Ända sen slaget vid Poitiers (mellan kristna och muslimer i Frankrike) år 732 har folken i det som kom att kallas Europa, gjort flera försök att ena sig till ett rike, till exempel genom Karl den store, Napoleon, Hitler och, efter andra världskriget, Europeiska Unionen (EU). Målet för vissa medlemsstater i EU är en ”ever closer union” och i slutändan en europeisk federation, medan vissa andra förespråkar en lösligare union med en så kallad subsidiärprincip, det vill säga att beslut tas på lägsta möjliga nivå.

Det finns nu flera tecken på att de federala krafterna i EU har nått vägs ände. Dess svanesång kan nog tillskrivas Frankrikes president Emmanuel Macron. Han publicerade nyligen ett öppet brev till alla Europas invånare där han bland annat föreslår gemensam gränsstyrka och asylpolitik. ”Vi behöver gemensam gränskontroll och europeisk solidaritet som varje land bidrar till att upprätthålla. Vi kan inte låta nationalister utan lösningar utnyttja människors ilska”.

Det är framförallt tre faktorer som talar emot ”an ever closer union”:

1. Tysklands förbundskansler Angela Merkels efterträdare, Annegret Kramp-Karrenbauer, AKK, har förkastat Macrons ideer.

2. De nationalistiska partierna i EU är på frammarsch och kommer att få ökat inflytande i det Europeiska parlamentet.

3. Brexit och hotet om att fler stater vill lämna EU.

Det största hotet mot federalisterna är att AKK på punkt efter punkt förkastat Macrons idéer om EU:s framtid. I Frankrike togs AKK:s svar emot som en krigsförklaring. ”Europavalet förvandlas till en konflikt mellan Tyskland och Frankrike”, skrev magasinet Le Point.

Kramp-Karrenbauer gick rakt på sak. EU ska inte förvandlas till en europeisk superstat. De europeiska institutionerna ska inte skydda invånarna mot allt från falska nyheter till hotet från lobbygrupper, och det ska inte finnas någon europeisk minimilön eller gemensam arbetslöshetsförsäkring. Varje land ska stå för och betala sina egna skulder, vilket är tvärtemot Frankrikes rop på solidaritet och gemensam skuldbörda.

Dessutom ämnar AKK inte stödja Frankrike i kampen om var Europaparlamentet ska ha sitt säte, det vill säga enbart i Bryssel och inte Strassburg (en gång i månaden). AKK har därmed visat att hon inte är någon ”Mini-Merkel”. Som trolig framtida ledare för EU:s största ekonomi väger hennes ord synnerligen tungt.

Vissa av de nationalistiska partierna i EU:s medlemsländer, ofta oförskämt benämnda populistiska, är redan i regeringsställning och vissa andra på frammarsch i respektive land. Nationalisternas mest karakteristiska drag är att de är emot muslimsk massinvandring, bejakar respektive lands nationella karaktär och ogillar, alternativt accepterar inte, beslut från byråkraterna i Bryssel. Flera av dessa partier var förr starkt emot EU och Bryssel, och några förespråkade utträde ut unionen. Men nu anser de, till exempel SD, att bättre resultat kan uppnås genom att reformera unionen inifrån, via det europeiska parlamentet.

Opinionsundersökningar visar att de nationalistiska partierna kommer att få betydligt fler ledamöter i parlamentet vid valet i maj. Detta faktum – i kombination med att dessa partier genom medverkan i nationella regeringar får ökat inflytande i ministerrådet, unionens främsta beslutsorgan – innebär att den politiska sammansättningen i EU:s organ kommer att förändras och EU:s färdriktning likaså.