Feminismen rymmer en del motsägelser. Redan termen ”feminism” strider mot själva grundprincipen att bägge könen ska behandlas lika, ungefär som termen ”vit makt” strider mot principen om människors lika rättigheter oavsett hudfärg.

Sedan feminismen upphöjdes till statsideologi (vilket jag tror skedde under Göran Perssons regering) har otryggheten för kvinnor paradoxalt nog ökat. Under samma tid har antalet våldtäkter mångdubblats, könsstympningar och barnäktenskap blivit en del av vardagen, och det har blivit farligare för kvinnor att vistas utomhus på nätterna utan manligt sällskap.

Å andra sidan har vi aldrig haft så många offentliga kvinnliga makthavare som nu. Enligt tidningen Resumé är det kvinnorna som styr Rosenbad, majoriteten av de politiska cheferna är kvinnor. I kommunerna är två tredjedelar av toppcheferna kvinnor och inom landstingen är siffran ännu högre, drygt 70 procent. Även tunga rättsvårdande befattningar som domare och åklagare har numera kvinnlig majoritet.

Med alla dessa mäktiga kvinnor på plats, hur kan det komma sig att otryggheten ökar för varje år? Är man konspiratoriskt lagd kan man ju tolka det som ”patriarkatets hämnd”, men man kan också tolka det som att kvinnor inte är speciellt bra på att skydda kvinnor. Uppenbarligen är man heller inte särskilt bra på att skydda barn, varken från religiöst förtryck eller från sexuella övergrepp. Ibland har man till och med svårt att skilja mellan barn och 30-åriga män.

Samtidigt som feminismen utsett västvärldens patriarkat till sin huvudfiende – är det svårt att förneka att samma patriarkat historiskt sett visat sig mest kompetent när det gäller att skydda just kvinnorna och barnen.

Själv har jag bara anekdotiska erfarenheter, men under den tid det så kallade ”patriarkatet” styrde Sverige (för sådär 50 år sen) var våldtäkt något sällsynt. Mord var ovanliga och om det hände hamnade det på löpsedlarna med krigsrubriker. Att någon skulle skjuta skarpt i ett bostadsområde översteg vår fattningsförmåga. Bara Clint Eastford kunde hitta på något sådant. 10-åringar på landet bar kniv, för att kunna vässa pennor och tälja pilbågar. Kvinnor kunde röra sig fritt även på natten. Folk var i allmänhet stolta över sitt land.

Nu ska man inte enbart lasta karriärsugna kvinnor för att feminismen tog över spelplanen. Utpräglade machopolitiker som Göran Persson och Mehmed Kaplan hade till exempel inga problem med att hoppa på det feministiska tåget. Sanningen är att feminismen blivit en karriärväg för en hel generation av relativt medelmåttiga manliga politiker. Duktiga politiker som Margret Thatcher eller Ebba Bush Thor framstår som bättre representanter för patriarkala värderingar än Gustav Fridolin.

Jag skulle vilja definiera ”patriarkat” som en maktordning, vanligtvis dominerad av män, som präglas av traditionellt manliga värderingar av typen: auktoritet, plikt, styrka, handlingskraft, hierarki, profit, effektivitet och såna saker. Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att män kommit att dominera politiska, militära eller kapitalistiska organisationer, där just de egenskaperna efterfrågas.

”Feminism” definierar jag som en motrörelse, som uppstått för att beröva patriarkatet något av dess maktmonopol, vilket kanske kan vara en god sak. Men utan fungerande ”matriarkat” som skulle kunna utgöra ett alternativ, riskerar man att kopiera den manliga auktoritetsmodellen, för att därunder odla en attityd av infantil ansvarslöshet.

Att feminismen lyckats så bra som den gjort, beror antagligen på att den delar front med en rad andra motrörelser – som utan att egentligen ha så mycket gemensamt bygger upp identitetspolitiken. Med samlade krafter lyckas man riva det västerländska patriarkatet.

Där någonstans befinner vi oss idag. Om jag vore allsmäktig ledare skulle jag pausa feminismen ett tag, och återinstallera patriarkatet under en period av sådär 10-20 år – eller så länge det behövs för att manligt auktoritetstänkande ska få fäste inom skola, försvar, rättsväsende och socialtjänst (för att ta några exempel). Därefter skulle jag utlysa en folkomröstning för att utröna om folk tycker samhället fungerar bättre eller sämre än tidigare.

Jag är inte säker på att det skulle kräva någon dramatisk ”revolution” för att åstadkomma liknande förändringar. Verkligheten kanske leder oss dit.

Som de flesta antirörelser hämtar feminismen sin kraft från andra. Därför återfinns man ofta på samma barrikader som en bred flora av aktivister: antirasister, antifascister, bögar, islamister, rasifierade, kriminella, ungdomar, klimatkämpar, kommunister etc. Tillsammans kämpar man mot något som kallas ”etablissemanget”.

Ett besvärande faktum är att dagens feminister på många sätt ”är” etablissemanget. Och att många av de här ”vännerna” i längden inte är så roliga att handskas med. Islamisternas syn på kvinnor är ett exempel, yttersta vänsterns antisemitism ett annat. Kriminella invandrare som använder ”antirasismen” som plattform ett tredje, och så vidare…

Det kanske inte krävs så jättestora samhällsförändringar för att den här ”folkfronten” ska krackelera, och många av dagens militanta feminister byter strategi och inser fördelarna att samarbeta med ett patriarkat.

Men det förutsätter förstås att det finns ett patriarkat att samarbeta med.