På 80-talet besökte jag ibland en bardisk i stadsdelen Kålltorp, där två vänner brukade underhålla övriga gäster med politiskt käbbel sju kvällar i veckan. Stämningen var alltid god. Den ene av vännerna var moderat, ägare av ett byggföretag och bodde i Örgryte (alltså långt högerut på den politiska Göteborgskartan). Den andre tillhörde KPMLR, en politisk sekt nära avgrunden till vänster.

Diskussionerna kunde röra sig om ideologiska spörsmål, vem som var den störste fähunden, Rockefeller eller Stalin eller smalare ämnen av lokal karaktär. Efter någon timme åkte de hem till sina respektive familjer och förmodligen ganska likartade svenska medelklassliv, för att träffas igen nästa kväll.

Liknande sak upplevde jag i England (också på 80-talet), där det var ett uppskattat folknöje att under gemytliga former stå vid en bardisk och förolämpa varandras politiska uppfattning. En engelsk bekant förklarade att England i sin relativa isolering från Europa utvecklat en rik uppsättning koder för vad som är ”engelskt”, så ideologin får underordnad betydelse. Kanske är det därför England utan några större revolutioner kunde bli hela Europas ideologiverkstad. Inom loppet av två århundraden producerade man: liberalismen, kapitalismen, marxismen, industrialismen, darwinismen, kommunismen, parlamentarismen… kanske finns det några -ismer jag glömt.

För att ta ett motsatt exempel. Ryssland/Sovjetunionen har inom sina gränser en rikedom av kulturer spridda över kontinenten. För att knyta ihop paketet försökte man under 70 år med ganska brutala medel applicera en enda ideologi och denna enda ideologi hade man inte ens kommit på själv, utan knyckt från Karl Marx. Den mest demokratiske ledare Ryssland någonsin har haft torde heta Vladimir Putin, vilket säger en del om landets historia.

Kanske finns inga belägg för att monokultur alltid producerar mångideologi eller att mångkultur alltid leder till monoideologi, men ett samband vore logiskt. Något måste nämligen definiera ett land. Finns ingen gemensam nämnare historiskt, religiöst, kulturellt eller språkligt måste en övergripande ideologi träda in som sammanhållande faktor. När riksdagen 1975 bestämde att Sverige skulle bli mångkultur, ryckte man på sätt och vis undan fötterna för äkta pluralism. Vi valde den ryska modellen snarare än den engelska. För att projektet inte skulle spricka i fogarna krävdes en plattform som alla var någorlunda överens om. Istället för sju partier med sju ideologier, fick vi en 7-klöver med en värdegrund.

Det skulle alltså inte spela någon roll om Sverigedemokraterna verkligen hade nazistiska rötter eller inte. Så länge de representerar ett tydligt alternativ hotar de nationens enhet. Är ideologin det enda sammanhållande kittet blir två ideologier en splittring. När KD för ett tag sen började orientera sig åt höger för att skapa förutsättningar för ett nytt politiskt block, blev många upprörda. Som om det vore ett block för mycket. Avståndet till en diktaturstat är inte särskilt avgrundsdjup.

Jag vet inte hur snacket går bland bardiskarna i England, men behandlingen av Tommy Robinsson och acceptansen för shariadomstolar på många håll i landet talar för att demokratin hänger löst även där.

Förresten åkte jag nyligen förbi min bardisk i Kålltorp och såg att den byggts om till pizzeria. Mina vänner satt förstås inte kvar, men även om de gjort det skulle det inte spelat så stor roll. År 2019 känns det väldigt otidsenligt att spendera tid med att dricka öl med sina ideologiska motståndare. Numera går man hem och hatar dem på Facebook.