Själv har jag ett drygt halvsekellångt politiskt intresse bakom mig. Jag började följa de politiska debatterna i elva-, tolvårsåldern när familjen skaffade TV året 1957. Jag minns debatten mellan Högerns Jarl Hjalmarsson och Kommunisternas Hilding Hagberg. Och Bertil Ohlins intellektuellt skarpa attacker på Tage Erlander. Efter de första formativa åren har jag fortsatt följa rikspolitiken och dess ”utveckling” och förändring. Jag har på senare år alltmer funderat över vad bildning är och hur det är beställt med våra makthavares (rikspolitiker, myndighetschefer och storföretagsledare) kunskaper och bildning. Jag tycker mig också ha sett en förändring av de personligheter som blir politiker och som tilldelas de högsta posterna inom rikspolitiken.

När jag diskuterar frågan med mina intellektuella vänner är deras uppfattning liksom min att våra makthavare tidigare tillhörde det bildade skiktet av medelklass och överklass. Vår gemensamma bild är också att detta inte längre är förhållandet. Vi har svårt att namnge en enda person inom rikspolitik, myndighetsledare och storföretagsledare som ger intryck av eller låter ana något som liknar bildning i traditionell mening. Inom rikspolitiken inklusive regeringen är det tydligt. En tänkbar förklaring är att riksdag och regering ofta rekryteras ur de grupper som påbörjat sin politiska bana inom ungdomsförbunden och sedan arbetat sig upp inom den politiska klassen. På senare år har Sverige haft ministrar som aldrig haft ett riktigt arbete. En undersökning bland slumpvis utvalda rikspolitiker inklusive den nuvarande regeringen visar att många hoppat av från högre utbildning. Det vore intressant att se en systematisk genomgång av detta fenomen.

Den bristande bildningsnivån kan antas bidraga till att förklara de märkliga uttalanden som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin fällt om Sverige jämfört med de muslimska migranternas kultur.

Först Fredrik Reinfeldts herostratiska uttalande: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

Mona Sahlins uttalande är av samma typ: ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er.”

Båda citaten är i sin demonstrativa okunnighet remarkabla. Värst är Mona Sahlin som frånkänner oss svenskar inte bara en kultur och identitet utan också en historia. Är Mona Sahlins historiska kunskaper ett resultat av den socialdemokratiska skolan?

En gång i tiden var partiledare högutbildade. Folkpartiets ledare Bertil Ohlin var professor i nationalekonomi och på sin tid en av de ledande ekonomerna i världen. Var har vi den typen av kompetens idag? Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Karlsson var akademiker. Carl Bildt var drop out men kan inte beskyllas för att sakna kunskaper och bildning. Göran Persson var drop out. Han uppmärksammades medialt när han påstod att trebetygsuppsatsen var klar men låg i hans kassaskåp. Han fick senare revansch när partikamraten S och rektorn vid Örebro Högskola Janerik Gidlund tilldelade statsministern Göran Persson ett hedersdoktorat. Därefter utsågs Örebro högskola till Örebro Universitet.

Arbetarrörelsens tidiga ledare var inte alltid akademiker. Arbetarrörelsen hade dock i sin tidiga utveckling ett starkt bildningsideal och bildningsprogram. Ett tydligt exempel, det finns flera, är finansminister Gunnar Sträng med statarbakgrund. Genom bred läsning skaffade de sig en gedigen bildning och som också möjliggjorde deras engagemang och senare politiska karriärer ända in i socialdemokratiska regeringar. De både hade och hyllade bildningsidealet. Det är inte lika tydligt längre.

I den nuvarande regeringen under Stefan Löfven är detta extremt tydligt. Utbildningsnivån i JÖK-regeringen är låg. En granskning som Dagens Industri gjort visar att många ministrar dessutom på regeringens hemsida skönmålar sina CV:n för att dölja bristerna. Hela sju av ministrarna i JÖK-regeringen är drop outs eller har bara oavslutade enstaka universitetskurser.

Thomas Persson, som är universitetslektor vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, menar att utbildningsnivån inom regeringarna under lång tid sjunkit stadigt samtidigt som utbildningsnivån i samhället generellt kraftigt har höjts. Enligt Persson är en förklaring till den sjunkande utbildningsnivån bland toppolitiker att alltfler rikspolitiker gått in i sina respektive partier i unga år och sett politiken som sin huvudsakliga karriär medan det förr var vanligare att man gick in i politiken efter att man haft en yrkeskarriär. Enligt Persson är utbildningsnivån för svenska statsråd lägre än i många andra jämförbara länder som exempelvis i Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Sprungen som jag är ur klassisk arbetarklass är läsning en livsnödvändighet för mig. Det illustreras av följande citat om vikten av läsning från en okänd tänkare. ”Läsning gör en inte nödvändigtvis till en god eller ens en bättre människa. Men den vidgar helt säkert ens aspektseende och det är till glädje åtminstone för en själv. Man får möjlighet att leva med i flera liv, att göra erfarenheter som man inte har. Och nuet blir inte så groteskt förstorat. Man behöver inte gå som en byfåne i tiden.”

Med bred kunskap och bildning avser jag insikter och kunskaper i filosofier och teorier om samhällets funktion och människors villkor över tiden, i den egna kulturens kanon inom litteratur, konst, skulptur, musik, arkitektur liksom det egna folkets och nationens historia och utveckling. Om man idag i diskussioner eller i texter alluderar till klassiker eller till Bibeln så förstår våra politiker inte vad man menar. De kan därför inte heller förstå äldre konst som i mycket stor utsträckning utgår ifrån, refererar till eller är en parafras på exempelvis Bibelns texter och personer

Utan läsning inga kunskaper och ingen bildning. Utan kunskaper och bildning löper man risker både som person och som politiker. Som person blir man en ”byfåne i tiden.” Anledningen är självfallet att perspektiv och aspektseende blir begränsade och man därmed blir ett offer för teoretiskt och analytiskt enkla argument och påståenden. En politisk makthavare blir dubbelt farlig av samma skäl för att han/hon lever i en egen bubbla av okunskap och obildning och därmed låter sig påverkas av aktörer i den närmaste kretsen som lever i samma bubbla. Vanföreställningarna förstärks i en ömsesidigt kognitiv spiral. De har maktens fortlevnad för den egna gruppen som primusmotor. Deras samlade agerande speglar inte det allmännas intressen utan den egna gruppens intressen. Makthavare som lever i en sådan omgivning får den egna kognitiva bubblan bekräftad och förstärkt av dem som påverkar och influerar honom eller henne. Vederbörande har ingen ”inre agent” i form av bred bildning och kunskap som kan relativisera och korrigera utsagor och förslag i förhållande till generella idéer och sammanhang.

Diskussionen har fokuserat den obildade och okunniga politiska makthavaren ända upp på regeringsnivå. I själva verket är resonemanget i hög grad tillämpligt på makthavare i de statliga myndigheterna och bland företagsledare i de stora bolagen. Avsikten med artikeln är inte att leverera personangrepp utan att resa frågan om brister i breda kunskaper och bildning hos makthavarna innebär risker för Sverige socialt, ekonomiskt och politiskt.

Lennart Waara disputerade 1980 i ekonomisk historia på en avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier. Undervisat vid Uppsala universitet. Arbetat som revisionsdirektör på Riksrevisionsverket. Organisationskonsult med uppdrag åt bland andra finansdepartementet, utrikesdepartementet och åt Sida i Ryssland. Företagsledare i olika företag bland annat som VD och rektor för Beckmans School of Design och näringslivsdirektör i Örebro kommun. Blogg kring politik, samhälle och kultur: lennartwaara.com