När den fina borgerligheten ska diskutera konservatismernas återkomst verkar den inte vilja ta i immigrationsfrågan. Tydligt avstånd markeras till ”populism” eller ”ful konservatism”. Borde inte konservativa lära av sina misstag? Det tog 50 år för 68-vänstern att ta över våra institutioner. Vilket Sverige har vi 2069?

Det verkar finnas en förnäm och bildad medelklass i Sverige som gärna engagerar sig i konservatismens återkomst men som inte vill besudla sig med frågan om immigrationen. Bildning och tradition, stil och smak: gärna, men inte primitiva rop efter ett svenskt Sverige. Det får den vulgära massan ägna sig åt: de där som röstar SD, som kanske äger husvagn eller eventuellt bräker på skånska. Senaste numret (3/2019) av Axess innehåller ett antal artiklar på temat ”Konservatismernas återkomst”. Det finns också en videoupptagning på Youtube från ett seminarium som arrangerades i ämnet där artikelförfattarna diskuterar sina texter.

Jag ska inte recensera innehållet i de olika artiklarna utan bara konstatera att immigrationsfrågan lyser med sin frånvaro. Jenny Sonessons text och föredrag om nödvändigheten av en restriktiv immigrationspolitik utgör visserligen ett undantag, men Sonesson säger sig vilja se en ”liberal nationalism” och markerar därmed även hon ett avstånd till den nationalistiska konservatismen. (Paradoxerna tar aldrig slut i vår politiska samtid: endast den som inte säger sig vara konservativ vågar vara det på riktigt…)

Visst förklaras konservatismens återinträde på scenen av att vi saknar sammanhang, att vi saknar rötter och små gemenskaper. Visst är konservatismens återkomst en reaktion på en långtgående liberalisering och visst måste en återuppfunnen svensk konservatism förhålla sig till att vi kanske är världens mest sekulariserade land. Allt det där är viktigt. Men man måste väl ändå vara både döv och blind för att inte uppfatta att det som förenar Västvärldens konservativa politiska rörelser idag är det nya eller gamla immigrationsmotståndet.

Håkan Boström nämner i en kommentar han gör på seminariet att det finns en ”fin och en ful konservatism”. I Axess möter vi den fina konservatismen: den som inte verkar vilja kännas vid immigrationsfrågan. Men är detta verkligen en rimlig hållning? Behöver inte den bildade medelklassen erkänna immigrationens avgörande betydelse för de senaste årens konservativa återupplivande?

Ordet konservatism kommer från latinets ”conservare”, bevara, och vad Västvärldens människor vill bevara 2019 är framför allt sin kulturella och nationella identitet. Är man konservativ i Sverige vill man bevara svensk kultur, svenska traditioner, svensk religion, en svensk självmedvetenhet, en svensk syn på moral, kärlek, sexualitet, personlig frihet. Ämnen som könsroller, skola och försvar triggar också igång konservativt lagda människor, men sällan med samma passion.

Om den fina svenska borgerligheten inte vill ta i immigrationsproblematiken på grund av att den markerar sociologisk underlägsenhet (”ful konservatism”) riskerar denna borgerlighet att bli en del av problemet snarare än en del av lösningen. ”Vilket problem?” undrar någon och det svarar jag gärna på: Problemet att hela vår livsvärld – vår kultur, våra traditioner, vår självmedvetenhet – är utsatt för ett hårt tryck från en revanschistisk vänster som nu passar på att använda sig av den omfattande immigrationen av människor från väsensskilda kulturer för att bevisa obetydligheten av allt vi tidigare hållit för heligt.

En annan sak jag ställer mig undrande till är den märkliga övertygelse om alltings beständighet som framskymtar när borgerliga intellektuella talar om ”Sverige” eller om ”vi i Sverige”. Det är som om tiden stått still sedan 1960. Sverige bara finns där av sig självt, som en självklarhet; ingenting har förändrats, nation och kultur har aldrig ifrågasatts.

Kanske har vi att göra med en intellektuell övre medelklass vars själva affärsidé är att kunna urskilja det beständiga, det verkliga, det konstanta bortom alla tillfälliga vanföreställningar och visioner och som därför tenderar att betrakta alla samhällsförändringar lite lojt från ovan? En sann intellektuell ser det beständiga bortom alla förändringar, en ledarskribent eller akademisk forskare ser de långa linjerna bortom tillfälliga slagord. Man nedlåter sig inte till att debattera dagsländor. Tidningsrubriker får andra diskutera.

Men har dessa eftertänksamma människor verkligen någon insikt om de omvälvande demografiska förändringar som i detta nu äger rum i vårt land? Vet de om att cirka 25% av de människor som idag utgör Sveriges befolkning antingen är födda utomlands eller har två utrikes födda föräldrar? Vet de om att vi har kommuner i storstadsområdena där runt hälften av befolkningen har utländsk härkomst? Hur länge kommer det överhuvudtaget vara relevant att tala om ”vi i Sverige”? Vilka är egentligen dessa ”vi”? Och när blir ”vi” några andra?

Det talas ofta om vänsterns marsch genom institutionerna. Den radikala 68-vänstern har på 50 år tagit över kyrka, public service, utbildningsväsende, statsapparat. Är det verkligen samma ”vi” i Svenska kyrkan idag som för femtio år sedan? Är det samma ”vi” på Svenska Dagbladets kultursida?

Det är en vedertagen uppfattning att den konservativa, och även liberala, borgerligheten underlåtit att bjuda verkligt motstånd mot vänstern när den tagit över DN, SvD, public service, Svenska kyrkan, universiteten, skolan och stora delar av vår statsapparat. Kanske behöver man förstå att vi om femtio år, 2069, kan ha en situation liknande den idag där människor som i grunden står främmande inför det som institutionerna från början var avsedda att uppbära har tagit över dem. Jag menar inte att islamister kommer att infiltrera hela den svenska statsapparaten (även om ingenting får uteslutas), men att människor som primärt inte identifierar sig med Sverige, med svensk kultur, med kristendom, med protestantism, med demokrati, med öppenhet, med opartiskhet i sitt tjänstemannautövande och med så mycket mer som vi tar för självklart kommer att ha hittat in på alla nivåer i myndigheter och organisationer och att detta inte kommer att passera obemärkt.

Våra samhällsinstitutioner har garanterat vissa former av beständighet över tid. Men dessa institutioner burits upp av en svensk befolkning, av en svensk självmedvetenhet, en svensk medelklass, en svensk identitet, som sammantaget gjort Sverige till Sverige och våra svenska institutioner till våra svenska institutioner. Visst har vi tagit intryck av andra kulturer även tidigare i historien, visst har vi påverkats förr av invandring. Och visst är det så att många som kommer hit finner sig väl tillrätta i våra system och bär upp dem med den äran. Men rejäla mått av försiktighet är ändå att rekommendera. Precis som den konservativa borgerligheten borde ha tagit upp kampen mot kulturvänstern på 1970- och 1980-talen, borde man idag kliva ned från sin piedestal och möta sina fiender där de finns. Vad är det man vill bevara om man inte ens bryr sig om huruvida Sverige är svenskt eller inte?

Nu krävs det mer av ful konservatism och mindre av fin. Våga ta i immigrationsfrågan! En allians mellan den borgerliga och den folkliga konservatismen är en historisk nödvändighet. Här gäller det att rädda vad som räddas kan.