En ständigt återkommande fråga är vilket slags relation som råder mellan politikerväldet och journalistkåren. Är politikerna nickedockor i medias dockteater eller är journalisterna bara gläfsande knähundar som gömmer sig i sina officiner när makten ryter åt dem?

För tillfället råkar jag läsa en bra bok av en författare jag tidigare aldrig hört talas om, Wallace Stegner. Boken heter Vad jag bevarat. Två av huvudfigurerna är paret Sid och Charity. Sid är universitetslärare i litteraturhistoria. Hustrun Charity vill att Sid ska göra karriär i sin värld vilket betyder att få allt högre positioner på allt finare universitet. Men maken är inte så ambitiös som Charity skulle önska. Hon skäller hela tiden på honom för att han ska satsa mer målmedvetet på den akademiska framgången och därmed öka sin – och indirekt Charitys – prestige.

Så är det, enligt min uppfattning, också med politiker och journalister. De står i grunden på samma sida. Politikerna är Sid och journalisterna Charity. De har sina käbbel men om man synar deras gruff så handlar det nästan alltid om att politikerna har underlåtit att flytta fram sina positioner och ta sig mer makt.

När jag skriver detta – lördagen den 20 juli 2019 – är huvudnyheten på Dagens Nyheters förstasida att ”ny medicin kan hjälpa migrändrabbade”. Många patienter blir helt befriade från sjukdomen. ”Men alla får inte behandling… det är inte alla landsting som vill att den kostsamma medicinen används”. Visst ligger det ett element av kritik mot de ansvariga politikerna i texten, men kritiken betyder bara att politikerna underlåtit att skaffa sig tillräckligt med pengar och makt för att dela ut den kostsamma medicinen Aimovig till alla behövande. Journalistik handlar numera till stor del om att milt piska politikerna för att de ska flytta fram positionerna och styra mer. Det är som när Charity gav Sid bannor för att han inte skrev tillräckligt med litteraturvetenskapligt meriterande texter och därför inte fick det avancemang som hon önskade.

Jag upptäckte journalisternas Charity-syndrom för många år sedan i en lokaltidning vars journalister hade hittat en gammal kvinna som bodde ensligt och ibland hade svårt med mathållningen. Nyheten var ”Elsa, 82, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Visst. Kommunalrådet kunde ju öka sitt inflytande över det civila samhället genom att höja skatterna och inrätta en ny avdelning inom kommunens socialförvaltning med uppgift att undersöka, förebygga och vidta åtgärder mot alla slags olägenheter som befolkningen kan råka ut för.

Journalisternas och politikernas gemensamma projekt är att förmå staten att växa. Att detta är bra för politikerna – enligt principen att alla organisationer vill ha mer pengar och mer makt – är lätt att förstå. Men varför är journalisterna sådana entusiaster? Jag tror att det beror på att intellektuella personer i Sverige – vilket kan definieras som personer som försörjer sig på sin läs- och skrivkunnighet – sedan femhundra år tillbaka, när Gustav Vasa gjorde de tidigare katolska prästerna till protestanter och statsanställda, varit statens lydiga tjänare.

Men att vara statens lydiga tjänare betyder inte att vara makthavarnas rövslickare även om sådant förstås förekommer. Journalisternas viktigaste uppgift är som sagt att bereda väg för nya statliga engagemang. Därför är det självklart att media med all kraft stödjer samhällsomdanande projekt som den storskaliga invandringen och en klimatpolitik med tilltagande drakoniska ambitioner.

Nästan lika viktigt är det att journalisterna värnar om systemets legitimitet vilket de gör genom att jaga och avslöja politiker som begår felsteg som till exempel att åka på semester på skattebetalarnas bekostnad. Att värna om det politiska systemet ingår i journalistikens plikter. I viss bemärkelse är det ett tecken på medias makt att de efter ett drev kan förmå en framstående politiker att avgå. Men samtidigt handlar det om att avlägsna ett ruttet äpple för att de andra äpplena i tunnan ska slippa rötan och framför allt om att bevara systemet.

Jag tror att det är detta medfödda systembevarande nit som förklarar medias raseri mot uppstickare – ”populister” – som exempelvis sverigedemokraterna i Sverige. Samma lördag som Dagens Nyheter på första sidan pekade på en vit fläck i välfärden, alltså den ojämlika förskrivningen av migränmedicin, handlade förstaledaren om att Sverige borde skriva om regeringsformen för att förhindra att ”ett odemokratiskt parti” som kommer till makten får samma maktbefogenheter som svenska regeringar hittills haft. (Det vore alldeles utmärkt att införa mer av Montesquieus idéer i den svenska konstitutionen vilket tidningen föreslår. Själv har jag tjatat om det sedan 1988. Men det är lite lumpet av ledarredaktionen att börja bry sig om de demokratiska grundprinciperna först när redaktörerna oroar sig för att sverigedemokraterna ska få något att säga till om. Fast om Dagens Nyheter får till en författningsdomstol i Sverige så struntar jag i motiven.)