En av samtidens vanligaste tankefigurer är att folk tidigare i historien trodde på ovetenskapliga och magiska företeelser, Gud, änglar och tomtar till exempel, medan människan sedan 1800-talet blivit skeptisk till det övernaturliga. Den tyske tänkaren Max Weber (1864 – 1920), för övrigt en av min husgudar, kallade processen för Entzauberung, avförtrollning. Med det menade han att det rationella tänkandet hade ersatt det magiska.

Men även om Weber är en husgud så känns det där resonemanget inte så stabilt när man betraktar Svenska Akademien. Före Akademiens nu pågående kris var institutionen en magisk inrättning. Lärda herrar och sedermera även lärda damer i högtidskläder skred värdigt fram till sina numrerade platser vid högtidssammankomsterna och ett särskilt urval av höga dignitärer ur Sveriges förnämsta kretsar beviljades nåden att under tystnad betrakta och avlyssna de adertons samtal.

Ingen vanlig människa kunde med fortsatt anseende ifrågasätta de aderton. Möjligen kunde de aderton bråka sig emellan vilket betraktades som extra upphöjt och lite pikant, ungefär som gräl mellan Olympens gudar. Gurgel mellan gudar gör dem inte mindre gudomliga.

När de aderton, som så småningom blev de fjoderton och sedermera ännu färre, utvalt årets nobelpristagare i litteratur stod världen i andlös spänning i avvaktan på det solenna och samtidigt festliga ögonblick då pristagarens identitet skulle avslöjas. Vid avslöjandet gick en andäktig susning genom världen ty genom priset hade den upphöjde författaren undfått en gudomlig smörjelse.

Det hela påminner om kanoniseringen av helgon, en annan heltigenom magisk process. Akademien gör sitt urval genom ett förtrollat förfarande där ingen som helst insyn tillåts. Frånvaron av transparens är fundamental för sakens helighet.

Låt mig understryka att magi och transparens är motsatser och varandras bittraste fiender. Det beror på att magins officianter, till exempel just de aderton eller hur många de just nu råkar vara, i verkligheten inte är de gudar som det solenna skådespelet förutsätter. Om helgon utsätts för transparens spricker de som troll i solen. Då visar de sig vara vanliga människor som du och jag och hur ska vi, handen på hjärtat, på allvar kunna hylla, vörda och tillbedja sådana som vi själva? Om vi gillar en bok som någon har skrivit, skulle vi då ha fräckheten att påstå att författaren genom vår uppskattning uppnått himmelsk stjärnstatus i evärdliga tider? Men om Horace Engdahl gillar en författare kan denna mekanism veva igång. För att detta ska funka år efter år krävs det att vi gemensamt överenskommer att Horace Engdahl är ett annat slags människa än du och jag.

Den olycka som drabbat Akademien är, tror jag, just Entzauberung, avförtrollning. Hur det gick till vet jag inte, men två förhållanden har nog spelat roll. Den första är alla de bråk och misshälligheter som utbrutit mellan ledamöterna. Men dessa olympiska trätor hade nog kunnat fortleva som spännande, raffinerade olympiska kontroverser om det inte varit för strävandena efter transparens, var de nu kom ifrån. Där Expressen tränger in försvinner all magi.

Ledamöterna sköt sig själva i foten när de inte kunde hålla tyst enligt denna Akademiens egna nytolkning och förklaring av sina stadgar:

Lojalitetspliktens grundläggande innehåll är att ledamoten inte får vidta åtgärder som är ägnade att skada eller på annat sätt försvåra fullföljden av Akademiens intressen, vilka från tid till annan definieras av Akademien själv med beaktande av Stadgarna. Ledamoten förväntas sätta Akademiens intressen framför sina egna och förväntas undvika lägen där en pliktkollision uppkommer. Med en vidare bestämning kan sägas att ledamoten förväntas göra en god arbetsinsats, respektera sin tystnadsplikt, undvika att kritisera Akademien eller sina kollegor offentligt, agera aktsamt och med omdöme och integritet samt fästa Akademiens uppmärksamhet på risker för och hot mot dess verksamhet.

Det förekommer att folk hävdar att Akademiens enda räddning vore att tillåta ännu mer transparens. De har inte fattat att transparens är det gift som orsakar Akademiens våndor. Men troligen går Svenska Akademiens magi i alla fall inte att återupprätta. Det är bara att beklaga. När vi trampar på det heliga – som inte alls tog slut på 1800-talet, vad Max Weber än föreställde sig – så går det inte att återställa. När det heliga är skändat kan det icke åter helgas.

PS Det är inte säkert att Max Weber själv gett ovanstående observationer godkänt. Han hade nog stramat upp det hela genom att peka på sin indelning av lydnadsmönster, alltså typiska anledningar till att folk accepterar en överhet som legitim. En första och ursprunglig anledning är karismat. Man följer Jesus eller Hitler för att de är karismatiska ledare. Nästa variant är traditionen. Kungen, som kan vara en omöjlig typ rent personligen, är en länk i en kedja av arvtagare och därför accepteras hans makt. Den sista sortens lydnadsmönster är den som bygger på lagen, till exempel det demokratiska systemet som genom val tillsätter makthavare som stiftar lag som folk accepterar för att lagstiftarna har tillkommit i legitim, det vill säga demokratisk, ordning.

Var i detta mönster placerar sig Svenska Akademien? Tradition, antar jag. Det är inte Horace Engdahl själv som är märkvärdig, det märkvärdiga är att han uppbär en traditionell och därför magisk roll. Men slutsatsen förblir densamma: ej heller traditionen kan bestå om den utmanas av transparensen som följer av lagen och demokratin. Se på de problem alla kungahus dras med.