De förutspår att jordens undergång kommer att drabba oss imorgon och ropar på radikala förändringar. Deras tankar, som förr var marginaliserade, har koloniserat de västerländska samhällena. Porträtt av en annalkande totalitarism.

Forumet i Davos, den 25 januari 2019. Med fast och nästan grym blick och ett litet, tjurigt ansikte omgärdat av två blonda flätor läxade 16-åriga Greta Thunberg upp världens storföretagare och politiska ledare.

– Jag vill att ni får panik. Jag vill inte att ni hoppas. Jag vill att ni känner den rädsla som jag känner varje dag.

Rädslan hon syftar på är jordens undergång, som enligt henne aldrig varit så nära. Och de ansvariga för detta drama är inga andra än just de personer som hon har framför sig, det vill säga gräddan av världskapitalismen, som tror på, eller mer troligt inte tror på, vad hon fastslår men som applåderar ändå, för man vet ju aldrig…

Framsprungen på rekordtid på världsscenen, vilket enligt professor Rémy Prud’homme mindre är ett bevis på brådskan i hennes budskap än på effektiviteten hos de nätverk som gjort henne känd och den rädsla som miljön numera väcker, har den svenska tonåringen lyckats med konststycket att få audiens hos världens ledare, från Emmanuel Macron, via Barack Obama till påven Franciskus. Samtidigt har hon fått en del av barnen och ungdomarna i västvärldens storstäder att klimatstrejka under parollen ”jag är Greta”. En nästan exempellös framgång som kan ge henne nästa Nobels fredspris.

Eftersom medierna älskar dåliga nyheter, då de bryter med det vardagliga, så åtnjuter domedagsprofeterna ofta en stor popularitet innan de förlöjligas och ibland till och med slutar på bålet. Vad som är annorlunda idag är att domedagsprofeternas budskap är vad som dominerar och att bålet numera inte utlovas åt profeten utan åt dem som vågar tvivla på dennes budskap.

– Ingen som är någorlunda välkänd hyser längre tvivel om katastrofen, anförtror sig sålunda astrofysikern Aurélien Barrau, som nyss publicerat Le Plus Grand défi de l’histoire (Historiens största utmaning), till Le Point. De som tvekar om vetenskapligheten i en nära förestående jordens undergång, eller de som tvekar om huruvida de föreskrivna lösningarna är tillämpliga, förklaras vara personer som bör sättas i omskolningsläger eller på mentalsjukhus.

– Ni är galna, sjuka, domderade följaktligen miljöaktivisten Claire Nouvian i Pacal Prauds program därför att programledaren, som förvånats över att temperaturen en morgon i maj kunde gå ner till -3 °C i Yvelines, naivt frågade om den globala uppvärmningen var verklig, en uppvärmning som man sedan femton år dunkar in i våra huvuden.

”Värmebölja, rädslans värme” var nyligen titeln hos tidningen Libération. Orsaken? Det var mycket varmt överallt i Frankrike i slutet av juni (utom i Bretagne där det är 20 °C, som vanligt). Hårt drabbad av värmen upptäcker läsaren att dessa ”värmeböljeepisoder” kommer att bli många gånger vanligare, att gränsen 50 °C kommer att överträffas innan sekelskiftet och att det snart kommer att vara omöjligt att leva utan luftkonditionering.

En läsare som gillar att säga emot kanske skulle understryka att statistiken inte verkar tyda på någon sådan ökning, varken av intensiteten eller av frekvensen. En verkligt illvillig läsare skulle anmärka att miljöföroreningarna, också de allomfattande, kommer att ha dödat oss redan innan 2050 – om inte i naturen, så väl i våra tidningar, eller att havet, vars nivå stiger, turligt nog kommer att släcka de bränder som kommer att härja på vår landsbygd…

Den totalitära besattheten att ändra samhället för att rädda världen

Vi tar en paus i skämtandet. Vetenskapen har talat. ”Science is settled”, som våra anglosaxiska grannar säger. Alla vetenskapsmän är bestämda på den punkten. Och när de inte är det i tillräcklig grad så ser de personer till, som är ansvariga för att översätta deras budskap på det vis som görs i rapporterna från FN:s klimatpanel, att understryka rätt budskap.

