Nyligen var det två år sedan en terrorist från Uzbekistan mördade fem personer på Drottninggatan i ett terrordåd. Terroristen, som hade ett utvisningsbeslut, hade aldrig blivit avvisad från Sverige utan fortsatte leva i vårt samhälle som en fri man. Och medan han planerade för terrordådet arbetade han svart hos bland annat en känd underhållare.

På årsdagen av terrordådet skrev jag ett inlägg på min Facebooksida. Jag skrev:

Idag är det två år sedan terrordådet på Drottninggatan där fem människor mördades, bland dem Ebba Åkerlund 11 år. En outsäglig ondska och en mörk dag för de drabbade och deras anhöriga och för hela vårt samhälle. För Ebbas familj en pågående fasa, som förstärks av att Ebbas grav skändats och vandaliserats regelbundet av en person som är känd av polisen men som ändå inte tycks gå att stoppa.

Ebbas pappa har klandrat myndigheter och politiker för det som skedde, och varför skulle han inte göra det? Terroristen på Drottninggatan skulle ha utvisats långt tidigare men kunde stanna kvar i landet, försörja sig genom svartjobb hos bland andra en känd underhållare och därmed också planera och genomföra sitt terrordåd. Det är en skam.

Och det är precis vad jag tycker. Hela förfarandet kring de många utvisningsbesluten, och kring Drottninggatanterroristens fall, är skamlöst. Jag håller helt med Ebba Åkerlunds pappa i hans kritik mot Sveriges styrande elit, för det är en elit som alltför länge nonchalerat medborgarnas väl och ve. Hur många potentiella terrorister som går fritt omkring i vårt samhälle är det ingen som har en aning om, och inte tycks det vara det problem man brottas mest med heller. Titta bara på de fumliga försöken att införa antiterrorlagar avpassade för IS-monstren – allt har varit halvhjärtat, senfärdigt, vagt och verkningslöst. Det visar på en oerhörd brist på respekt för medborgarna.

När jag skrev mitt inlägg på Facebook fick jag en kommentar om att det viktigaste av allt var att svenskarna slutade vara så rasistiska. På min fråga om vad rasism har att göra med att fördöma ett terrorbrott där fem personer mördats fick jag ett långt och mycket detaljerat svar som gick ut på att de kristna minsann gav sig ut på korståg en gång i tiden. Därför har vi västerlänningar heller inte rätt att döma andra som begår terrorbrott.

Det är en skev syn på terrorbrott. Det är så dumt att det knappt förtjänar ett svar. Den som verkligen anser på allvar att vi saknar rätten att fördöma terrordåd på grund av att det funnits korsfarare för ett antal sekler sen är knappast mottaglig för argument, hur sakliga de än må vara. Men det är likväl ett intressant fenomen för om man drar ett sådant resonemang ännu lite längre så innebär det att vi faktiskt inte har rätt att fördöma några terrordåd överhuvudtaget. Men de som manar till eftertanke och besinning varenda gång en islamist spränger sig själv och andra i luften har knappast samma attityd när det gäller terrorister som Anders Behring Breivik eller nu senast terroristen i Christchurch, Nya Zeeland. Jag har i alla fall aldrig hört någon opponera sig mot fördömandet av terrordådet i Nya Zeeland, eller påpeka att vi ska besinna oss, eftersom den kristna världen minsann också begick terrorhandlingar för tusen år sedan.

Det är enbart när det handlar om terror med islamistiska förtecken som dessa pekpinnar infinner sig. I korthet skulle man kunna sammanfatta det så här: När det sker ett terrorbrott med islamistiska förtecken anordnas en ljusmanifestation mot islamofobi. Och när det sker ett terrorbrott med andra förtecken ordnas också en ljusmanifestation mot islamofobi.
Själv likställer jag politisk islam – islamism – med vilken annan odemokratisk ideologi som helst. Islamism är helt att jämställa med nazism, fascism och kommunism när det gäller värderingarna; alla dessa våldsbejakande ideologier strävar efter likformighet genom våld och mord. Sådana ideologier ska det helt enkelt inte finnas plats för i ett modernt demokratiskt samhälle.

Vi ska därför inte behöva vakta vår tungor när vi pratar om terroristen på Drottninggatan – vi har rätt fördöma hans gärningar i precis så skarpa ordalag som vi vill. Vad korsfararna gjorde för 800 år sedan kan inte, och ska inte, inte användas som en ursäkt för att se mellan fingrarna på terrorism idag.