Bostadsfrågan, nästan alltid bestämd som social bostadspolitik, har länge varit ett mycket viktigt inslag i offentlig debatt och verksamhet. Redan i början på förra århundradet formulerade statliga utredningar riktlinjer för bostadsbyggandet. (I början på denna text beskrevs läget då – som var mycket likt dagens). Bostadsbrist och höga hyror ledde till grundandet av HSB och Riksbyggen. Kommunerna skaffade sig direkt inflytande på bostadsproduktion och bostadsmarknad genom sina allmännyttiga bostäder. På 1930-talet var bostadsstandarden i Sverige bland de lägsta i Europa. Fyra årtionden senare var den bland de högsta.

Under senare år har bostadsbrist och hemlöshet ständigt ökat. Sverige har flest hemlösa bland de nordiska länderna: 15 000 barn var hemlösa 2018. Enligt barnkonventionen, som Sverige ratificerat, har varje barn rätt till en bostad. Rätten till bostad finns uttryckligen både i regeringsformen, socialtjänstlagen, artikel 25 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, samt i den reviderade europeiska sociala stadgan, artikel 31.

Ett statsråd säger också: ”Mitt och regeringens mål är ett rättvist och jämlikt samhälle som ger både individer och samhälle möjlighet och rätt att utvecklas. Fler ska få rikare liv, även utan att vara rika. Det kräver en medveten, omsorgsfull och långsiktig helhetsplanering för städer och samhällen och hög kvalitet i varje enskilt hus som byggs.”

De vackra målen består alltså. Man flaggar ständigt obekymrat med dem och skäms inte för att de inte alls påverkar människors möjlighet att skaffa sig och behålla en bostad. Alla partiers företrädare blundar hårt inför ett eländigt tillstånd de inte vet hur de skall angripa. Allra tydligast blir detta när invandrargettona diskuteras – om de nu någon gång diskuteras. Mest tigs de ihjäl.
Paul Colliers påpekade (Exodus: How migration is changing our world) att ju mer en emigrantgrupp i sin kultur avviker från det mottagande landets, desto långsammare kommer den att integreras. Det är ju en lättförstådd tanke. Nästa är inte så direkt uppenbar: Ju mer en diaspora avviker från det mottagande landet – ju fler nya immigranter kommer den att dra till sig. Varför? Därför att diasporan erbjuder samma miljö som hemlandet. Många uttalanden finns också från araber i Malmö som belåtet konstaterar att ”här kan man leva som hemma” (i mellanöstern).

Hemlösheten breder ut sig. Ungdomar och andra som ännu inte hunnit skaffa sig ett väl betalt arbete kan inte skaffa sig egen bostad. Ändå fortsätter befolkningen och antalet hushåll att öka. Hur får folk tak över huvudet, om de inte direkt hamnar i hemlöshet?

Ett svar är förtätningen av invandrargettona. Varje bostad får allt fler boende. Hur många är omöjligt att veta, eftersom många inte vill bli sedda, räknade eller på andra sätt uppmärksammade. Men vattenkonsumtionen stiger fortlöpande och förslitningen ökar. (Johan Westerholm har uppmärksammat detta i ledarsidorna.se).

Hur kan denna utveckling mot ett allt mer segregerat och förslummat samhälle få fortsätta? Ett svar är att vi – väljare och politiker – vill ha det så här. Svenskar och etablerade invandrare är tacksamma om narkotikahandel, skjutningar och shariaförtryck hålls inom invandrargettona. (En bekant kom hem till sin mellansvenska stad från en utlandsresa och fick veta att man nyligen hittat ett lik i skogsdungen intill. På natten brann bilar i radhusområdet, byggt på sjuttiotalet och till för några år sedan mycket lugnt).

