Sweden Rock Festival var en av sommarens mest ”ojämlika” festivaler. Inte för att det förekom en massa övergrepp och våldtäktsförsök, som så ofta på festivaler numera, för det gör det ytterst sällan på Sweden Rock. Nej, den är ojämlik för att antalet manliga artister överskred antalet kvinnliga, rapporterar SVT myndigt och med genuscertifierad indignation.

Det där är förstås sant. De flesta stora banden som uppträdde på Sweden Rock i sommar – Kiss, Ritchie Blackmore’s Rainbow, Slayer, Gorgoroth med många flera – har manliga medlemmar. Att hårdrocksscenen domineras av manliga artister kan knappast vara någon nyhet ens för den mest inbitna genusaktivist. Dessutom bokade Sweden Rock-arrangörerna alla de etablerade kvinnliga rockartister som fanns tillgängliga, så vad är egentligen syftet med sådan här artikel?

Det kan i alla fall inte handla om kvinnornas väl, den saken är säker. I den ojämlika värld som är Sweden Rocks är kvinnor i princip helt fredade från de övergrepp som på senare år blivit vanligt på många andra festivaler. Vem minns inte massövergreppen i Kungsträdgården? Och på en betydligt mer ”jämlik” festival, gubevars. Att den ”ojämlika” festivalen där scenen domineras av (vita) män erbjuder en fristad för musikälskande kvinnor är sannolikt en hård nöt att knäcka för vårt rättrogna public service.

Samma sak gäller Hasslöfestivalen i Karlskrona, med rötterna i rocken och proggen. Jodå, även proggen är mansdominerad, om nu någon trodde något annat. Och så har det varit ända sedan Hoola Bandoolas tid, trots ”hjärtat till vänster”, och trots alla klämmiga texter om jämlikhet och rättvisa. Vem kan väl glömma Björn Afzelius bok ”En gång i Havanna” och den kvinnosyn som genomsyrar den? Det är antingen ”mulattor” som svänger med ”stjärtarna som om de hade kullager i dem” i extas över att få sitta i knät på en västerländsk rockstjärna eller ”den jävla subban” och ”satkärringen” i en enda lång bitter drapa ovärdig att ens publiceras.

Att stora delar av musikbranschen är ojämlik i någon mån, och att det finns fler manliga rockband än kvinnliga är alltså inget nytt. Men det finns andra delar av musikbranschen som domineras av kvinnor. När det gäller soloartister, till exempel, ser vi att det främst är kvinnor som nu kommer fram, särskilt bland unga artister. Till det ska tilläggas att vi lever i soloartisternas era. Det är helt enkelt ute att bilda rockband, och dela de eventuella framgångarna med någon annan. Allt ljus på mig, liksom. Att det finns så få kvinnliga rockband att boka till Sweden Rock beror alltså inte främst på männen – utan på de kvinnliga artisterna själva, som hellre sjunger solo än gnetar i ett band.

Trots att det alltså finns flera anledningar till den manliga dominansen på Sweden Rock och andra rockfestivaler lägger SVT fram en förenklad bild av ojämlikhet. Och man undrar vad som kommer härnäst. Vad ska det genusfixerade Sverige göra för att råda bot på denna förfärliga orättvisa?

En tanke som säkerligen föresvävat en och annan genusfanatiker är förstås att det helt enkelt fattas ett politiskt beslut om ”varannan damernas” på alla musikfestivaler. Genusfanatikernas klåfingrighet känner ju inga gränser, det vet vi sedan tidigare. Ett sådant krav skulle visserligen innebära en så skral artistlista att Sweden Rock, och även andra festivaler, med tiden får lägga ner men vad gör man inte för jämställdheten? Festivalbesökare som inte kan acceptera att Slayer ersätts med en kvinnlig soloartist från Skara som just slagit igenom i Idol kan gott stanna hemma istället.

Frågan är om rockmusik, och framför allt hårdrock, alls behövs i jämställda Sverige? Är inte hårdrock bara gubbigt, patriarkaliskt kvinnoförtryck till gitarrsolon? Jo, så är det nog. Om man är genusfanatiker.

Är man däremot en alldeles vanlig svennebanan som råkar gilla rock har det faktiskt inte så stor betydelse om det är män eller kvinnor som står där på scenen och kör sin grej. För Sweden Rock handlar om musik – inte om genuspolitik.