”O ve, jag är en nyans”, skrev Nietzsche, som ännu inte sett mycket. Frågan om nyanser är avgjord, debatten är avslutad, kör vidare! Ingen klimatmodell är kapabel att exakt förklara dagens klimat, men vad spelar det för roll. Den officiella vetenskapen, betraktad som ett verktyg för att få de som säger emot att tiga, har gjort den verkliga vetenskapen föråldrad.

Hur som helst, som Aurélien Barrau säger, är ”frågan om framtiden på jorden inte vetenskaplig, den är politisk”. Detta har inte undgått någon. ”Miljörörelsen är därför en unik politisk rörelse som påstår sig härleda sitt existensberättigande ur en samling vetenskapliga resultat som den saknar direkta band med”, bekräftar den förre ministern Bruno Durieux i sin bok Contre l’écologisme.

Marc Reisinger, den belgiske psykiatrikern som försökt intervjua Greta Thunberg, och vars reportage, publicerat på den månatliga sajten Causeur blev mycket läst, konstaterade även han det onödiga i att debattera.

– Då jag sett reportage om henne ville jag träffas, det är mitt yrke som driver mig till det, berättar han. Jag misstänkte möjligheten av en mediestorm, och det var därför jag undvek att gå via kommunikatörer, men jag förväntade mig ändå inte detta.

Mötet, filmat av läkarens egen son, är talande. Knappt hade Marc Reisinger frågat Greta om de vetenskapliga ramarna för hennes kamp förrän en tredje person, efter en överenskommen signal, ingrep och avbröt intervjun (flickan tog av sig mössan).

– Hon befinner sig i ett bisarrt tillstånd, fortsätter psykiatrikern. Jag kan inte avgöra graden av hennes omdöme, men det är närmast oroande. Hon är kanske övertygad, men hon är helt klart under ett inflytande.

Beträffande hennes förmåga att diskutera vetenskapligt är läkaren knappast förvånad.

– Det är typiskt för en epok som anser att klimatet är något man inte ifrågasätter, och mer allmänt är det något som karakteriserar denna ungdomsgeneration, som är trångsynt, manikeisk och upplysningsfientlig. Som knappt bryr sig om en vetenskap som den hur som helst är intellektuellt oförmögen att begripa, för att istället koncentrera sig på ett samhälle som man måste förändra med tvång för att rädda världen.

– Vad säger oss demonstrationstågen och skolstrejkerna för klimatet, som de översätts av de mycket unga demonstranterna? frågade filosofen Pascal Bruckner i Le Figaro. Att det inte skulle existera några materiella hinder på detta område, bortsett från illvilja hos regeringar kontrollerade av lobbygrupper? Precis vad den gröna lobbyn ältat sedan begynnelsen, en lobby som är karakteriserad av barnslig otålighet och känslor av allsmäktighet.

Framtiden kommer att vara enkel: vi måste framförallt lyda

Att ungdomen dömer vuxenvärlden för vad den åstadkommer idag och vad den åstadkommit tidigare, och inte får kritiseras även när den bara svamlar, är en mekanism som är gemensam för alla totalitära samhällen. Om den ger upphov till vissa valframgångar så är denna demagogiska metod potentiellt förödande.

”Att vifta med hotet om jordens undergång leder oss in i en återvändsgränd”, skriver geografen Sylvie Brunel i boken Toutes ces idées qui nous gâchent la vie (Alla dessa idéer som saboterar våra liv). ”För att låta sig styras av rädsla leder till våld. Att tro att man är det obefläckades inkarnation, att rekrytera ungdomen, det är att mobilisera vapen som man aldrig kan behärska. Som man aldrig inser vart de kan föra oss.”

