Vänstern försöker göra EU-valet till en folkomröstning om ”högerextremism”. Men vem är egentligen extremist? Den som vill se ett Sverige som fungerar ungefär som alla andra länder eller den som bara vill framåt och som dessutom vägrar kompromissa med sina principer och tala med sina motståndare?

Det har knappast undgått någon att Socialdemokraterna och Centern vill få oss att tro att det stundande EU-valet är en folkomröstning om extremism. Högerpopulismen hotar Europa, säger man, och nu måste vi alla kraftsamla mot den varböld som förgiftar vår kultur. Strategin fungerade i det senaste riksdagsvalet. Människor jag känner påverkades av Socialdemokraternas svartmålning av Sverigedemokraternas påstått odemokratiska sinne. Efter valet fortsatte det på samma sätt när Stefan Löfven ville få över mittenpartierna på sin sida för att försäkra sig om fortsatt regeringsinnehav.

Ordet extremism kommer från latinets ”extremus”, som i konkret rumslig betydelse syftade på något som låg längst bort. I figurativ eller metaforisk betydelse blev ”extremus” det som låg längst bort från det brukliga, det normala. Ungefär som i dagens svenska alltså: det extrema är det som är mest fjärran från mittfåran.

Problemet är bara att det finns något djupt relativt över vad som är extremistisk och inte. På Wikipedia skriver någon klokt: Extremism är ett historiskt relativt begrepp. Inte sällan är det som betecknas som extremism vid en tidpunkt en mer normal uppfattning vid en annan.

Det som är extremt vid ett skede av historien blir normalt vid ett annat. Dessutom pågår det vanligtvis en kamp om att befinna sig i mitten av spelrummet och att framstå som den som representerar det normala, det givna, och inte det udda. Ingen vill vara extremist, ingen vill framstå som avvikande.

Men för att förstå den verkliga laddningen av ordet extremism bör vi göra skillnad mellan två olika saker här. Extremisten är till att börja med någon som driver en tanke, en princip till sin spets. Extremisten kompromissar inte. Det är själva renhetstänkandet, kompromisslösheten som avses när man i det här fallet talar om extremism. Men det finns en aspekt till. Och det är den extremism som avses när man talar om dem som för tillfället befinner sig längst bort från mittfåran för vad man ska tycka. Det handlar då om en mer socialt betingad extremism. Den som inte ansluter sig till mainstreamtänkandet placerar sig utanför mitten, utanför mittfåran. Här finns en sociologisk dimension som handlar om grupptänkande. Befinner man sig för långt ut på en skala riskerar man att hamna utanför gemenskapen. Det normala blir vi här hemma i byn och på torget, men det extrema blir det som finns därute i utmarkerna och som vi inte släpper in innanför murarna.

Vad det handlar om när Centern och Socialdemokraterna anklagar Sverigedemokraterna för att vara extremister är dels att man beskriver dem som kompromisslösa fanatiker som förblindats av sitt enögda hat, men också att man vill utesluta dem ur gemenskapen genom att påpeka att de inte är som oss andra. ”Sverigedemokraterna är inte ett parti som andra” brukar det heta. Det är rätt att de befinner sig där ute i kylan för de är fanatiker, de är galna fascister, de är förblindade av sin främlingsfientlighet och sin förkastliga människosyn.

Men som sagt. Det finns ett mått av relativitet i tanken om det normala och det extrema. En person som Annie Lööf skulle mycket väl kunna beskrivas som både fanatisk och avvikande i ett annat sammanhang än 2019 års Sverige. Både Centern och Socialdemokraterna talar ständigt om sin kamp och sin kompromisslöshet. De tänker minsann inte förhandla med Sverigedemokraterna, de tänker inte dagtinga med sina övertygelser. ”Högerpopulismen” ska bekämpas, inte inkluderas i det gemensamma. Och när det gäller den praktiska politiken är det uppenbart att resultatet av denna kompromisslöshet mot ”högerextremismen” är att en fjärdedel av de människor som idag bor i Sverige antingen är födda utomlands eller har två föräldrar som är födda utomlands. Kan det verkligen beskrivas som en ”normal” situation för ett litet land som Sverige som inte haft några konflikter i sitt närområde sedan Andra världskriget? Är det inte snarare så att de som säger sig stå för det normala har givit oss en situation som är både udda och ”extrem”.

Poängen med denna artikel skulle kunna vara att ingen äger monopol på det normala. Det hade varit lätt att bara hänvisa till en allmän relativism och säga att det som är normalt för Stefan Löfven och Annie Lööf inte är normalt för oss andra. Men låt oss inte gå i den fällan. Det är sant att det finns något relativt över vad som är normalt och extremt. Det hindrar dock inte att det normala brukar se ut på ett visst sätt och det extrema på ett annat. För om vi skulle våga oss på att definiera det normala utifrån hur det faktiskt har sett ut i de flesta länder och kulturer under historiens gång när det gäller frågan om ”öppenhet” och immigration så är det knappast herr Löfven eller fru Lööf som kan göra anspråk på någon form av normalitet.

Jämför Sverige med övriga nordiska länder under den senaste tioårsperioden. Vem kan påstå att svensk politik på något sätt skulle placera sig i den icke-extrema mittfåran? Det är Sverige som är extremt och det är svensk vänster, inklusive den borgerliga regering som styrde Sverige mellan 2006 och 2014 som placerar sig längst ut på skalan. Vilka vettiga och normala länder lägger ned sitt försvar och öppnar sina gränser på vid gavel? Det är våra vänsterpolitiker (i vid bemärkelse) som är de verkliga extremisterna. Symtomatiskt nog är det också de som är kompromisslösa, som vägrar tala med sina motståndare och som framstår som religiösa fanatiker med sina godhetspredikningar och renläriga principer.

Det är uppenbart att det i svensk politik utspelas en kamp just nu om monopolet på det normala. Kristdemokraterna säger att de vill göra EU ”lagom” igen. Om detta slår väl ut kommer de antagligen snart även vilja göra Sverige lagom igen. Vänstern å sin sida tjatar som sagt om att EU-valet är en folkomröstning om högerextremismen. Som om de någonstans hade börjat ana att det är de själva som står för extremismen och att motståndarna snart kan ta över normalitetsmonopolet. Socialdemokraternas kampanj enligt vilken SD står på fel sida om den svenska historien var också intressant. Börjar de bli rädda? Har de börjat tänka att de själva gjort sig skyldiga till misstag som det kommer ta generationer att rätta till, om det ens är möjligt?

För min egen del är bilden ganska tydlig. Den politik vi haft i Sverige de senaste tjugo åren har till stora delar dikterats av en progressiv extremism. Att vänstern nu propagerar så intensivt för en kamp mot högerextremismen handlar om att en längtan efter återvunnen normalitet har tagit form i samhället och de känner att detta är en längtan bort från det mesta av det de själva står för. Förhoppningsvis är vänstern på väg ut genom dörren, bort till de öde utmarker där deras kompromisslösa och samhällsdödande principer hör hemma.

Gör Sverige lagom igen! Leve det verkligt normala! Ned med vänsterextremismen!