Tänk dig att någon, på din bekostnad, föresätter sig att skapa en bättre värld, formulerar mål och medel och startar projektet med väldig energi och övertygelse. Så går tiden. Du vänjer dig vid tongångarna om tillvarons otillräckligheter och projektledarnas brinnande vilja att ställa sakerna till rätta och fortsätter lojalt att betala för projektet. Efter ett halvt sekel stannar du plötsligt upp och börjar lyssna. Till din fasa upptäcker du att det är samma grammofonskiva som spelats hela tiden. Ingenting har tydligen hänt, men du har betalat. Du börjar misstänka att projektledarnas syfte inte varit så mycket att hantera tillvarons hot och strapatser som att leva av dina pengar.

Så kände jag när jag nyligen läste ett av Olof Palmes linjetal i samband med att han år 1969 tog över ordförandeskapet i det socialdemokratiska partiet. Talet är briljant (och långt, ungefär 16 tättskrivna sidor). Jag har aldrig läst någon så pregnant och välformulerad beskrivning av vad socialdemokraterna – och de borgerliga partierna som vid det laget redan hängt på – dittills åstadkommit och vart de var på väg.

Detta tal är, vågar jag påstå, originalet till den berättelse om Sverige som politikerna – i stort sett utan annat än marginella justeringar och variationer – berättat sedan dess.

Palme börjar med att registrera 1960-talets landvinningar: utbildningsbudgeten hade fyrdubblats, socialpolitiken tredubblats, pensionen fördubblats, sjukförsäkringen reformerats, karensdagarna avskaffats, halva miljonprogrammet färdigställts och den fjärde semesterveckan införts och så vidare. Sverige hade därmed blivit det bästa landet i världen: ”Vi kan utan övermod hävda att, trots alla brister, det system och den metod vi valt, åt vanliga människor givit bättre sociala förhållanden än något annat system som finns eller funnits.” Det låg mycket i det.

Men ”den största segern vann vi på idéernas fält. Ni minns de borgerligas framtidsvision… Staten var den enskildes fiende. Vardagsmänniskan skulle stå på sina egna ben. Denna borgerliga vision har nu fallit samman”, konstaterar Palme. ”De flyr den själva. Kvar står socialdemokratins vision av ett solidaritetens och samverkans samhälle.” Så här på femtio års distans framstår den bedömningen som rätt sansad. Så blev det. Socialdemokraterna skrev manus till alla politiska tal i ett halvt århundrade.

Vad återstod då för politiken att ta sig för? Man kunde ha dragit slutsatsen att jobbet var gjort. Sverige var redan bäst i världen. Men Palme förklarar att det återstod enorma uppgifter med tanke på allt elände som kännetecknade såväl Sverige som världen i övrigt och att ”framgången har gett oss djärvhet att satsa.” Här formuleras det kommande halvseklets politiska retorik. Retoriken var klappad och klar redan 1969. Den var så bra att den hållit i ett halvt sekel.

Det såg illa ut i hela västvärlden:

De rika industriländerna i väster har i viss mening varit utomordentligt framgångsrika… Men trots framgångarna och trots vitaliteten upplever människorna i de flesta länderna en känsla av kris och en möjligen annalkande katastrof… Det som mer och mer upplevs som de rika industrinationernas misslyckande är de sociala spänningarna, de orimliga klassklyftorna, maktkoncentrationen, miljöförstöringen, svårigheten att motsvara människornas krav på delaktighet när framtiden formas ut… Exploateringen av naturtillgångarna, föroreningarna av vatten och luft, förstöringen av livsmiljön fortgår världen över i ökande takt.

I Sverige var det också dåligt, inte minst för att jobben och den psykiska hälsan hotades av den tekniska utvecklingen:

Varje år är det tusentals människor som mister sitt arbete på grund av rationaliseringar. Andra blir inte arbetslösa men får ett sämre arbete. De drabbas därigenom av en direkt sänkning av sin standard. För många av de LO-medlemmar som omplacerats inom sitt företag medför omplaceringen försämringar: lägre lön, sämre arbetslokaler, ökad psykisk belastning. För många betyder utvecklingen stress och jäkt, ökade risker för sjukdom och skador… En del bor i bygder där rationalisering betyder avfolkning. Det innebär sämre möjligheter till arbete, splittring av familjen, ofta sämre service i olika avseenden, en utglesning också av de mänskliga kontakterna.

Det finns bara ett sätt att lösa dessa svårigheter och det är med nya offentliga insatser:

Naturligtvis står vi ännu bara i början… Vi behöver inte bli värnlösa offer för den tekniska utvecklingen, för den fria marknaden, för anonyma krafter som vill styra vår framtid… Vår uppgift är att arbeta för jämlikhet… Det ligger i sakens natur att en jämlikhetspolitik i särskilt hög grad måste stödja dem som i olika avseenden har det svårt och värna dem som drabbas av särskilda risker: de arbetslösa, låglönegrupperna, de som drabbas av sjukdom eller handikapp, gamla människor som behöver vård och tillsyn… Vi måste fortsätta att bygga ut samhällets institutioner, bygga ut den offentliga sektorn till stöd för jämlikheten.

Det behövs också handfasta, konkreta åtgärder:

En genomgripande skattereform med lättnader för de sämst ställda… En näringspolitik som beslutsamt fullföljer det näringspolitiska programmet i syfte att trygga full sysselsättning… Handikappvården och åldringsvården byggs ut… Energiska insatser för en nationell och internationell miljövård… Fortsatt högt bostadsbyggande…

Palme slog redan för femtio år sedan an den ton som politiker i alla partier sedermera lärt sig att följa. Och på den vägen är det. Vi ska i år lösa samma problem – plus de migrationsrelaterade – som för femtio år sedan och dessutom med samma metoder.

En stor innovation har dock genomförts. Palme anförde lite ödmjukt att det finns gränser för vad Sverige kan göra i internationella sammanhang: ”Vi är ingen stormakt som på ett avgörande sätt kan påverka världens öde. Våra resurser är blygsamma.” Alliansregeringarna gjorde slut på denna obefogade anspråkslöshet och förklarade för världen att Sverige är en ”humanitär stormakt”. Jag tvingas alltså erkänna att politikerna åstadkommit åtminstone ett betydelsefullt framsteg under dessa år. De har gjort Sverige till en stormakt.