Den nu Sverigeaktuelle Douglas Murray och flera andra har uppmärksammat det märkliga faktum att europeiska regeringar sedan ett par decennier, fattat beslut som går rakt emot den egna kulturens säkerhet och intressen. Och det gäller inte bara migrationspolitiken.

Ännu märkligare är att detta kunnat genomföras inom det demokratiska systemet, av våra folkvalda politiker. Ett exempel är Sveriges nya regering, som trots allvarliga och väldokumenterade integrationsproblem vill öka anhöriginvandringen.

Västerlandet beskrivs ofta som den mest ego-fixerade platsen på jorden, vilket kan verka lite orättvist. Ofta är det faktiskt tvärtom. Utomeuropeiska kulturer jag kommit i kontakt med (och som jag uppskattar mycket) tycker snarare att genuint egenintresse är en självklarhet, och motsatsen upplevs som konstigt. Att framhäva sin egen kultur (även om det sker på bekostnad av andras) verkar inte vara problematiskt någonstans, utom i västvärlden.

Begreppet ”ego” har vi hämtat från Sigmund Freuds och C G Jungs psykologi, men också från de fragment av indisk filosofi som sipprade in i västerländsk populärkultur under 60-70-talet. I bägge fallen tror jag vår tolkning av begreppet bygger på ett ödesdigert missförstånd. Eftersom jag haft förmånen att studera några månader i ett indiskt kloster, ska jag försöka utreda varför.

Idag är Indien ganska västerländskt och en IT-nation på frammarsch. Men enligt gammal vedisk tradition anses den materiella världen (den som västerlandet utvecklat till perfektion) vara en illusion, kallad Maya. Den ”sanna” verkligheten representeras av ett andligt tillstånd kallat Samadhi, och som bara ett litet antal heliga män (och ett ännu mindre antal kvinnor), lyckats uppnå. De flesta av oss måste hålla till godo med ”illusionen”, där vi gör så gott vi kan. För att klara denna ofullkomliga tillvaro behöver vi ett starkt ego, som skyddar oss från att bli uppätna av lejon eller hunsade av våra medmänniskor.

Det är visserligen möjligt att lämna den falska världen och inträda i Samadhi. Men då måste man först ge upp de bindningar och ambitioner som fjättrar oss vid Maya. Slutligen måste man även ge upp sitt ego – det vill säga det som vi i vardagslag uppfattar som vår personliga identitet, och för att lyckas med det krävs år av meditation och andliga övningar, under sakkunnig ledning.

Traditionellt finns två vägar att gå. Antingen kan man i unga år låta sig adopteras av en guru (lärare) och förberedas för ett liv som munk. Eller kan man börja sin bana längs den breda vägen och leva som ”householder”, det vill säga gifta sig, arbeta, göra karriär och ta hand om sin familj. När man fullgjort sin plikt mot familj och samhälle och barnen är lyckosamt bortgifta, kan man lämna allt bakom sig och ägna resten av sitt liv åt att vandra omkring som en ”helig man”. Som kringvandrande helig man är man visserligen utfattig, men åtnjuter å andra sidan stor respekt och blir nödtorftigt försörjd med allmosor, samt skyddad mot överhängande fara. Kanske hinner man också få en glimt av Samadhi, innan det är dags att lämna jordelivet.

När denna 5000 år gamla tradition mötte den hippa 60-talskulturen inträffade en dramatisk kulturkrock, som västvärlden kanske ännu inte hämtat sig ifrån.

Redan före 60-talet hade det funnits en handfull indiska gurus i västerlandet, som utan att göra särskilt mycket väsen av sig missionerade för en begränsad krets lärjungar. En av dem, Maharishi Yogi (skapare av TM-meditation) kläckte i början av 60-talet en lysande idé; att anlita en reklambyrå för att värva lärjungar bland rockstjärnor och celebriteter. Konceptet blev en succé. Snart hade TM blivit en blomstrande moderörelse bland artister, hollywoodstjärnor och näringslivstoppar. Beatles blev dess främsta reklampelare, och även om relationen mellan John Lennon och Maharishi snart bröts under dramatiska former, hade slussarna öppnats.

Ett pilgrimståg av överklassbarn från sekulära familjer sökte sig till den lilla bergsbyn Rishikesh i norra Indien, för att finna meningen med livet. Denna idylliska plats på Himalayas sluttningar växte explosionsartat, och såg ut att bli den punkt där öst och väst äntligen skulle mötas.

Men öst och väst har aldrig haft lätt att mötas i praktiken. Många av de här ungdomarna var inte helt införstådda med att lämna den illusoriska världen. I Maya fanns ju allt de ville ha; pengar, droger, rockmusik, bio, sex, framgång… men samtidigt ville de förstås ha visdom. Det var ju därför de hade kommit till Indien. En stor mängd gurus (av varierande kvalitét) tog sig an den svåra uppgiften att leda dessa förväntansfulla västerlänningar mot andlig medvetenhet. Några flyttade senare till väst och blev bestsellerförfattare.

Som helhet tror jag processen var berikande för båda. Men denna ”light-version” av indisk filosofi, som hyllades av tidens trendsättare och ”influencers”, tror jag bidrog till att ”egot” fick oförtjänt dåligt rykte. Egot fick ersätta den kristna ”synden” som skamobjekt, och uppfattades som något ont som till varje pris måste fördrivas. Inte bara hos heliga män (om nu såna finns), utan även bland vanliga människor som lever vanliga liv – i en värld där man ständigt riskerar att ätas upp av lejonen.

Så här 40 år i backspegeln, kanske det är dags för oss västerlänningar att se sanningen i vitögat, även om det känns bittert. Vi kom aldrig till Samadhi. Trots allt är vi ett folk av ”householders”, och har aldrig varit något annat.