Men denna eländiga situation innebär också att svenska politiker har möjlighet att slå två flugor i en smäll: integrations- och bostadspolitiken hänger så tätt samman. Det finns två lösningar. Den ena är att fortsätta acceptera gettoiseringen av vissa områden i landet, med åtföljande sharialagar, hedersförtryck och allt fler generationer som inte kommer att klara ett riktigt arbete, därför att skolorna fungerar för dåligt i gettona. Samtidigt kommer dessa kulturyttringar att i huvudsak begränsas just till dessa områden, dock med återkommande intrång i andra områden i form av brott och trakasserier riktade mot deras invånare.

Den andra lösningen är att utplåna gettona, om inte fysiskt genom att spränga bort dem så politiskt och socialt. Detta kan ske som ett led i en ny, realistisk bostadspolitik: bostadsbyggandet måste öka, priserna på nya bostäder måste bli mycket lägre och var och en – invandrare eller svensk – som uppfyller rimliga krav, det vill säga har ett arbete, betalar skatt och inte nyligen varit straffad, skall kunna få en sådan, ny bostad. Detta innebär att dessa bostäder måste subventionernas. Bostäderna kommer att vara så eftertraktade att alla kategorier – utom de mest välbeställda – kommer att efterfråga dem. Områdena kommer därför att återspegla befolkningen i stort, det vill säga inte vara segregerade.

Detta är ett mycket stort projekt, som skulle medföra stora kostnader. Det kan inte genomföras om inte byggmarknaden först har rationaliserats. All detaljstyrning utöver de enklaste reglerna om hållfasthet och andra baskrav måste bort, de överdrivna möjligheterna till överklaganden och andra byråkratiska hinder likaså. Målet måste vara att förenkla till den grad att också utländska företag finner det intressant att bygga i landet, för att den ökade konkurrensen skall kunna pressa kostnaderna.

(Det talas ibland om att landet behöver införa så kallad ”Social housing”, det vill säga kategoribostäder för de hushåll som inte klarar av att skaffa en bostad på den öppna marknaden. Det skulle förstås vara ett sätt att hjälpa dem som nu är hemlösa, men det vore också ett sätt att permanenta segregeringen. Områden med dessa endast för vissa kategorier subventionerade bostäder skulle sannolikt också bli etniskt segregerade. Man skulle alltså möjligen flytta på en del av de etniska enklavernas invånare).

När detta program om storskaligt, subventionerat byggande fått tillräcklig volym kommer allt fler bostäder att bli lediga i gettona. Det blir möjligt att renovera och förnya, att bygga om dessa områden. Dessa renoveringar skall ske på marknadsmässiga villkor, det vill säga utan subventioner. Resultatet blir att de kommer att förvandlas från getton till eftertraktade områden. Prisnivån kommer att styra så att befolkningen till en majoritet kommer att bestå av svenskar.

Detta är alltså en politik för att bryta upp främst den arabiska diasporan i landet. Avsikten är inte att djävlas med dessa människor. Det är tvärtom att befria dem från kriminalitet och imamers och religiösa extremisters förtryck och därmed möjliggöra en verklig assimilering av den stora majoriteten – och framförallt befria kommande generationer från det förtryck deras föräldrar levat under också i vårt land. Och befria befolkningen i övrigt från den kriminalitet och de trakasserier den nu utsätts för av främst ungdomarna i de segregerade områdena.
Detta kommer att kosta. Det gör också den nuvarande icke-politiken.

Var god välj.

(Man kan ju tycka att ingetdera alternativet är så tilltalande. En lösning bestående i avlägsnandet av problemet rent fysiskt, till exempel genom en massiv, påtvingad återvandring vore väl mer tilltalande? Det kan man drömma om. Denna lösning kommer inte att få politisk majoritet. Men fortsätta drömma får man. Det kan ju vara behagligt. Alternativt uttryckt: Först efter en utveckling mot väpnade konfrontationer kan en politisk majoritet tänkas acceptera framtvingad återinvandring. Är en sådan utveckling trolig? Är den önskvärd?)