskap. I en hydda upptäcker Fox tre västerländska män som han tror är indianernas fångar. I ett obevakat ögonblick övertalar han dem att fly, för att ansluta sig till ekobyn.

Fox idealsamhälle har nu reducerats till den egna familjen samt tre okända män, som visar sig inte alls vara några fångar utan tungt beväpnade råskinn med tveksam värdegrund. Stämningen i ekobyn försämras märkbart. En nära förestående gruppvåldtäkt av Fox hustru verkar ligga i luften, allt medan Fox smider planer för att på effektivast möjliga sätt likvidera gästerna.

Filmen är ovanlig så till vida att den kristne missionären (gestaltad av André Gregory) närmast framstår som ”The good guy”, medan miljökämpen och världsförbättraren Fox avslöjas som en galen psykopat, programmerad att leda sin omgivning i färdärvet. Det politiskt korrekta Hollywood har ännu inte helt tagit över.

På 80-talet kändes karaktären dock en smula överdriven. Den idealistiska miljövänstern kunde anklagas för att vara naiv, men bestod i huvudsak av sansade individer med fredliga ambitioner. Det mest extrema exemplet från svensk horisont var väl Plogbillsrörelsen och aktivisten Per Herngren.

Idag 2019 har verkligheten hunnit ikapp. Vår tids miljöaktivism är mer fanatisk, mer aggressiv och har dessutom starka religiösa inslag. En personkult liknande den runt Greta Thunberg hade under 80-talet betraktats som ett skämt, men det här klippet från 2018 är faktiskt blodigt allvar.

Klippet ovan kommer från ett möte med den nybildade vänsterextrema gruppen Extinction Rebellion, som bland annat gjort sig känd för att ha försökt lamslå London genom att blockera broar. Bland toppnamnen finns Jonathan Pye, en 43-årig arkeolog från Göteborg som verkar ha en del gemensamt med Allie Fox.

I början av 2000-talet var han ledande aktivist inom AFA och en av hjärnorna bakom Göteborgskravallerna 2001. Den gången dömdes han till 20 månaders fängelse för våldsamt upplopp och han har även en liknande dom i Tyskland bakom sig. I en öppenhjärtig intervju med radioprogrammet Gräns 2006 berättar han bland annat om sin syn på våld. Vapen i form av gatstenar, knogjärn och järnrör är enligt honom fullt legitima i kampen för ”ett bra samhälle”. Han säger sig heller inte ha några moraliska invändningar mot att döda människor, men av praktiska skäl tycker han inte det är motiverat i nuläget.