I en minnesvärd julkrönika från 2017 polemiserar Malcom Kyeyune mot de dystopier som förutspår att etniska svenskar en dag kommer att förskansa sig i ”skyddade zoner”, som svar på växande invandrarbaserad kriminalitet. Om kriminalitet och våld fortsätter öka som hittills kommer förvisso ”gated communities” att dyka upp även i Sverige. Vad dystoperna lätt förbiser är att dessa fredade zoner, för att vara effektiva mot dagens kriminalitet kommer att bli mycket dyra i drift. I takt med att orosmolnen hopar sig, blir de förmodligen lika exklusiva på bostadsmarknaden som takvåningar i Stockholms innerstad. Det kommer heller inte att finnas någon Sankte Per vid porten som favoriserar just etniska svenskar, utan dem som har tillräckligt med kapital för att kunna köpa trygghet för sig själv och sin familj.

Många svenska familjer är idag skuldsatta upp över öronen (något som Tino Sanandaji utreder här). Samtidigt är de flesta ekonomer överens om att en allvarlig lågkonjunktur väntar runt hörnet. Om eller när gated communities kommer till Sverige, kommer en förkrossande majoritet av oss att befinna sig på ”fel sida om stängslet” och frågan är hur vi hanterar den situationen.

Låt oss blicka tillbaka på den klassanalys som gällde i Sverige under det glada 70-talet – ett decennium då mångkulturens arkitekter fick fria händer och det ansågs självklart att etniska svenskar alltid skulle utgöra en ekonomisk överklass. Med undantag för tyskar, amerikaner och några till, betraktade vi främmande nationaliteter som representanter för en underutvecklad värld.

Denna grovt tillyxade klassindelning blir allt mer verklighetsfrämmande ju bättre vi lär känna andra kulturer (jag har spånat lite runt problemet här). Ändå agerar det politiska etablissemanget som om 70-talsmodellen fortfarande gäller, och det är lätt att förstå varför. Utan vår förmodade ”överklasstatus” blir det svårt att motivera varför vi över huvud taget ska försörja andra länders vuxna medborgare. Och varför vi utan motprestation ska ge dem gratis bostäder, fri tandvård, utbildning, åldringsvård åt deras anhöriga etc.

Enligt PK-ismens grundkoncept är det vår moraliska skyldighet. Samtidigt bär den inställningen fröet till sin egen undergång, eftersom enda sättet att finansiera detta jätteprojekt är att beskatta den inhemska befolkningen så hårt att den till slut förlorar varje uns av ”överklassmedvetande”. När svenska medel- och arbetarklassen yrvaket upptäcker att den befinner sig på samma nivå (eller rentav under) de klasser de var satta att hjälpa, kommer PK-ismen att självdö. Det kanske låter som ett ljus i tunneln, men det beror på vad som kommer istället.

Enligt Cambridgeprofessorn Göran Therborn har Sverige på 40 år genomgått en ökning av klassklyftorna som saknar motstycke i västvärlden. Ökningen gäller inte i första hand klyftan mellan etniska svenskar och invandrare, eller mellan bidragstagare och löntagare, eller mellan män och kvinnor. Den klyfta som vidgats till något av en avgrund är mellan en exklusiv elit och resten av befolkningen. En liten men extremt framgångsrik grupp som förmodligen inte är större än att den skulle rymmas i några väl förskansade gated communities. Övriga majoriteten – bestående av svenskar, invandrare, bidragstagare, arbetare, pensionärer, sekulära, muslimer etc – kommer alla att befinna sig på ”fel” sida om stängslet.

Största hotet mot denna nyetablerade oligarki kanske inte är de konflikter som kan blossa upp mellan grupperna utanför stängslet, utan vad som kan hända ifall de inte bråkar. Om vi fantiserar en smula och tänker oss en framtid med perfekt assimilationen – där man mot alla odds lyckas överbrygga de värsta motsättningarna, enas om hur man uppfostrar barn till att inte bli gangsters, lyckas hålla övervintrade jihadister bakom lås och bom och långsamt börjar bygga fungerande lokalsamhällen. När mindre energi går åt till att anklaga varandra, ökar sannolikheten för att folk vänder blicken uppåt och undrar vem som håller i trådarna. Kanske får vi en brasiliansk situation, där etablissemanget då och då måste blidka opinionen genom att utdöma långa fängelsestraff åt utvalda korrupta politiker.

Eliten har särskild anledning att misstro den svenskfödda arbetarklassen. Den har inte genomgått samma akademiska hjärntvätt som den mer väluppfostrade medelklassen, men är minst lika kulturellt förankrad i Sverige. Det går inte att komma ifrån att med sjunkande status och ökad arbetslöshet, har den ganska lite att förlora. Om de hade varit nazister skulle problemet på sätt och vis varit enklare. Nazister är inte bara osympatiska i de flestas ögon, de är också 1900-talets ”losers” och ingen skulle lyfta ett finger till deras försvar.

Så hur får man svenska oppositionella arbetare att konvertera till nazismen? Det var ingen bred folkrörelse ens under 30-talet. Dylika partier hade knappt mera stöd än vad Fi har idag och historiens fazit har inte gjort det lättare. Dock finns en del trix man kan använda:

-Kalla all opposition för nazism eller tecken på nazism, utan att förklara varför.
-Påminn alla om att 30-talet snart kommer tillbaka.
-Gynna invandring av grupper som vill krossa den västerländska demokratin och införa kalifat.
-Ge generösa statsbidrag till föreningar som motverkar assimilation.
-Utvisa skötsamma invandrare och ge kriminella dito skyddad identitet.
-Stifta lagar som ensidigt gynnar invandrare och ensidigt missgynnar svenskar.
-Beskriv alltid konflikter mellan invandrare och svenskar som möjliga utslag av svensk rasism.
-Bagatellisera hot och övergrepp från muslimer, men kasta pensionärer i fängelse ifall de yppar kritik mot islam.
-Dela in människor i raser. Vänj folk vid tanken att olika raser ska behandlas olika, för att uppnå rättvisa.
-Gör hudfärg till en akademisk merit.
-Försumma aldrig ett tillfälle att håna vita män.
-Förbjud runor.
-Ge svenskar skulden för kolonialismen.
-…och så vidare… och så vidare…

Trots alla ansträngningar har framgången hittills varit måttlig. Bara 0,03 procent röstade på Nordiska motståndsrörelsen i senaste valet, vilket faktiskt är mindre än resultatet för ”Djurens parti”. Men kampanjen rullar vidare. Förr eller senare kanske man lyckas.