Jag har haft en orolig natt ty jag har legat sömnlös och ältat min text från igår, särskilt frågan om huruvida alla de här rättigheterna som homo sapiens tillskriver sig är mänskliga eller medborgerliga. Kanske gör jag ett för stort nummer av skillnaden, men jag tycker den är fundamental.

Framför allt borde skillnaden vara fundamental för den person som ska utkräva sina rättigheter, till exempel den nigerian som jag skrev om igår. Är det bara den nigerianska staten som ska säkra hans äganderätt eller kan han med samma fog begära att den svenska polisen ingriper när grannen stulit hans get? Om den svenska polisen skriver under på att nigerianens rättigheter är mänskliga, det vill säga allmänmänskliga och inte kopplade till nationen, så borde den skicka ett utryckningsfordon till nigerianens hjälp om den inhemska snuten faller ifrån.

Frågan är inte bara fundamental utan också förvånansvärt nonchalerad. Om det nu ligger till som jag påstår – att det finns två distinkt olika synsätt i ärendet, en fransk skola som knyter rättigheterna till medborgarskapet, alltså nationen, och som dessutom, efter Robespierres ingripanden, utsträcker rättigheterna till sådant som rätt till försörjning på andras bekostnad, och en annan, amerikansk, skola som binder rättigheterna till den mänskliga existensen – då är väl detta tillräckligt intressant för att vi åtminstone borde diskutera vilken skola vi själva tillhör?

Egentligen finns rötterna till denna distinktion mellan å ena sidan det universella greppet och å den andra den nationalistiska eller partikulära ansatsen mycket längre tillbaka än slutet av 1700-talet. Jesus var den som gjorde det stora språnget och förklarade att Gud inte bara var judarnas gud utan alla människors gud. Den franska skolan är mer som hos judarna, där rättigheterna tillkommer de franska medborgarna i kraft av deras nationalitet. Den amerikanska skolan är mer inspirerad av Jesu ”här är icke jude eller grek”-attityd.

(Jag kom inte ens automatiskt på vad medborgerlig heter på engelska. Jo, civic heter det. När jag googlade på civic så fick jag en miljon träffar som alla tycktes handla om begagnade Honda-bilar. Detta kan vara en oseriös observation.)

I detta perspektiv framstår FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna – observera att dokumentet hänvisar till mänskliga rättigheter, inte medborgerliga – som en ganska blandad önskelista. Dokumentet växer ur den amerikanska traditionen. Det handlar för det mesta om rättigheter som alla människor ska ha oberoende av nationalitet. Men av någon anledning har man kryddat anrättningen med Robespierres (se min krönika igår) välfärdstänkande typ att en afrikansk getherde enligt artikel 24 ska kunna få semesterersättning. Det hade väl inte låtit totalt orimligt enligt den franska modellen där den nigerianska staten hade fått betala. Men eftersom FN-deklarationen talar om mänskliga och inte medborgerliga rättigheter kan det vara du som är skyldig att erlägga semesterersättningen.

I praktiken är detta dokument snurrigt vilket, påstår jag, beror just på att man gjort ett sammelsurium av den amerikanska traditionen och den franska traditionen med Robespierres tillägg. De hänger inte ihop. Det går till exempel inte att lova alla människor i hela världen pension och hyresbidrag om man inte vet vem som ska betala.

Eller rättare sagt gick det faktiskt att komma med sådana löften från 1948, då den förvirrade deklaration antogs, fram till för några decennier sedan. Under ett halvsekel var det fritt fram för de tomma löftena för det var ingen som kom på att syna dem. Det kom ingen nigeriansk getherde hem till dig för att be om semesterersättningen.

Det stora som har skett under de senaste årtiondena är att getherden och hans släktingar och bekanta nu är på väg för att utkräva sina av FN utfärdade rättigheter. Därmed kommer saken på sin spets.

Det jag säger är inget nytt. Under de årtionden när frågan blivit akut har många förklarat att det rent ekonomiskt inte går att förena fri invandring med ett generöst välfärdssystem. Assar Lindbeck har sagt det och jag också och troligen även du.

Det besvärliga för en normalt tänkande människa är att en företeelse som inte funkar rent ekonomiskt ändå är filosofiskt möjlig och rentav påbjuden. Stadfästa och väl inarbetade doktriner som inhämtats bland annat just från FN-deklarationen saknar, har vi numera upptäckt, ekonomisk realism. Vad gör vi då?

Hittills har ett samhälle som det svenska, framför allt dess politiska ledare, förnekat problemet eller sopat det under mattan. Så kan man inte hålla på i ett civiliserat samhälle. Människorna kan inte särskilt länge leva i ett tillstånd där ekonomin säger ett och filosofin säger det motsatta. Det leder så småningom till allvarlig konflikt.

Det är i sista hand alltid ekonomin som vinner. Ekonomin är på sikt starkare än filosofin hur obehagligt det än kan kännas. Se på Venezuela.

För att slippa bli alltför tillknycklade när ekonomin börjar sopa banan med FN-deklarationer och värdegrundstänkande bör vi snarast på allvar ifrågasätta dessa hittills så heligförklarade dogmer. Jag har redan gjort det för egen del och kommit fram till exempelvis att värdegrunden är obegriplig och troligen bara trams.