I ärlighetens namn är det möjligt att ha en idé om platsen till vilken denna miljöhysteri för oss, för miljörörelsen är vänsterradikal (det är till och med vänsterradikalismens sista chans), och vänstern har alltid älskat beskriva framtiden.

– Man känner igen ett tal av Jaurès [fransk socialistisk ledare, reds anm] på att alla verben är i futurum, raljerade den franske politikern Clemenceau (1841-1929).

Framtiden som domedagsprofeterna förutspår för oss är enkel: man måste framförallt lyda i allt, till att börja med i att skyndsamt förändra våra beteenden. Vi måste vara mobila, men sluta åka i en bil med dieselmotor, eller i en bil överhuvudtaget, åtminstone i städerna. Man måste vara nyfiken på exotiska kulturer men inte ta flyget mer än en gång per år – enheter skapade för detta syfte delar ut de nödvändiga tillstånden. Man måste sluta äta kött, dels för att nötkreatur är människor som alla andra och dels eftersom industriell kreatursuppfödning är mycket förorenande; till det etiska misstaget läggs miljöbrottet. Och de motsträviga må akta sig! Det kommer inte att finnas plats på planeten för planetens fiender. De kommer att skickas ut på fälten för att rensa de ogräs som hädanefter förbjudna kemiska bekämpningsmedel inte längre kommer att ta hand om.

Hit är vi på väg, och den uppmålade bilden är på intet sätt överdriven. För att bli övertygad räcker det med att lyssna på orden från en Francois Ruffin [det franska socialistpartiet LFI, reds anm] och en Matthieu Orphelin [fd medlem i socialliberala LREM, reds anm]. Det räcker med att begrunda de scenarion för negativ tillväxt som tankesmedjan Novethic, filial till banken Caisse des dépots et consignations tagit fram. Man måste komma ihåg de uttalanden i Malthus efterföljd som den före detta ministern Yve Cochet gjorde (för övrigt en stor förespråkare för vindkraft i Frankrike) beträffande det miljömässiga fotavtrycket av ett barn.

Man måste läsa mellan raderna bland de ibland absurda eller ytligt oskyldiga tekniska argumenten: användandet av tvång är alltid närvarande, uppmuntrat, rättfärdigat i det allmännas bästas namn, något bara en fåtal personer begriper och som de har plikten att påtvinga andra.

Låt oss upprepa: Det är möjligt att ha fel tio gånger i rad och ändå få rätt till slut. Jorden har aldrig lidit brist på stenar, brons, järn, ej heller på kol, olja, eller gas, men inget säger att den inte kan, en dag, bli uttömd på detta. Det är absolut möjligt att kampen för överlevnad, sedan för välmående, sedan för komfort, till och med därefter (för västvärlden) överflöd, leder oss till att allvarligt skada vår miljö. Allt detta är möjligt och förtjänar att kompetenta personer studerar frågan, alltmedan de håller i minnet att det, i strid med René Dumonts profetia från 1974, inte saknas vatten. Det är dricksvatten som saknas, på grund av bristande utveckling.

Att förutspå att mänskligheten går en komplicerad framtid till mötes innebär inte nödvändigtvis att man tar miste. Men efter att ha förutspått en sådan mängd kataklysmer som aldrig inträffat, förväntar man sig mer försiktighet, blygsamhet kort sagt, från våra moderna Cassandror. Men det är motsatsen som sker. Ju mindre profetiorna uppfylls desto högre skriker profeterna. Ju mer de tar fel, desto mindre tillåtet blir det att antyda möjligheten att de begår misstag. Det är i synnerhet detta – debattens död, förnuftets död – man bör frukta, och inte någon världsomspännande kataklysm.

Artikeln av Mickaël Fonton publicerades första gången i den franska, konservativa tidskriften Valeurs actuelles 28 juni 2019: ”Climat : ces prophètes de malheur qui nous promettent la fin du monde”.

Översättning till svenska av Erik Lidström, tekn. dr. och författare till boken Education Unchained (2015).