Gårdagens text om konspirationsteoriernas funktion i en svårbegriplig tid väckte ont blod hos somliga. Skulle vi själva vara våra värsta fiender? Ja, på sätt och viss är det faktiskt så. Vem kan styra oss om vi inte låter oss styras? Vem kan hunsa oss om vi inte låter oss hunsas?

I går skrev jag en text här på Det Goda Samhället där jag hävdade att de konspirationsteorier som florerar kring globalistiska agendor förklaras av att vår samtid är så absurd att den inte låter sig förstås. Det som händer i Sverige är så extraordinärt märkligt att vi med ljus och lykta söker efter förklaringar som kan ge en mening åt det som sker. Det oväntade och orimliga föder behov av förståelse och syndabockar.

Många reagerade på vad jag skrev. ”Va? Är det vi själva som satt oss i den här situationen? Skulle vi själva vara våra egna fiender?” Jag vidmakthåller vad jag sa igår: naturligtvis existerar det något sådant som en globalistisk elit, men att globalisering, internationalisering och verklighetsfrämmande utopism har funnit en särskilt gynnsam jordmån i Sverige har bara med oss själva att göra. Jag skrev att vi måste ”våga tänka tanken att våra värsta fiender inte är några andra än vi själva”. Jag står fast vid detta, men det kräver några förklaringar.

Det är en välkänd princip att ett psykologiskt styrkeförhållande (vem bestämmer? vem har rätt?) skapas av två kontrahenter som samspelar med varandra. Ett ojämnt maktförhållande kan alltså bygga på att den ena av två parter låter sig hunsas av den andra. Den dag som den underlägsne ryter tillbaka kan styrkeförhållandet förändras rejält. Accepterar man inte att ta order fungerar inte en order som en order. Och i sista hand finns alltid (i princip, jag förenklar) möjligheten att lämna relationen. Man kan göra slut med pojkvännen, man kan säga upp sig från jobbet, man kan dumpa sina gamla vänner.

Låt oss i ljuset av denna princip ställa några frågor om de senaste årens samhällsutveckling i Sverige.

Vem i hela världen hindrade svenska folket från att kasta ut vänsteretablissemanget (inklusive Centern och Liberalerna) från Rosenbad i senaste valet? Vem har under tio år hindrat svenska män och kvinnor från att gå ut på gator och torg och protestera mot immigration, gängkriminalitet, hedersvåld och ekonomiskt vanstyre? Vem hindrar våra svenska landsmän från att stänga av statlig radio och TV när dessa bedriver politisk propaganda? Vem hindrar våra folkvalda politiker från att avfärda vänsterpressens insinuanta och moraliserande frågor som infantilt och verklighetsfrämmande trams? Vem hindrar svenska folket i allmänhet från att ta sitt öde i sina egna händer och bilda nya partier som kan ersätta de gamla? Och vem hindrar, mer specifikt, exempelvis alla anonyma högertyckare på sociala medier att träda fram ur sin anonymitet och stå för sina åsikter och därmed ge dessa åsikter betydligt mer av styrka och trovärdighet?

Svaret är naturligtvis ”ingen!”. Och anledningen till att jag vågar svara just ”ingen!” är att många svenskar faktiskt också gör just allt detta. Många svenskar bedriver öppet opinion mot den progressiva och internationalistiska dårskapen. På bloggar, nättidningar och sociala medier står människor upp mot den politik som riskerar fördärva vårt land. Nya partier har skapats och nya politiker står modigt upp på gator och torg och förklarar att det gamla etablissemanget måste bort. Många privatpersoner skriver också helt öppet på sociala medier vad de tycker om immigration. Det är inte farligt att göra motstånd och säga vad man tycker! Det är sant att somliga har förlorat jobbet. Men är det verkligen ett så stort problem? Vad har inte människor varit beredda att offra under historiens gång för de idéer de verkligen trodde på?

Det är vår egen svaghet som gör motståndarna starka. Det är vår feghet, vår konformism, vår aningslöshet, vår brist på primitiv stolthet. Vi behöver inte kämpa mot någon globalistisk elit. Vi behöver omvända våra grannar, våra kollegor, våra släktingar, våra vänner. Och det handlar inte alltid om att argumentera och få dem att tänka som vi. Det handlar också om att bara stå för det man tycker och därmed skapa acceptans och normalitet runt dessa åsikter.

Det är vi svenskar som hukar för pressen, för arbetsgivarna, för åsiktskontrollanterna – eller kanske för den ”globalistiska eliten”. Och titta på dem som vågar säga emot i Sverige. Många opinionsbildare som verkar på gränsen mellan etablissemanget och det alternativa har utländskt påbrå. Tino Sanandaji, Katerina Janouch, Hanif Bali, och många andra. Inga Pelle Svensson från Kråkmåla precis.

Och eftersom jag fortfarande gärna talar om oss svenskar som en enhetlig grupp (”vi”) så vill jag vidmakthålla att våra största problem finns hos oss själva. Och det är väl uppenbart att vi lider av vår präktighet, vår naivitet och vår godhet. Vi är toleranta, öppna och vidsynta. Vi vill tro alla om gott. (Ja, jag generaliserar.) Hur kan det vara något negativt? För att det utnyttjas naturligtvis.

Internationella stöldligor utnyttjar vår öppenhet och vår flathet. Islamisterna utnyttjar vår tro på alla människors rätt att praktisera sin egen religion. Vänsterdebattörer och journalister som gör sig roliga över Sverigevänner utnyttjar vår brist på stolthet över vår nationalitet och identitet. Och invandrargäng på gator och torg som antastar unga tjejer utnyttjar även de vår brist på primitiv stolthet över att detta samhälle ska vara vårt och att ingen ska kunna komma hit och uppföra sig som de vill. Jag talade med en iranier jag känner om några afghangäng som hängde på stan i Uppsala och sålde knark och antastade tjejer. Jag frågade vad som hade hänt med dem om de gjort samma sak i Iran. Jag undviker att skriva vad han svarade.

Det finns många dimensioner här och ingenting är enkelt. Naturligtvis är det så att våra etablissemangspolitiker utnyttjar vår feghet, vårt behov av konsensus, vår tro på överheten, vår osjälvständighet i förhållande till staten. Och naturligtvis är det så att många av dem förstår att de gjort bort sig rejält och att de nu försöker dölja problemen så gott det går. Men jag har svårt att se att något verkligen kommer kunna förändras om inte vi svenskar kommer till insikt om att vi måste odla vår egen styrka för att ta oss ur det här. Ingen kan hunsa oss om vi inte låter oss hunsas.