Låter det larvigt? Jag menar allvar.

Dagens Nyheters ledarsida har upptäckt en ny sorts strukturellt förtryck vid sidan av den toxiska könsmaktsordningen och de lika pyrande virulenta rasfördomar som PK-isterna anser grassera i vårt land, nämligen cyklisthatet.

Ledarskribenten förklarar att ”högerpopulister” som hatar cyklister finns över hela världen. (Det hade jag ingen aning om. Jag trodde vi var en exklusiv svensk gruppering.) Enligt en australiensisk studie anser cyklisthatarna att cyklister bara är 45 procent mänskliga. Polens tidigare utrikesminister Witold Waszczykowski menar att ”cyklister och veganer” inte omfattar ”polska värderingar”. Finlands tidigare utrikesminister Timo Soini har farit ut mot ”vegetarian-bög-cyklister”.

Ledarskribentens uppfattning är att ”man förstås bör skratta” åt ”den sortens löjeväckande attityder”. Visst kan man skratta åt särskilt skruvade uttryck för fördomar mot cyklister men själva konflikten mellan å ena sidan cyklister och andra tvåhjulingsförare och å den andra övriga slags trafikanter inklusive fotgängare är inget att leka med. Inga sociala bråk som stör mer än en vårvind är för övrigt att leka med.

Jag retar mig varje dag på cyklister och på senare tid även alltmer på elmopedister. Cyklister far i raketfart genom parker och trotsar alla förbudsskyltar. De underlåter att stanna vid rött ljus eftersom de tycker det tar för mycket energi från kroppen att först bromsa och sedan axa igen. De kör mot enkelriktat och eftersom de är räddare för bilar än för fotgängare väljer de ofta trottoarerna i stället för cykelbanorna i gatan. De vinglar fram mellan fotgängarna på trottoarerna så att man som gående inte törs ändra riktning utan att först kolla bakåt. Om man säger åt en cyklist att trottoarerna är avsedda för fotgängare får man ett finger eller något okvädningsord tillbaka.

Det här är en ganska ny konflikt och jag vet vad den beror på. Den beror på att polisen sedan några årtionden slutat att hävda det regelverk som gäller för cyklister. Förr i tiden, som jag minns det, var polisen sträng mot cyklister som bröt mot reglerna. Cyklister som körde mot enkelriktat kunde bli stoppade och bötfällda. (Det fanns patrullerande poliser som kunde ingripa mot sådant.) Att cykla på trottoarerna var inte ens att tänka på. Fotgängarna värnade sitt territorium.

Att sådana som jag utvecklar vad en ledarskribent på Dagens Nyheter troligen skulle avhåna som fördomar mot cyklister beror alltså på att staten inte gör sitt jobb. Egentligen borde jag inte bli arg på cyklisten som hotar att meja ned mig ty att folk alltmer bryter mot regler som inte upprätthålls är bara naturligt – hur länge skulle du fortsätta att betala skatt om Skatteverket la ner verksamheten? – utan i stället vända min vrede mot politikerna eller Rikspolischefen eller någon annan makthavare som i verkligheten är den ytterst skyldige. Genom att inte göra sitt jobb har polisen berett marken för en obehaglig och alldeles onödig ny social konflikt (som Dagens Nyheters ledarsida kan göra sig lustig över för att slå lite olja på känslolågorna och därmed ytterligare förstöra stämningen).

Jag undrar om det inte är samma sak med den, som jag tror, tilltagande motviljan mot invandrare. För några årtionden sedan fanns, påstår jag, knappt några rasistiska fördomar i Sverige. Men nu finns de. De har uppstått genom samma mekanismer som de nyuppfunna fördomarna mot cyklister, nämligen som ett resultat av politiken. När invandrare får förtur till tandläkarmottagningarna och förtur i bostadskön och bidrag som kommunerna tar från äldreomsorgen – eller de svenskfödda medborgarna åtminstone tror att det ligger till på det sättet – så kommer de att vända sin argsinthet mot invandrarna av precis samma skäl som jag ilsknar till på cyklister. Och när landets samlade PK-ister och invandringsaktivister skyller denna nyskapade schism på att svenskarna skulle vara besatta av strukturell, vilket betyder ungefär genetiskt betingad, rasism så blir effekten likadan som den som Dagens Nyheter hetsar fram med sitt destruktiva hån.