Nyligen hittade jag en bok med titeln Max Havelaar i min bokhylla. Boken var skriven av en författare som jag aldrig hört talas om. Han hette Eduard Douwes Dekker och visade sig vara en av Hollands mest hyllade skribenter tillika tjänsteman i det holländska imperiet med stationering i Nederländska Indien, numera Indonesien.

Herr Google sa att Douwes Dekker var mycket kritisk till det holländska kolonialväldet och hade skapat en skandal med boken jag höll i handen – nytryck från 1979 ska erkännas – vilket hade lett till stor omvälvning av Hollands koloniala system. Jaha, tänkte jag, således en ny uppgörelse med den vite mannens synder i främmande land, och började läsa.

Jag ska inte rekommendera dig att ta efter för boken är trögläst och osammanhängande och borde ha behandlats av en särskilt brutal redaktör. Hur Douwes Dekker kan hållas för en säker stilist överstiger mitt förstånd. Men jag höll ut i alla fall eftersom den historia som berättades var precis tvärtom mot vad jag förväntat mig.

Max Havelaar är en ung kolonialtjänsteman med idealistisk läggning i staden Padang på Sumatra. Han har tagit ederna han svurit och löftena han avlagt vid sin tjänstetillsättning på allvar. Ett av de viktigaste löftena är att västerländsk civilisation ska införas och folkens levnadsvillkor förbättras. Förtryck, stöld och utsugning ska därför beivras och ansvariga bestraffas.

Nu visar det sig att befolkningen sedan urminnes tid ägnat sig åt att förslava och plåga varandra inom ramen för ett strikt hierarkiskt system där varje nivå sög ut de underställda nivåerna exempelvis genom att stjäla deras bufflar och tvinga dem att arbeta gratis på den mer högrankades risfält.

Det märkvärdiga är därför att utsatta fattiga människor som får sin enda buffel stulen av hövdingen på natten i hemlighet smyger till Max Havelaar för att tjalla. De litar nämligen på att Havelaar till de fattigas beskydd ska underlåta att nämna deras namn när han tar itu med hövdingen:

Det var rörande hur de fattiga människorna litade på Havelaars ridderlighet, på att han inte skulle kalla dem till att upprepa öppet nästa dag vad de hade sagt på hans rum. Det skulle ju ha inneburit misshandel för dem alla och döden för många. Havelaar antecknade vad de sa, och sedan uppmanade han dem att återvända till sin by. Han lovade att rättvisa skulle skipas bara de inte revolterade och inte utvandrade som många tänkte göra.

Men hur kunde detta uppfattas som en svidande uppgörelse med den holländska kolonialismen? Den tycktes ju bära den vite mannens börda med heder. Men så var det inte. Max Havelaar var en enskild tjänsteman och idealist. Det normala var att de europeiska herrarna lät hövdingarna hållas och fortsätta sitt maktmissbruk mot de lägre klasserna. En vanlig kolonialtjänsteman skulle ha gått till hövdingen med anklagelsen om buffelstöld varpå hövdingen kränkt skulle ha nekat till handlingen. Då skulle den klagande bonden ha kallats fram. Krälande i stoftet för hövdingen skulle denne ha tagit tillbaka hela anklagelsen och fått kolonialtjänstemannen att känna sig som en idiot. Därefter skulle tjallaren ha bestraffats för falsk angivelse. På det viset stoppades rättvisans gång vilket var det mest bekväma för de europeiska herrarna.

[Kolonialtjänstemannen] visste nog hur det kom sig att folk drog in sina klagomål. Men det gav honom tillfälle att låta hövdingen sitta kvar i heder och ära på sin ämbetsstol, och han själv besparades den tråkiga uppgiften att besvära regeringen [i huvudstaden Batavia, nuvarande Jakarta] med ledsamma besked. De samvetslösa kverulanterna straffades med spö, hövdingen hade triumferat och kolonialtjänstemannen återvände till huvudorten i det angenäma medvetandet att han hade ”ordnat” saken riktigt smidigt igen.

Douwes Dekkers anklagelse mot kolonialväldet var alltså inte att det misshandlade och exploaterade Indonesiens folk utan att det underlät att utöva sin civiliserande och fostrande gärning.

I själva verket handlade Hollands koloniala äventyr i Sydostasien om ett pactum turpe mellan européerna och de lokala härskarna. Holländarna fick kaffe, te, kryddor och andra bra asiatiska saker, hövdingarna fick provision mot att de höll ordning på folket och folket fick göra arbetet. Folkets situation var bedrövlig, vittnar Douwes Dekker, men om kolonialismen gjort den sämre eller bättre framgår inte.