Ibland undrar jag varför Sverige fortsätter att fungera så bra som det gör. Vi vet, eller tror att vi vet, att det är osäkert om den offentliga sektorn avser att leverera det som den lovar och som vi har betalat för. Till exempel är jag övertygad om att polisen inte tänker göra något om jag utsätts för inbrott eller blir rånad på gatan. Jag är säker på att skolan försöker hjärntvätta barnen. En kompis sa häromdagen att hans son får lära sig i skolan att det inte finns någon sanning. Försök att lära barnen multiplikationstabellen när detta sjunkit in.

Om jag, Gud förbjude, fick någon allvarlig sjukdom skulle jag vid första tecken på krångel eller inkompetens från landstingets sida kontakta tillförlitliga vårdgivare i Boston eller São Paulo. Jag litar lika mycket på landstinget som jag litar på SJ, som nyligen försenade min ankomst från Stockholm till Åre med fyra timmar för att det hade snöat i Gävletrakten. Jag tror lika mycket på att det är en godtagbar ursäkt som jag trodde på att lastbilarna från Volvo pajade på grund av felaktiga instruktionsböcker när jag jobbade med svenskt bistånd till Guinea-Bissau och de svenska biståndstruckarna la av några veckor efter leverans.

Ändå lufsar vi svenskar, jag med, på i något slags förtröstan om att det ska ordna sig. Lärarkåren ska resa sig i sin forna pondus. Respekt och ordning ska åter härska i de svenska skolorna. Ruttna syllar i de statliga järnvägarna ska bytas ut. Statsråd som den förljugne Morgan Johansson ska ersättas av Tage Erlanders likar. De som ansvarar för migrationspolitiken ska lära sig att mäta intäkter mot kostnader och redovisa ärliga resultat för det folk som betalar notan. Allt kommer att lösa sig.

Hur kan vi svenskar ha denna förhoppningsfulla inställning? Jag tror att det beror på att vi tror att vi fortfarande lever på 1960-talet då hela världen beundrade oss. Jag minns det själv. Jag gick i en amerikansk internatskola och argumenterade för de svartas rättigheter. Jag hade inte träffat någon svart annat än hon som städade på internatet och definitivt inte pratat med någon svart person. Men jag blev genast hyllad som en bra människa. Sverige var ett gott land och jag bevisade det genom att framföra goda åsikter. (På motsvarande sätt har jag genom åren gjort stora insatser för Sverigebilden och borde få något slags belöning för det.)

Men hur kan vi idag tro att Sveriges storhetstid från efterkrigstidens första tre årtionden kan återskapas? Svaret på den frågan är jättelätt. Det är bara att läsa innantill i nationalsången:

Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord
Du tysta, Du glädjerika sköna!
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna. 
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad du var.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden. 
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Vi kan bortse från den första strofen. Den handlar om att svenskar älskar naturen. Det är sant. Men den andra strofen avslöjar våra romantiska tankevanor.

Vi tronar på minnen från fornstora dar, det vill säga sagda epok omfattande några decennier efter andra världskriget, när vårt namn flög ärat över jorden. Dag Hammarskjöld och allt sådant. Det är vad jag kan begripa en korrekt observation. Vi tror fortfarande på det där.

Sedan kommer en rad med en magisk dogm. Den där storheten finns fortfarande kvar, fast på något transcendent sätt, och kommer att återskapas: Jag vet att du är och du blir vad du var.
Därför skiter jag i fakta och offrar mig: Ja, jag vill leva och vill dö i Norden.

Jag känner igen mig själv i denna text av Richard Dybeck från 1840-talet. Kom inte och påstå att vi inte har en svensk kultur hur snurrig den än må vara. Jag ansluter mig och vill leva och dö i Norden.