”Seek first to understand, then to be understood” är ett berömt citat ur en bok om konsten att bli framgångsrik från 1989 av Steven Covey, The 7 Habits of Highly Effective People. Tanken är att det ska göra oss bättre rustade i våra mellanhavanden med våra kompanjoner och fiender om vi förstår hur andra tänker och inte bara avfärdar dem som maktlystna idioter.

Ibland funderar jag på om inte vi som vill se ett försiktigare och mer sansat Sverige undervärderar våra motståndare. Vi som önskar att våra politiker såg som sin primära uppgift att skapa goda livsförutsättningar för den egna befolkningen och inte att bygga ett utopiskt samhälle efter värdegrundsmodell tror ibland att det räcker att verkligheten ger oss rätt för att våra motståndare ska ge oss rätt. Tyvärr verkar det inte vara så enkelt.

Politiskt engagemang kan bottna i en vilja att behålla makt och privilegier, visst är det så. Men engagemanget kan också grundas i livshållning och ideal. Även hos våra motståndare. Och om vi underskattar våra motståndare handlar det kanske ibland om att vi underskattar våra motståndares hängivenhet och argument. ”Seek first to understand, then to be understood…”
Så vad kan de bärande motiven för våra antagonisters politiska engagemang vara? Vad driver dem framåt? Låt oss ta några exempel.

Till att börja med har de idealismen på sin sida.

Våra motståndare kämpar för vackra ideal, de kämpar för rättvisa och jämlikhet. De kämpar för det rätta. Och det är inte en begränsad inhemsk befolknings rättigheter som våra värdegrundsförespråkare kämpar för. Det är alla människors rättigheter de vill förverkliga. Alla människor på vår jord ska åtnjuta samma rättigheter, ska ha samma värde, samma värdighet.

Och varför ska man inte sträva mot det ideala? Varför inte välja det goda? Varför inte göra det rätta? Hjältarna har alltid gjort det rätta. De har alltid kämpat mot själviskhet och likgiltighet. De har aldrig slutat tro att det rätta ska segra. Därför kommer många av våra motståndare aldrig ge upp. Deras kamp går alltid vidare. Och det finns alltid en ny kamp att föra, nya odjur att besegra, nya segrar att se fram emot och sjunga sånger om.

Våra motståndare har också den goda viljan på sin sida.

Att alltid vilja det goda är att alltid vara rättfärdig. Det är att ha rent samvete inför sig själv. För vad kan vi göra mer än vilja göra rätt? Vad kan vi göra mer än att välja det vi tror är det goda, det rätta? Det ”goda” ska här förstås som det välvilliga, det omtänksamma, det är kärleken till sin nästa. Och vi är onekligen ett kristet land. Jesus förkunnade att det vi gör för de minsta av våra bröder, det gör vi för honom. Det är genom att alltid stå upp för de svaga, mot de starka, mot de onda, som vi visar vår värdighet som människor och förverkligar vår gudomlighet. Den goda viljan ger aldrig upp hoppet om slutgiltig seger. ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort / Det dör som en stormvind i öknen bort.” (Tegnér) ”Så går en budkavle genom nätter och dagar, genom år och århundraden, löpande sitt angelägna ärende, frambärande från tid till tid det brådskande budet, det yppersta och det främsta. Budkavle går! Rid i natt, i natt!” (Moberg) Den goda viljan har många hjältar. De ger aldrig upp, de ställer sig alltid på det godas sida.

Utöver idealismen och den goda viljan har våra motståndare också barnen på sin sida.

”Låt barnen komma till mig, ty de höra himmelriket till” säger Jesus. Barnen har aldrig besudlat sig med det onda, de har aldrig behövt kompromissa med egoismen och begäret. Barnen är rena. De berättar för oss att alla är lika mycket värda, att alla inte behöver vara lika, att alla får vara med och leka, att man alltid ska vara en schysst kompis. Alla barn ska vara Lucia oberoende av kön och hårfärg eftersom alla barn är lika mycket barn som alla andra barn.

Och därför ska barnen också rädda oss. De talar också om för oss vuxna att vi ska sluta bråka med varandra för nu måste vi faktiskt ta hand om vårt gemensamma hem, vår jord, vårt klimat, våra isbjörnar. Med sin ogrumlade blick ser barnen att vi alla egentligen är lika. Det är bara vuxna som tror att det finns skillnader mellan olika individer. Därför ska vi bli som barn. Vi ska tala som barn. Vi ska tala till vuxna som om de vore barn. Vi ska behandla unga flyktingar som om de vore ”barn!” Alla är små och vill bli sedda och hörda. Alla på vår jord.

“Seek first to understand, then to be understood!”

Jag tror det kan vara bra att inte underskatta de krafter som motiverar våra meningsmotståndares hängivenhet och engagemang. Och det kan vara bra att utgå från att många av dem faktiskt aldrig kommer ge upp. Det jag här har beskrivit är bara några exempel på en typ föreställningar och motiv som under historiens gång flyttat berg, grundat religioner, skapat myter, hjältesånger och populärkultur. Hur ska kunna stå emot allt detta?

Ett sätt är säkerligen att ännu bättre förklara att den verklighet vi lever i tyvärr är mer komplex än den vackra sagan om det goda som en dag ska segra. Vi måste bekämpa den förenklande idealismen och de vanföreställningar den uppenbarligen skapar hos människor. Vi är exempelvis så impregnerade av ett idealistiskt och utopistiskt samhällsklimat att många människor tror att grunden för den europeiska kulturen är ”öppenheten” och att det i sin tur betyder att varje mur som reses mot yttre hot egentligen utgör en dolkstöt mot vår egen identitet, vår egen kultur. Vi måste återupprätta värdet av den så goda tanken på den gyllene medelvägen mellan idealism och nihilism, mellan idealism och illvilja. Verklig ”hållbarhet”, både i det privata och i det gemensamma, bygger aldrig på kompromisslös idealism utan på ett moget avvägande mellan olika intressen, mellan motsatta principer (öppenhet/slutenhet, altruism/egoism till exempel).

Och vad vi måste försöka förklara för våra medmänniskor är att idealismen är farlig på så vis att den gör allting enkelt: gränslös öppenhet, gränslös religionsfrihet, gränslös rättfärdighet. Inga kompromisser, inga begränsningar, inga paradoxer. Men samhällskonsten är inte den obefläckade idealismens konst, det är klokhetens konst, erfarenhetens konst, omdömets konst, och framför allt kanske de begränsade ambitionernas konst. Endast i kompromissen med det absolut goda blir det verkligt goda möjligt.

Richard Sörman är docent i romanska språk och arbetade i tjugo år som forskare och universitetslärare i franska. Han ser sig gärna som sprungen ur en konservativt sinnad arbetarklass där man tror på sunt förnuft och tänker själv. Han är född och uppvuxen i Östergötland men bor sedan många år i Uppsala. Det akademiska arbetet har framför allt behandlat det franska 1600-talet och vad han själv anser att han lärt sig är framför allt att hysa respekt för de värden och mekanismer som höll ihop det förmoderna samhället.