Jesus använde liknelser för att folk skulle förstå vad han menade. Det finns ett fyrtiotal liknelser i evangelierna hävdar några som har räknat. En del av dem funkar inte längre, till exempel den om senapskornet – som är pyttelitet men ska bli ett stort träd – eftersom ingen numera vet hur ett senapskorn ser ut, eller den om att ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar eftersom vinsäckar har kommit ur bruk. Andra liknelser har bevarat sin kraft, till exempel den om såningsmannen vars frön ibland hamnar på hälleberget men ibland i god jord och då kan ge ”hundrafaldig frukt”. Där känner alla predikanter igen sig.

För Brasiliens nye president Jair Bolsonaro är Jesus en levande figur ty Bolsonaro är troende katolik (och hans fru Michelle är evangelisk, vilket många brasilianare skulle beskriva som extatiskt protestantiskt frikyrklig). Jag vet inte om Bolsonaro kommer att bli en bra eller dålig president, men det där med liknelser verkar han ha lärt sig av Jesus. Han presenterade nyligen en liknelse som i all sin enkelhet tycks mig mycket kraftfull.

Han sa att han var som en dirigent och att det inte var han som gjorde musiken. Han skulle bara dirigera och var helt beroende av dem som spelade. Sedan trasslade det till sig för man fick aldrig riktigt klart för sig vem som skulle göra jobbet, det vill säga klämma fram tonerna. Det är musiken som är sanningen, sa han.

Kanske var han bara artig och ville framhålla sin regering som de verkliga spelmännen. I så fall har jag inte så mycket till övers för liknelsen. Vad är den stora skillnaden mellan att presidenten själv eller utbildningsministern skulle ta helhetsansvaret för utbildningen? I båda fallen handlar det om att någon centralt placerad storvisir ska göra jobbet.

Men jag tror inte att problemen, varken i Sverige eller Brasilien, kan lösas av storvisirer. Det gäller att mobilisera krafter hos folket. För att använda världens kanske mest använda politiska liknelse handlar det om att vi får ledare som lyckas med det som Churchill gjorde under andra världskriget, nämligen att förmå sitt folk att anstränga sig med ny anda och nytt djävlaranamma för ett nytt ändamål. Churchill, det är i varje fall min kanske romantiska uppfattning, betedde sig just som en maestro. Han beskrev uppgiften och slog takten.

På sätt och vis var det ganska enkelt för Churchill eftersom det var uppenbart vari uppgiften bestod, nämligen att vinna kriget mot tyskarna. Uppgiften gick inte att missförstå och ungefär hur det skulle gå till var också solklart för var och en. Så är det inte med de politiska uppgifter Sverige står inför (jag struntar i Brasilien för tillfället). Visst, det är nödvändigt att stoppa migrationen, men det räcker inte. Det räcker kanske för att bromsa sönderfallet, men det vänder inte utvecklingen. Det räcker inte för att skapa hopp om trovärdig förnyelse av Sverige.

Tänk dig att du vore statsminister med uppdraget att iscensätta projektet ”trovärdig förnyelse av Sverige”. Då duger det inte att komma med en ny lärarmiljard eller ett nytt anställningsstöd som kan gälla för ”långtidsarbetslösa, nyanlända, personer med funktionsnedsättning samt unga” och utgå i form av ”introduktionsjobb, nystartsjobb, lönebidrag, extratjänst, yrkesintroduktion samt moderna beredskapsjobb i staten” och då har jag inte ens nämnt arbetspraktik och arbetsträning.

Om du, som statsminister, verkligen ville skapa trovärdig förnyelse skulle du behöva tänka på orkestern, alltså på de människor som ska skapa den symfoni som du efteråt kan inhösta applåderna för. Om du då i första hand tänker på nyanlända och personer med funktionsnedsättning så tänker du fel. Du ska i stället ropa ut över landet att du begär hjälp av ambitiösa, begåvade människor som ägnat sina 10 000 timmar eller mer att uppnå virtuositet, var och en på sitt instrument, det må vara violin, trombon, hållfasthetslära, anestesi, företagande, VVS-arbete, travhästträning eller modeskapande.

Tillsammans utgör sådana människor, som jag kallar den rimligt skötsamma medelklassen, en för nationens välgång omistlig urkraft som vår tids politiker betraktar med förakt eftersom medelklassen inte för sitt liv kan förstå vad politikerna har för avsikt med Sverige. Alltfler medelklassare misstänker att svenska politiker vill förstöra Sverige i avsikt att underlätta en övergång till ett någons sorts globalistisk, neoliberal ordning. En mildare variant av misstro mot politikerna utgår från att de är så förtjusta i makten att de inte kan tänka på annat än hur de ska kunna behålla den. Hur det ska gå med Sverige blir en sekundär fråga. Själv misstänker jag till min fasa att det inte finns något annat än lumpet maktspel bakom den byråkratiskt fantasilösa fasad som visas upp i politiska debatter på teve och att dessa människor gradvis börjar inse att de tagit sig långt mer vatten över huvudet än vad de har förmåga att hantera.