Den moderate riksdagsmannen och partistyrelsemedlemmen Hanif Bali har blivit petad från partistyrelsen och, verkar det, förbjuden att twittra. Det beror på att han betett som olämpligt, klandervärt och omdömeslöst. Bali själv erkänner skamset sin skuld.

Jag har försökt sätta mig in i ärendet för att förstå vari det påstådda brottet består. Det är inte det enklaste.

Människor indelar sig i olika grupper och dessa grupper kämpar mot varandra om vilken grupp – eller kombination av grupper – som ska bestämma.

Jag tror att det är ett rimligt allmängiltigt utlåtande om människans tillstånd. Sedan är det en annan sak att grupperna och kampen dem emellan kan formera sig helt olika allt efter tid och rum på olika, oftast svårtolkade, sätt. Det är först när arméerna ställer upp sig på led mot varandra och börjar skjuta som gruppernas karaktär klarnar. Fram till dess kan man bara spekulera och resonera kring frågan om vilken grupp som står i harnesk mot vilken just här och nu.

Även i vårt land, brukar jag påstå, står grupper mot varandra. Den ena gruppens kärna består av politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Den andra gruppens kärna består av den nettoskattebetalande medelklassen.

För att förstå det här, tror jag, måste man klargöra kampens nuvarande natur. Det handlar hos exempelvis om att de olika grupperna etablerar och finansierar sina respektive styrkor nästan som Tyskland och Frankrike och andra länder gjorde inför första världskriget. Hos oss är emellertid väpnad kamp lyckligtvis inte påtänkt. Kampen sker med andra medel än kulor och krut.

Som du vet betyder mångkultur inte bara att en muslimsk migrant ska anpassa sig efter svenska beteenden och värderingar – om det nu betyder det – utan också att svenskar ska anpassa sig efter andra kulturers normer.

Jag vet inte säkert vad detta ska betyda så jag har försöksvis gjort en litterär insats och skrivet ett manus till en film som är tänkt att på ett poetiskt avancerat sätt illustrera och problematisera det hela. Efter att ha tagit del av dina kommentarer avser jag att skicka stycket till Filminstitutet för sedvanlig etikgranskning.

Anders och Bianca älskar varandra. Anders tycker att Bianca är den underbaraste kvinna som tänkas kan och hon anser honom vara det ädlaste handjur. Lång och stark är han och dessutom oerhört framgångsrik i näringslivet, CFO i ett börsbolag redan vid trettioett års ålder. Så de gifter sig och får barnen Calle och Desirée.

När jag första gången hörde talas om begreppet ”the deep state” kände jag att det kunde vara en hygglig benämning på något som definitivt finns men som det inte talas om, framför allt inte i politiskt korrekta kretsar. Där anses ”the deep state” vara en ultrakonservativ konspirationsteori (vilket framgår alldeles tydligt om man kollar vad Wikipedia har att säga i ämnet).

Vad som definitivt finns i offentliga organisationer, efter min erfarenhet, är ett slags administrativ tröghet som gör att beslut från högsta politiska nivå, om de innebär någon tydlig avvikelse från en sedan länge etablerad kurs, helt enkelt inte genomförs. Denna tröghet kan vara både icke-antagonistisk och antagonistisk. Icke-antagonistisk betyder att de byråkratiska apparaterna helt enkelt inte förstår nya tongångar. Antagonistisk betyder att de inte gillar nya tongångar och därför inte implementerar dem i praktisk politik.

Låt mig ge ett exempel. Sverige har en feministisk utrikespolitik. Antag att jag bildar ett parti och går till val på en enda fråga, nämligen att upphäva den feministiska utrikespolitiken, och får sådant stöd av folket att mitt parti får majoritet och kan bilda regering. Vad händer när jag (statsminister) och min excellens utrikesministern ska upphäva den feministiska utrikespolitiken?

Richard Swartz är enligt min uppfattning en lysande skribent. Den 10 mars skrev han en kolumn i Dagens Nyheter där han bland annat pekade på att USA, vilket illustreras inte minst av Trumps tullar på stål och aluminium, verkar ha förkastat sina gamla globala ideal typ demokrati, frihandel och mänskliga rättigheter, och i stället bara bry sig om sig själv enligt presidentens princip America first. Kolumnen inspirerade mig till följande betraktelse. Om jag tänker fel så går det inte att skylla på Richard. Han skulle kanske inte ens hålla med mig.

Under ett halvsekel efter andra världskriget rådde ett kallt krig mellan två ideologiska motståndare som märkvärdigt nog båda ansåg sig stå för det goda i tillvaron och människans befrielse undan fattigdom och förtryck, således västvärlden med USA i spetsen och socialistvärlden med Sovjetunionen på första plats. Det var bara det att de två krafterna hade lite olika idéer om hur människans befrielse skulle gå till.

Ibland är samhällsdebatten mer förvirrad än vanligt. Har du hängt med i turerna kring det nyligen inträffade bråket mellan fyra huvudaktörer, nämligen Dagens Nyheter, Expressen, Google och Granskning Sverige? Jag är inte säker på att jag fattat men så här tror jag.

