I söndags handlade SVT:s Agenda bland annat om de svenska IS-terrorister som fängslats på plats i det sönderslagna kalifatet och som nu vill hem. Om sanningen ska fram tvekade jag i det längsta innan jag såg programmet, eftersom jag var orolig för att programmets vinkling skulle vara ohälsosam för den mentala hälsan, men när kommentarerna började dyka upp på sociala medier insåg jag att jag var tvungen att se det hela med egna ögon.

Jodå, det var synnerligen stort fokus på gråtande IS-kvinnor och IS-män med sorgsen blick. En bedrövad morfar fick också komma till tals, liksom en representant för Rädda barnen. Sverige har ett ansvar för terroristerna och deras barn, var budskapet från både morfar och Rädda barnen, och eftersom vi har ett ansvar för barnen har vi förstås också ett ansvar för deras föräldrar, fattas bara annat.

IS-terroristernas utsatta situation förstärktes av filmklipp på trasklädda barn i smutsiga miljöer, ackompanjerade av mollstämd musik. Och den bedrövade morfadern fick, föga förvånande, slutrepliken:

–    Det finns en familj! Det finns en helt annan historia!

Underförstått ”glöm det där med halshuggningarna och korsfästningarna, tortyren och misshandeln, glöm folkmordet, det är historia nu och det finns faktiskt två sidor av det här myntet!”

Men en morfar är trots allt en morfar och kan i viss mån ursäktas för att han sätter sina barn och barnbarn före folkmordets offer. Men att en TV-kanal som finansieras av skattebetalarna låter denne morfar, vars privata agenda går stick i stäv med allmänhetens väl och ve, få sista ordet är svårare att ursäkta.

Ändå var det kanske Karolina Wieslander, åklagare vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, som gjorde det mest skrämmande framträdandet. Med den min som numera tycks vara obligatorisk när medborgarna ska undervisas på bästa sändningstid i public service – en panna i allvarsamma veck, uppspärrade ögon och huvudet lite på sned – gjorde hon klart att det finns ytterst få risker med att låta terroristerna återvända hem. Det svenska samhället har minsann goda möjligheter att rannsaka de misstänkta och ställa dem inför rätta, om bevisen är tillräckligt starka. Se bara hur effektivt vi nu ställt människor inför rätta efter folkmordet i Rwanda som ägde rum för tjugofem år sedan! Dessutom ska huvudfokus inte ligga på straff utan på att ”individerna” ges en möjlighet att komma tillbaka till det svenska samhället, förklarade hon utan att darra på rösten.

Och plötsligt ser jag en ny, lukrativ marknad födas. En marknad för integrering av IS-terrorister. Förutom att de naturligtvis inte bör kallas terrorister utan något annat, mindre stigmatiserande. Ingen kan ju bevisa vad varje enskild individ gjort, och eftersom de flesta av de här personerna inledde sina terrorresor före 2016 begick de inget fel rent juridiskt. Dessutom är det fortfarande lagligt att ansluta sig till en terrororganisation – inte förrän i augusti i år förväntas den lag träda i kraft som gör medlemskap i en terrororganisation olagligt.

Det finns med andra ord goda möjligheter för driftiga jurister, och andra aktivister, att skapa sig en utkomst med hjälp av ”återvändarna”. Terapi, ekonomiskt bistånd, nya skyddade identiteter ifall något långsint offer får för sig att hämnas, bostad, körkort – you name it. Det finns ändlösa möjligheter för denna nya gren av välfärdsbranschen för den som är villig att kompromissa med sin moral.  Åklagare idag – IS-jurist i morgon? Tja, vem vet.

Även klåfingriga politiker kan förstås dra nytta av terroristernas ”hemkomst”, förutsatt att de struntar i folkopinionen och i medborgarnas säkerhet. Och det gör de säkert utan större ansträngning, att döma av hur motvilligt och långsamt de förändrat terrorlagstiftningen, och hur villigt de hittills har öppnat gränsen för terrorister. Tänk bara vilka möjligheter som infinner sig! Man kan starta en rad nya utredningar på skattebetalarnas bekostnad, och kanske rentav inrätta en ny myndighet på kuppen. Myndigheten för medborgarnas anpassning till IS-resenärernas återkomst skulle kunna vara ett passande namn, för det är väl ingen som på fullt allvar tror att myndigheterna kommer att kräva att terroristerna som ska anpassa sig till oss? Den politiker som kan motstå en sådan frestelse är sannolikt inte född ännu, framför allt inte i regeringspartierna.

Jag anar därför anar att den humanitära stormakten inom kort kommer att gå i bräschen för en ny förlåtande syn på terror och terrorister, för att visa att Sverige är ett godmodigt och kärleksfullt land som inte gör skillnad på människor. Med jurister, politiker och statliga public service, som redan tagit första steget till opinionsbildning för denna nya syn på terror och terrorism, kan ingenting gå fel.