Ända sedan jag var barn i slutet av 1960-talet har jag fått lära mig att långa fängelsestraff inte hjälper mot brottslighet. ”Titta på USA, med alla grova brott och alla skjutvapen, titta på USA med dessa hårda straff, ser det ut som om brottsligheten minskar eller?”

Det gjorde det förvisso inte, och det gör det inte nu heller. Men minskar då brottsligheten av lägre straff? Har brottsligheten i Sverige minskat genom åren, till exempel?

Om du frågar rikskriminologen Jerzy Sarnecki så kan han säkert få fram någon typ av statistik som visar att snatterier mot videobutiker minskar i högre grad än skjutningar ökar och därigenom dra slutsatsen att brottsligheten på det hela taget går ner. Det är ju ungefär så det låtit de senaste åren. Men vill man veta sanningen ska man nog inte fråga just honom. Hellre ska man kanske se sig om i samhället, och dra sina egna slutsatser. Hade vi hundratals skjutningar om året för fem år sen? För tio? På 1960-talet? Har polisen alltid uppmanat unga flickor att inte promenera ensamma till skolan dagtid?

Nix. En gång i tiden var Sverige ett relativt tryggt land. De få gånger det sköts blev det stora rubriker, extrasändningar på TV-nyheterna och politisk debatt både lokalt och centralt. Och vi är många kvar, födda före 1985, som faktiskt minns detta och dessutom talar om det – sannolikt till Sarneckis och många andras förtret.

Idén om att korta och milda straff skulle vara bättre än långa och hårda är dock inget nytt. Den har många år på nacken, decennier faktiskt. Ofta har denna inställning förklätts i omsorg om offren. Ett vanligt argument under min uppväxt var att hårda straff helt enkelt medförde ett grövre våld. Den brottsling som har rånat en bank, skjutit två personer och tagit sju som gisslan riskerar redan livstid, eller i vissa stater dödsstraff, redan som det är – varför skulle han eller hon då bry sig om ifall ytterligare några människor miste livet?

Det argumentet har många trott på, och gör säkert så ännu, och hade det inte varit för det ökande våldet i vårt eget land – där straffen inte på långa vägar är så kännbara som i exempelvis USA – skulle det förmodligen fortfarande klinga väl. Men idag, när vi ser hur våldsbrotten fått fäste i Sverige är det lätt att se att korta och milda straff inte heller är någon garant för att brottsligheten ska minska. Idén om milda straff gynnar bara de kriminella.

Det är i det skedet vi befinner oss nu som diskussionen om prioritet ska föras. För vad ska samhället egentligen prioritera? Brottslingarna eller deras offer?

En företeelse som kommit att diskuteras flitigt på senare tid är den så kallade straffrabatten som kan utdelas vid upprepad brottslighet. I de fall där gärningsmän står åtalade för fler än ett brott, vilket är mycket vanligt, gör principen om straffrabatt att straffet knappast står i proportion till antalet brott. En person som döms för fem rån döms som regel till ett ackumulerat fängelsestraff, som då blir betydligt lägre än om den motsvarande sammanlagda strafftiden skulle ha varit om fem personer dömts för ett rån var. Ju fler brott – desto lindrigare straff per brott alltså.

Man tar också hänsyn till ålder. Trots att man är straffmyndig vid femton års ålder är det snarare regel än undantag att domstolarna dömer ut låga straff även för brottslingar som är betydligt äldre än så. Nyligen dömdes en sjuttonåring för att ha mördat en man på en pizzeria i Rinkeby, och straffet blev tre års sluten ungdomsvård. Det grova vapenbrott, som han också stod åtalad för, ströks helt ur domen trots att det såvitt jag vet är olagligt att bära skjutvapen utan licens.

För gemene man är det förstås inte alltid så lätt att förstå varför man ska belönas för att man begått flera brott, eller varför en straffmyndig person som avrättar en människa på en pizzeria inte ska tillbringa många, många år bakom galler. Eller, för den delen, varför en osedvanligt brutal gruppvåldtäkt i många fall endast ger ett par års – ibland bara några månaders – fängelse. Endast jurister (och i undantagsfall de styrande politikerna) förstår hur detta är möjligt, och de tvekar inte att upplysa den breda allmänheten om de komplicerade juridiska processerna, och om att det faktiskt inte är ett dugg märkligt att en person kan få ett mildare straff om våldtäkten ”bara” varit vaginal.

Allt handlar dock i grund och botten om synen på brott och straff, på gärningsmän och offer, och om tanken att Sverige ska vara ett land där ingen ska stigmatiseras och där alla har samma värde. Och någonstans på vägen har offren glömts bort. Det är därför som en rikspolischef i Sverige kan sitta i TV-soffan och med tårar i ögonen uppmana till omsorg om en gärningsman som huggit ihjäl en ung kvinna, utan att omgående bli avlägsnad från sin post.

Det är också därför straff döms ut med tanke på brottslingen snarare än på offret. Brottslingen blir helt enkelt inte hjälpt av ett långt fängelsestraff. Att offren, och deras anhöriga, skulle kunna känna sig betydligt tryggare och dessutom få rättvisa och upprättelse om domstolarna tog mindre hänsyn till brottslingarna, tycks vara fullkomligt egalt.

Allmänheten då? Skulle det verkligen göra någon skillnad för allmänheten om straffen var generellt längre?

Givetvis. Det krävs inget geni för att räkna ut att ju längre en kriminell person hålls borta från våra gator, desto bättre för hela samhället. Medborgare, som sköter sig och betalar sin skatt och drar sitt strå till stacken, har självklart rätt att känna sig trygga när de vistas ute. Att detta inte uppmärksammas mer, av dem som har makten att förändra, är inget annat än ett hån. Brottslingarnas väl måste helt enkelt prioriteras ner, till förmån för hederliga människor.