Landets viktigaste lag är regeringsformen. Den talar om för politikerna vad de ska ha för mål för sin verksamhet och hur de ska styra landet. I första paragrafen står det att all offentlig makt utgår från folket. Det betyder att Sverige ska vara en demokrati. I andra paragrafen står det vad politikens syfte ska vara:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Man kan inte nog omsorgsfullt studera detta. Politikerna har alltså som huvuduppgift att ”trygga rätten” till olika nyttigheter. Det finns två motsatta tolkningar. Rätten till bostad kan betyda att medborgaren ska ha rätt att köpa en bostad om han vill. Rätten till arbete kan vara att ha tillstånd att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Med denna tolkning är paragrafen tämligen innehållslös. Men om den tryggade rätten ska tolkas som av staten fullgjord leverans av nyttigheterna är det något helt annat. Då betyder regeringsformens uppdragsparagraf att det politikernas ansvar att förse medborgarna med arbete, bostad och utbildning och så vidare (om medborgarna inte föredrar att greja det på egen hand får man anta).

Förklaringen till Sveriges problem är att den sunt tänkande medelklassmajoriteten av folket tror att dess egna mentala vanor tillämpas även inom politiken och den mediala värld som uttrycker politikerväldets världsbild. Den sunt tänkande medelklassen tror att politikerväldet saknar korrekt kunskap om diverse förhållanden, till exempel när det gäller skola och migration, och att om man bara plockade fram information så skulle politiken ändras. Medelklassen föreställer sig att politikerna egentligen står på medelklassens sida men av politiskt nödtvång eller dåliga rådgivare förleds att fatta dumma beslut.

Jag har läst att ryska folket genom tiderna har varit besatta av motsvarande tankefigur, att det onda som drabbade dem berodde på att tsaren var förd bakom ljuset av illvilliga krafter och att om den förtryckte muzjiken bara fick komma till tals med tsaren – som också kallades Lillefar för att ytterligare understryka den ömma respekt som folket riktade mot överhuvudet – så skulle allt ordna sig. Även massmördaren Josef Stalin omvärvdes av sådana stämningar och kallades även han mycket riktigt för Lillefar av sitt tacksamma folk.

När jag är utomlands brukar jag läsa The New York Times. Nyligen var jag utomlands (i Frankrike) och läste därför The New York Times. Det är en fantastisk tidning (bortsett från att de tunna arken inte är ihopklamrade utan far iväg hur som helst).

NYT är den amerikanska elitens tidning när den amerikanska eliten är som bäst. Tidningen har bara 800 000 pappersprenumeranter. I förhållande till USAs befolkning är det i storleksordning samma som den här bloggen en särskilt lyckad dag. Jag föreställer mig normalläsaren som en begåvad höjdare inom näringslivet, gärna kvinna, som måste hålla sig hyggligt à jour med världshändelserna och den nationella politiken och livet i allmänhet, till exempel djupsinniga, långa analyser av Nordkorea och den pågående gula febern-epidemin i Brasilien eller om den nya it-teknik som gör det möjligt att sätta Michelle Obamas huvud på en strippande porrstjärnas kropp utan att tittaren kan upptäcka fusket plus lite teorier om vad detta slags fake news kan komma att få för effekter. Sedan kan man få reda på hur det känns att åka i en Rolls-Royce för fyra miljoner kronor samt att det finns en art krabbor – ”fiddler crabs” – som är skaldjurens motsvarighet till påfåglarna. Hannarnas en klo är onödigt förstorad och tjänar bara till att locka honorna; när hannarna dessutom vinkar med klon blir honorna tokiga av upphetsning.

Ursäkta att jag ältar samma fråga hela tiden, men den är grundläggande och avgörande och den verkar inte besvaras särskilt övertygande, eller ens ställas, av samtiden. Frågan är varför Sverige varit, och kanske fortfarande är, så framgångsrikt bland världens nationer.

När jag gick i folkskolan och vårt land lite yrvaket uppmärksammade sig själv på sina märkvärdiga framsteg så trevade man efter förklaringar av typen fördelaktiga naturtillgångar, till exempel malmen, vattenfallen och skogen.

Numera är det ingen som tror på sådana tolkningar. Det finns tillräckligt med länder, se på Singapore och Schweiz, utan naturtillgångar som klarat sig utmärkt och tillräckligt med länder som blivit alldeles särskilt välsignade med naturliga rikedomskällor, exempelvis Kongo och Brasilien, som inte lyckats vända detta till sin fördel för att argumentet ska ha förlorat all beviskraft.

Att begrunda människan är som att titta i ett kalejdoskop. Ändrar man perspektivet aldrig så lite så framträder ett helt nytt mönster. Och om det gäller för den enskilda människan så kan man fatta hur mycket mer mångfacetterad bilden blir om man betraktar samhället som helhet. Helheten borde summera sig till en enskild människas komplexitet, uttryckt på något matematiskt vis, upphöjt till antalet människor. Allt är oändligt, allt är möjligt, på så sätt har postmodernisterna rätt i att det inte finns någon slutgiltig sanning. Men det betyder inte att varje kombination som kalejdoskopet kan framkalla är ett lika hållbart synsätt som alla de andra.

Låt mig ge ett exempel. Fram till för några hundra år sedan dominerade föreställningen – vilket den fortfarande gör i vissa kretsar utanför västerlandet – att människan efter döden döms att fortsätta sin tillvaro på ett av två alternativa ställen: paradiset eller helvetet. (Det där med skärselden är en överkurs som jag inte tagit.) Den vanligaste berättelsen hos oss är att Sankte Per står med sina nycklar vid himlens port och avgör om den sökande ska släppas in eller tvingas vandra vidare till helvetet. Helvetet stod nämligen öppet för alla, medan himlen endast var för de utvalda, särskilda människor som ansågs bättre än de andra och därför förtjänade ett behagligare efterliv.