Levande organismer har alltid någon strävan. Träd, ödlor, bönder, företag för, var och en på sitt sätt, en kamp för överlevnad och tillväxt. Även den svenska staten, representerad av vår tids härskande politikervälde, utkämpar en strid som i sista hand, liksom när det gäller andra levande varelser, har sin egen överlevnad och utveckling som högsta mål.

Politikerväldets ambition, förutom att gynna sig själv, vilket det har gemensamt med alla andra slags välden, är att omvandla verkligheten. Gå åttio år tillbaka. Folk hade det eländigt med utedass, vägglöss och fattigdom. Det skulle politikerna ändra på. De flesta medborgare tyckte att välfärdsstaten var ett vällovligt projekt och röstade på politiker som drev det.

Observera skillnaden mellan denna politiska ordning och de flesta föregående. Det handlade inte om exempelvis en kapitalistklass som härskade över, värnade om och strävade efter att bevara en etablerad ordning. Politikerväldets ambition var mer revolutionär. Samhället skulle omvandlas lite i taget. (Därför lärde sig politikerna redan tidigt att de liksom var i opposition till sig själva eftersom de hela tiden skulle reformera status quo.)

Så inleddes ett krig mot den faktiskt existerande verkligheten. Mycket gott åstadkoms på det sättet ty allt är inte bra bara för att det existerar. Men hur länge håller affärsidén att man ska göra om verkligheten? Hur ska man i längden kunna förklara och legitimera sådana ambitioner för dem som i sista hand betalar för projektet och utsätts för dess verkningar, nämligen just verklighetens eget folk? Verklighetens folk blir med tiden alltmer skeptiskt mot politikerväldets bemödanden.

Kriget mot verkligheten måste därför underbyggas med ett stabilt ideologiskt fundament av innebörd att verkligheten egentligen inte finns eller i varje fall är så diffus att den inte utgör något trovärdigt alternativ till politikernas strävan att göra om den till något annat. Det är inte en välfungerande stad politikerväldet bombar sönder, utan bara skuggor, ruiner och falska berättelser. På det viset utvecklas den politiskt korrekta ideologi som lär att det inte finns någon sanning utan bara olika narrativ. Det betyder att ingen med hjälp av sitt sunda förnuft med trovärdighet kan sätta sig upp mot makten. Om det inte finns någon ovedersäglig sanning som ger rätt så är det bara makt som ger rätt.

Politikerväldets krig mot verkligheten är lika mycket en andlig våldtäkt mot tänkesätten hos verklighetens folk som ett försök att styra deras tillvaro och ta deras pengar.

Till exempel finns det i verkligheten två kön, man och kvinna, som har vissa medfödda olikheter. En front i kriget mot verkligheten har under de senaste decennierna varit att reformera denna ordning. Detta sker exempelvis genom att politikerväldet finansierar akademiska tänkare som förklarar att det inte längre bara finns två kön, utan kanske 50, man vet ännu inte exakt hur många, mer forskning behövs. Politikerväldet betalar också för att tvåkönsverkligheten på olika sätt ska utplånas i de skolor och förskolor som det finansierar till exempel genom att försöka förmå små pojkar att bete sig som små flickor.

Ett annat uppfattning från verkligheten som också bekrigas av politikerväldet – och av de aktivistgrupper som politikerväldet finansierar – är lika fundamental som det där med könen, nämligen att kunskap och erfarenhet är bättre än okunskap och omognad och att verkligheten är så inrättad att det krävs fallenhet, tid och ansträngning för att en människa ska avancera mot högre kunskap och visdom.

Sådana grundläggande insikter om den mänskliga tillvaron står i vägen för politikerväldets ambitioner att bilda en ny sorts lyckorike där alla har samma fallenhet för kunskapsinhämtning och därför hela årskullar med fördel kan skickas till universitet. Men eftersom verkligheten trots politikerväldets föresatser inte kan upphävas fungerar inte utbildningspolitiken mål om högre utbildning till alla om man inte sänker kunskapskraven radikalt.

När man genom doktrinen att det bara finns narrativ, ingen sanning, levererat ett grundskott mot själva tron på kunskapen och metoderna för dess inhämtande så behöver man inte längre respektera den traditionella vetenskapen. Då värderas den lätt handikappade och okunniga sextonåriga Greta som en lika tung, eller tyngre, auktoritet i klimatfrågor än exempelvis vetenskapsmannen Lennart Bengtsson som ibland skriver krönikor i ärendet på dessa sidor.

Samma sak i annan vinkel och belysning är att barns uppfattningar ska tas på lika mycket allvar som vuxnas. I verkligheten är barn mindre utvecklade än vuxna och måste med ett avsevärt besvär för de vuxna uppfostras till vett och förnuft. Men politikerväldet tål inte andra auktoriteter än sig själv och vill därför sätta sina anställda dagisfröknar och socialsekreterare över föräldrarna. Det lättaste sättet att göra det är att förneka och motarbeta verklighetens hierarkiska maktfördelning mellan föräldrar och barn.

Kriget mot verkligheten pågår överallt och med allt större aggressivitet i hela vårt samhälle. Det som är uppenbart för verklighetens folk måste bestridas. Verklighetens sanningar och ersätts med nyuppfunna dogmer. En sådan dogm är den statliga värdegrunden som utarbetats av Skolverket. Enligt den har alla människor lika värde. Vad det riktigt betyder vet man inte, till exempel att alla har samma lön eller springer lika fort i Olympiaden eller betingar samma pris på en eventuell slavmarknad eller älskas lika mycket av Stefan Löfven. Den statliga värdegrundens proveniens är också oklar. Den har inget stöd i vårt samhälles heliga urkunder, till exempel FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, där det i stället för ”allas lika värde” talas om ”allas lika värdighet” vilket är snäppet mer begripligt.

I mångkulturpropositionen 1975:26 gör staten ett intellektuellt språng och överför dogmen om alla människors lika värde till en besläktad trossats om alla kulturers lika värde. Detta är en ännu märkvärdigare svensk statlig uppfinning. Veterligen har inget tidigare samhälle känt sig manat att deklarera något så främmande för verkligheten som att alla kulturer skulle ha lika värde. Det räcker med att betrakta åt vilket håll migrantströmmarna går för att inse vilka bedömningar människorna själva gör.

Voffo gör di, det vill säga staten, på dette viset? Det går inte säkert att veta. I sådana situationer är grundtipset att det handlar om makt. Jag kan inte komma på något annat än att politikerväldet har totalitära ambitioner. Det vill utradera alla naturliga sanningar som kan utmana makten och ersätta dessa sanningar med sådana som politikerväldet självt och dess apparater har tänkt ut och fäst i lag.

Kriget mot verkligheten är ett krig mot verklighetens folk.